Finns det verkligen en woke right?
Om konflikt, kritisk teori och varför högern inte delar vänsterns tolkningsmodell
Det här är en lång text och jag bifogar därför en sammanfattning för att göra det enklare för läsaren att ta del av den.
Vill du hjälpa mig? Skriv eller kommentera och meddela vad du tycker om materialet! Eller dela i sociala medier. Du når mig på: Anton.Stigermark@live.se.
Mvh,
Anton
Jag argumenterar för att det centrala i vad som ofta kallas "woke" inte enbart är dess politiska innehåll utan dess metodologiska ursprung i den marxistiska, dialektiska traditionen. Denna metod — som betraktar relationer mellan grupper som strukturellt konfliktfyllda och präglade av makt och underordning — har förts vidare genom postkoloniala och kritiska teorier. Jag ifrågasätter påståendet att det finns en ”woke right”, eftersom denna saknar såväl den idéhistoriska kopplingen som det specifika tolkningsmönster som kännetecknar woke-vänstern. Att se konflikter mellan grupper är inte i sig ett uttryck för woke.
Sedan ett par år tillbaka är det etablerat att ringa in betydande delar av den samtida vänstern som ”woke”, vilket vanligen ges betydelsen att den läser in konfliktmönster och över/underordning i relationen mellan olika grupper. Dessa konflikter grundas för det mesta inte på klass utan snarare på andra saker – ras, kön, sexualitet, religion – och så vidare, alltså sådant som ingår i ett identitetsbegrepp snarare än ett klassbegrepp som låter sig definieras genom objektiva materiella omständigheter. Det här är emellertid ingenting nytt och jag har själv försökt säga någonting om dess teori och metod, samt dess koppling till marxismen, här på substack: I, II och III.
Inringningen av woke som begrepp är vad man kan kalla den ”första akten”, i ett samtidspolitiskt drama. Den är dock över och nu befinner vi oss i den andra akten, för att fortsätta på samma metafor, vilket innebär att en ny problemställning pockar på att behandlas. Närmare bestämt: finns det en ”woke right”? Det här har blivit en stor fråga inom den amerikanska högern och de tongivande kritikerna betraktar det egentligen inte ens som en fråga. De har redan bestämt sig: det finns en vaken höger och till den ställer man sig mycket kritisk. Vilka är dessa kritiker? De förefaller själva finnas inom högern och i den meningen är det en sorts självkritik. Vi ska börja med att lära känna dessa något och en person i synnerhet.
Huvudmannen för den här kritiska opinionen är, som jag uppfattar det, en illuster herre vid namn James Lindsay. Han är en sedan länge känd kritiker av woke som har skrivit böcker på ämnet och medverkat i en rad mediala upplägg. Jag får intrycket att han är något av en kulturell institution i sin egen rätt. Den utmärkta skribenten Danielle Pentsak – som förestår den på substack baserade The Dialectic Project[1] – utnämner till och med Lindsay Liberalism kontra Neo-Buchananism som den konflikt mellan två starka samtidstendenser som hörande till de mer viktiga i USA:s politiska klimat. Den senare är baserad på den tidigare presidentkandidaten Pat Buchanan som tog upp Trumps problemställningar långt innan Trump som politiker ens var påtänkt. Men det är en helt annan historia.
Pentsak sammanfattar Lindsay Liberalism som följer:
Lindsay Liberalism: A belief system best acknowledged by the practice of removing perceived elements of extremism in the conservative and RW movements. It philosophically equates itself with classical liberalism and free-market capitalism, however it refuses to consider the underlying cultural influences that may contribute to these principles. It is loosely connected with modern American Libertarianism. Freedom of speech is a characteristic value, although poorly applied. Nationhood and identity are irrelevant.
