Det är dialektiken, dummer! En idéhistorisk analys av kulturmarxismens kärna. Del II
Från klasskamp till raskrig
Bilden är gjord med ChattGpt och föreställer Sartre och Fanon.
Den revolutionära teorin skulle dock redan under 30-talet, åtminstone på sina ställen, orientera sig bort ifrån konflikten mellan arbete och ägande, och med arbetarklassen som den primära aktören för revolution. Frankfurtskolan är ett bra exempel på detta. Här ansåg man att arbetarklassen hade ”förborgerligats” genom integration i den etablerade samhällsstrukturen och därmed tappat sin revolutionära potential. Man ville dock inte nämna någon efterträdare till denna, och snarare än socialism förespråkade man något jag vill beskriva som en ’namnlös utopi’, präglad av frihet och lycka för sina invånare.
Ett par årtionden senare skulle den tidigare medlemmen Herbert Marcuse, nu filosof i sin egen rätt, dra tankegången till sin spets genom att utse de socialt fallna till revolutionens förmän. Detta var i sig inte helt nytt. Marx främste rival, anarkisten Bakunin, förespråkade redan på sin tid trasproletariatet som tänkbara förmän för revolutionär strävan. Hans argument var att dessa stod så långt under den borgerliga ordningen att de inte skulle ha några dubier inför att rasera den. På den punkten hade han förmodligen rätt. Marx hade dock också rätt i att sagda trasproletariat alltid är beredvilligt att låta sig köpas för reaktionära syften. Det skulle oavsett visa sig svårt att sätta denna grupp i rörelse för revolutionära syften.
Någonting håller på att hända under denna period. Det har i första hand att göra med de stora strukturella omvandlingar av samhället i både Europa och världen som kommit till efter andra världskriget. Arbetarklassen har mycket riktigt “förborgerligats”, i meningen fått det bättre ställt och därmed tappat intresse för den radikala vänsterns projekt och lösningar. Denna förändrings pejlas in av olika intellektuella och man försöker utifrån sina egna intellektuella utgångspunkter att tolka utvecklingen. Det är uppenbart att de mest villiga och angelägna revolutionära subjekten inte står att finna inom den europeiska arbetarklassen.
Istället blir det rekyl från 1800-talets stora europeiska erövringståg: kolonialismen. Stora delar av världen låg vid denna tid under europeiskt styre eller hade gjort det fram tills nyligen. Bland många intellektuella med radikala ståndpunkter blev det den nya stora konflikten, som erbjöd mycket mer än den förborgerligade arbetarklassen. Här fanns utsikterna för en befrielsekamp med enorma insatser. Här fanns potentiella revolutionärer som verkligen ville kämpa. Självklart ville man i Europas intellektuella kretsar vara en del av detta; man ville vara med och tolka förloppet och ge de nya revolutionärerna de konceptuella redskapen att förstå sin situation. I de koloniala rörelserna fanns förstås nationalistiska strömningar, men det var marxismen som blev den verkligt betydande revolutionära teorin.
I allt detta var franska intellektuella mer betydelsefulla än sina tyska motsvarigheter. Till skillnad från Tyskland var Frankrike en kolonialmakt. Algeriet var i princip en del av Frankrike och när man tvingades kapitulera inför den arabiska ursprungsbefolkningen var detta ett nationellt trauma. Det innebär att Frankrike hade en direkt relation till kolonialismen, vilket fick flera konsekvenser. Dels blev det så att stora mängder invandrare från Nordafrika kom till Frankrike och kom att påverka landets demografiska karaktär, men det gjorde också att den koloniala relationen fick en nära karaktär. En hel del franska tänkare och litteratörer kom att vinnas för den anti-koloniala saken. Främst av dessa var Jean-Paul Sartre som redan var en filosofisk superstjärna genom sina idéer om existentialismen, men han skulle snart nog få en mer politisk profil.
Faktum är att Sartre och hans livskamrat Simone de Beauvoir är mer intressanta för ifrågasättandet av västerländsk identitet än Frankfurtskolan. Dessa två både teoretiserade och levde en sorts anti-borgerlig kulturradikalism. En av de bärande idéerna var att man inte skulle ”äga varandra”, och sexuell lössläppthet var därför norm i dessa kretsar. Man ifrågasatte allt som på något sätt var borgerligt, traditionellt, etablerat och konventionellt. Det var inte politik i en direkt mening, utan snarare en kontrakultur som uttryckt sig genom teori och levd erfarenhet. De Beauvoir skulle dock gå vidare och få avsevärd politisk betydelse genom att skriva boken Det andra könet, vilket gav henne rollen som en av feminismens förgrundsgestalter.
Efter många år som företrädare för existentialismen, och därmed ett perspektiv som förespråkar absolut mänsklig frihet, valde Sartre att överge detta för det absoluta politiska engagemanget i form av marxismen. Han försökte skapa syntes mellan existentialismen och marxismen i den massiva volymen Kritik av det dialektiska förnuftet. Sartre skrev denna påverkad av ett kontinuerligt och närmast heroiskt intag av amfetamin, och i linje med vad detta preparat har för effekt på brukaren är det återkommande att kritiker betonar verkets något repetitiva karaktär. Engagemangsmässigt knöts Sartre till de koloniserades sak just under fransk-algeriska kriget (1954–1962), men var också under en period ansluten till maoismen. Under denna period blev maoismen på modet bland intellektuella eftersom den härrörde från Kina och inte var ”besudlad” av västerlandet, men den ansågs också kunna erbjuda en kritik av Sovjetunionen som kom från vänster.