Utgångspunkten synes därför vara en liberal hållning som svårligen kan hamna i linje med en mer nationell höger. Och det är den senare vilken döms ut som en vaken höger. En höger som vill prata om identitet och nation och inte bara yttrande- och marknadsfrihet ligger därför i riskzonen att bli brännmärkt som en woke right. För att konkretisera något kan sägas att Trump i USA och Sverigedemokraterna i Sverige skulle kunna placeras i den här kategorin. Varje konservatism som vill relatera till nationalism, och inte bara liberalism, torde löpa risk för att kunna stämplas som en woke right.
För mig är det på intet sätt en självklarhet att det finns en woke höger i den betydelse som framställs av kritikerna. Det framstår tvärtom som en oerhört svår jämförelse, men just därför är det desto mer intressant att den av Lindsay et consortes behandlas som om den vore fullständigt självklar. Därför vill jag ta mig an frågan i den här essän. Finns det verkligen en vaken höger som är att jämställa med en föregiven motsvarighet på vänsterkanten?
En anledning till varför frågan intresserar mig är att jag nyligen publicerat en mer ambitiös essä i tre delar om just woke (också benämnt som kulturmarxism). Att undersöka om det kan finnas liknande metodologiska grepp och tankemönster inom högern är ett bra sätt att skärskåda mitt eget argument. För om samma tänkande som jag hävdar finns inom den samtida vänstern också finns inom den samtida högern, så blir det anledning att ompröva mitt argument. Jag menar nämligen att det är specifikt för vänstern, men om så inte är fallet blir det problematiskt för min argumentering.
Mitt argument avseende det jag benämner som en ’kulturmarxism’ är egentligen inget polemiskt debattinlägg i meningen att det är ett försök att ”sätta dit” någon. Snarast handlar det om att försöka belysa en idéhistorisk kontinuitet. Grunden för det är att Karl Marx etablerar den dialektiska materialismen som en metod för att tolka samhälle, historia och konflikter. Denna ger upphov till begrepp som ”bourgeoisie” och ”proletär”, men inte enbart i en rent empirisk mening, utan också som ett sätt att etablera kategorier vilka är antagonistiska i förhållande till varandra. Deras relation innebär med nödvändighet exploatering och underordning, och enda sättet att komma ifrån det är att en av kategorierna upplöses.
Senare ska marxismen bli utomordentligt betydelsefull för befrielse, protest och revolutionära rörelser över hela världen. Den dialektiska metoden förs vidare, även om kategoriernas innehåll förändras. Anledningen till det är att metod och teori utvecklas av de intellektuella som plockar upp dem och begagnar dem för sina egna syften. Det ska poängteras att det här inte är ett konspiratoriskt sätt att förstå utvecklingen. Tvärtom betraktar jag det som en normal idéöverföring mellan generationer och där nya krav och omständigheter gör det nödvändigt att applicera teori och metod på nya sätt. Sartre och Fanon, som var viktiga för postkolonialismen, gjorde just det här med den dialektiska metoden när de införde ”kolonisatör” och ”koloniserad” som ett nytt antagonistiskt begreppspar.
För att sammanfatta blir min slutsats som följer. Woke-vänstern har genom mått och steg fått till sig en metod som gör att man tolkar framför allt skillnader av olika slag mellan grupper i termer av konflikter. Konflikten finns alltså alltid där i form av en förförståelse, så när man när man närmar sig ett problem av något slag blir det aldrig förutsättningslöst. Om det föreligger skillnader mellan vita och svarta, eller män och kvinnor, eller svenskar och invandrare, så blir det en nödvändighet att förutsätta att det handlar om diskriminering, exploatering, förtryck och underordning. Det är en konfliktdriven syn på tillvaron, som jag hävdar kan förstås som en form av tillämpning av den dialektiska metod som under lång tid funnits inom vänstern.
Men, och detta är en viktig invändning, måste det innebära att man har fel när man pekar på diskriminering och underordning som förklaringsmodell? Nej, absolut inte. Det som jag gjort här är en beskrivande idéanalys, inte en falsifiering av ett teoretiskt perspektiv och det är stor skillnad däremellan. Bevisligen har det i länder som USA och Sydafrika funnits institutionellt och därmed empiriskt påvisar rasism emot de svarta befolkningarna. Så även om den här typen av förklaringar inte är ”self evident”, är de inte heller otänkbara. Empirin tar som bekant ingen hänsyn till vilka teoretiska perspektiv som vi vill ska vara sanna eller falska.
Men det här inbjuder också till en annan invändning. Finns det en risk att det här perspektivet blir så omfattande att det inbjuder sig till att vilja beskriva varje politisk konflikt? Man kan också lägga upp problemet som följer: ansluter man till den konfliktdrivna tolkningsmodellen bara för att man tycker sig se en konflikt mellan grupper i något sammanhang? Jag tror att det är kärnan i argumentet om en vaken höger, och att det blir fråga om en smått bisarr logik där identifikationen av grupper och konflikter i kombination anses tillräckligt för att leda i bevis att det föreligger ett vaket perspektiv. I så fall blir det ju så banalt att det saknar all betydelse.
I en artikel på ämnet står att läsa det följande:
Whereas the “woke left” framed the West as an intrinsically racist place where minority groups are subject to obstacles created by a white ruling class, the “woke right” decried an America in decline where white Christians are targeted by a globalist conspiracy that threatens traditional values. These opposing worldviews are structurally indistinguishable from each other because they both rely on critical theory’s focus on group identity and power dynamics, Lindsay said.
Det här är, om uttrycket ursäktas, ett fullständigt absurt och totalt felaktigt argument. Lindsay menar alltså att högern förlitar sig på kritisk teori i samma utsträckning som vänstern. Han borde veta att det inte stämmer. Kritisk teori är en specifik akademisk tradition som spårar sin härkomst till Frankfurtskolan. Det är inte ett allmänt begrepp för att beskriva konflikter över huvud taget. Ytterligare en omständighet är att det inte, mig veterligen, finns någon tradition inom högern vare sig i USA eller Sverige att begagna sig av kritisk teori som ett verktyg i sina politiska analyser. Det är för övrigt på intet sätt nödvändigt att gå till marxismens kritiska begreppsapparat för att beskriva gruppkonflikter.
Här är ett annat citat från Lindsay:
Anybody on the right who‘s basically pushing for Machiavellian power plays is probably woke right,” Lindsay said. “You have to covet power to be woke.
Det frestar att ställa sig följande fråga: var Machiavelli woke? Han föreställde sig nämligen politiken som konfliktdriven. Men Machiavelli begagnade sig aldrig av den dialektiska metodens kritiska kategorier, och till skillnad från vänstern var han aldrig intresserad av koncept som exploatering och underordning. Däremot gjorde han sig föreställningen om en politisk människa, för att ansluta till Burnhams analys, och vars natur det är att kämpa i den kamp om makten som politiken är. På det sättet är det inte så mycket ett tolkningsmönster eller epistemologi, som det är en ontologi, eller utsaga om hur politiken fungerar oavsett hur vi tänker om den.
Jag vet att Lindsay inte skriver i klara verba att Machiavelli var woke, men det finns en poäng med att raljera om det. Därför att i enlighet med den logik han företräder borde Machiavelli vara just det. Carl Schmitt ansåg att den mest grundläggande definitionen inom politik är den mellan vän och fiende – var han woke? James Burnham ansåg i Machiavellis anda att den äldsta konflikten i mänskligt samhälle är den mellan styrande och styrda – var han också woke? Schmitt och Burnham hade visserligen skiftande bakgrunder och lojaliteter, men båda var i någon mening politiskt konservativa. Det hade varit absurt att argumentera för att de kan relateras till woke på grundval av att de går utöver den liberalism som Lindsay förespråkar.
Men just i det här tycks också det egentliga problemet ligga: en höger som går bortom den individualism som Lindsay, och andra som lever och verkar i hans värld förespråkar, blir definitionsmässigt woke. Intressant nog blandade sig även Jordan Peterson in i debatten, på Lindsays sida, och gav ett psykiatriskt utlånade om de som han anser tillhör den vakna högern. När jag såg att Peterson är iblandad i den här debatten såg jag också vålnaden av 2017-års politiska diskussioner gå igen i samtiden. Att den mannen är iblandad är ett säkert tecken på att varje försök till begreppsmässig precision har förkastats till förmån för de mest grova och vulgära förenklingarna. Man verkar ju till och med hävda att det på en rent strukturell nivå rör sig om likartade sätt att tänka. Man vill gå så långt som att anföra att sådana former av tänkande förutsätter kritisk teori.
Konflikter mellan grupper är vanligt historiskt förekommande och det vore analytiskt absurt att förneka förekomsten av dem. Du behöver inte vara marxist för att uppmärksamma konflikter mellan klasser, och inte heller Fanon eller Hitler för att urskilja konflikter mellan raser. Och du blir definitivt inte woke genom att tycka dig se en konfliktlinje mellan en elit och befolkningen som den är satt att styra. Jag kommer nedan ställa upp några punkter som jag hävdar utmärker det konfliktteoretiska tänkande som är specifikt för woke-vänstern.
1) Empirisk anknytning till marxismen. Skillnaden mellan woke-vänstern och traditionell marxism är enorm. Jag påstår emellertid ändå att det förekommit en idéhistorisk överföring där finns koncept som varit centrala inom marxismen har överförts genom exempelvis postkolonialism, medborgarrättsrörelsen, för att slutligen hamna hos den här vänstern. Det finns alltså en empirisk koppling, som inte finns till den samtida högern.
2) Dialektisk antagonism. Den här antagonismen beskriver inte bara konflikter som är ett faktum. Exempelvis mellan två länder, två furstar, eller en styrande elit och befolkningen denna är satt att styra. Här talar vi snarast om en systemisk, strukturellt nödvändig konflikt, där en grupp ses som förtryckande och den andra som förtryckt. Vilka kan formuleras genom kritiska kategorier: kapitalist och proletär, kolonisatör och koloniserad, normalitet och avvikelse, och så vidare.
3) Epistemologiskt privilegium. György Lucács föreställde sig att arbetarklassen innehade detta genom sin position i det ekonomiska systemet. Genom sin position, inte genom överlägsen intelligens eller kritiska begrepp, kan den få tillgång till kunskap som inte tillkommer den som står högre i systemets hierarki. I samtiden avser det här snarare andra ”förtryckta grupper” än arbetarklassen. Den här epistemologin är ofta kopplad till känsla och upplevelse snarare än förnuft och analys: jag känner mig förtryckt eller utsatt, alltså är jag det.
4) Radikalt ifrågasättande av västerlandet. Den här punkten är innehållsligt viktig. För den kritiska uppfattningen av västerlandet och vår historia är också vanligt förekommande här.
Det konfliktteoretiska perspektivet är alltså fullt möjligt att avgränsa och precisera i en rent begreppslig mening, och det kan inte reduceras till någonting så simpelt som att man inte ansluter i tillräckligt hög grad till individualism och marknadstänkande. Inte heller kan det bli en fråga om man tänker i termer av gruppkonflikter eller politik som en maktfråga. Det är att beröva woke som begrepp på all precision och låta det få en alldeles för stor verkningsradie. Ett missbruk som i förlängningen kommer undergräva möjligheten till att använda begreppet i en kritisk funktion och i en befattning att det kan säga någonting meningsfullt om den samtida vänstern.
Min bedömning är att woke right som begrepp och försök till självkritik är en återvändsgränd och kommer bli, eller redan är, en totalt framgångslös historia. Att ha kapacitet att ifrågasätta sig själv är emellertid en mycket viktig egenskap som borde uppmuntras. Jag samtalade med en initierad person som vet vad han pratar om och som lät förstå att det vore mer relevant att i kritiska termer tala om en ”freak right”. Alltså en höger som invecklar sig i konstiga och antisociala beteenden och tankemönster. Jag är benägen att hålla med, för det är ett långt mer angeläget problem än förekomsten av en woke right.