Detta engagemang skulle leda Sartre till samarbete med psykoanalytikern, författaren och revolutionären Franz Fanon. Framför allt två av Fanons böcker skulle visa sig utomordentligt viktiga för den postkoloniala strömningen: Svart hud, vita masker samt Jordens fördömda. Till dessa böcker bistod Sartre med förord. För vårt vidkommande är de intressanta eftersom det Fanon och Sartre skriver på ett tydligt sätt visar hur det som är kärnan i marxismen – alltså den dialektiska metoden – överförs här till ett sammanhang som skiljde sig i ett flertal avseenden från det som Marx och Engels kände under 1800-talet. Sammanhanget som här avses är den koloniala världen: de koloniserade folken i Asien, Sydamerika, Afrika och Mellanöstern. Som vi ska se här återkommer marxismens metodologiska grepp även om de revolutionära subjekten, av skäl som torde vara givna, är av väsentlig annorlunda karaktär än vad som tidigare varit fallet. Marx och Engels intresserade sig för den europeiska arbetarklassen, inte för människorna i det som senare skulle benämnas som ”tredje världen”.
Denna bok behöver sannerligen inget förord. I synnerhet inte eftersom den inte är skiven för oss. Jag har emellertid ändå skrivit ett sådant, för att leda dialektiken till sin slutsats: vi, de europeiska folken, är också i processen att bli avkoloniserade. I meningen att kolonisten som finns inom var och en av oss håller på att bli kirurgiskt avlägsnad i en blodig operation. Låt oss ta en titt på oss själva, om vi har modet, och se vad vi har blivit.
[…]
Du vet mkt väl att vi är utsugarna. Du vet mycket väl att vi har tagit guld och mineraler och därefter olja från de “nya kontinenterna”, och skeppad tillbaka dem till de gamla rikena. Och inte utan fantastisk avkastning i form av palats, katedraler och industrier. När krisen sedan kom kunde de koloniala marknaderna användas för att dämpa dess genomslag. Stadd vid god kassa garanterade medgav Europa “mänsklighet” de jure till alla invånare. För oss betyder “människa” medbrottsling, för vi har alla kapitaliserats av kolonial utsugning.
Jean Paul Sartre [1]
Det ska noteras att det finns likheter i postkolonialismen med hur marxismen tänker politik. För det första föreställer sig man sig att det finns ett system som ramar in de berörda och dikterar vilka regler som ska gälla inom det. Kapitalismen är det systemet i mer traditionell marxistisk teori; här kan man snarare tala om kolonialismen som det systemet. Inom kapitalismen finns två verkligt betydande klasser, bourgeoisien och proletariatet, som har ett antagonistiskt förhållande i relation till varandra. Men inte med anledning av personlig animositet, utan för att relationen dem emellan inte kan vara på något annat sätt med anledning av systemets natur. I kolonialismen gäller en liknande dualism, men den avser kategorierna kolonisatör och koloniserad. Mellan dessa båda gäller en liknande relation, som är naturligt antagonistiskt med anledning av att systemets logik är exploatering.
Marx trodde som bekant inte på en ”fredlig lösning”, om man nu kan uttryck sig så, mellan proletariatet och borgarklassen. Anledningen till det är att han tänker dialektiskt om dessa båda. Det finns en spänning dem emellan, som är en del av själva systemet, och som inte kan negeras utan att motsatsbegreppen utplånas och skapar någonting nytt. Samma sak här. Fanon och Sartre ser framför sig det koloniala systemet som ett världsomspännande sådant. Också här gör man sig föreställningen om en naturlig antagonism mellan dessa kategorier som kvarstår fram till det att man kan upplösa kategorin ‘kolonisatör’ eftersom det är den som skapar den underordnade kategorin ‘koloniserad’. Fanon föreställde sig ett system präglat av socialism i vilket den icke-exploaterande systemlogiken inte skulle möjliggöra de antagonistiska spänningar som med nödvändighet präglar det koloniala systemet.
Fanon och Sartre var alltid tydliga med att de förespråkade revolutionärt våld som en negation av det koloniala våldet; också här en vinkning till den hegelianska begreppsapparaten. Kolonisatör är förövrigt en synonym till” vit” eller ”europé”. Sartre skrev exempelvis att det är en berömvärd handling att slå ihjäl en europé, eftersom det lämnar en död och en fri man.[2] På denna punkt skiljer man sig därför avsevärt från den traditionella marxismen. Marx såväl som Engels var goda européer och satte högt värde på sin civilisation. Det gjorde inte Fanon och Sartre; de stod snarast för ett radikalt ifrågasättande av hela den europeiska identiteten som man menade med nödvändighet var förtryckande. Men det är inte just denna inställning som är av betydelse, den är snarast att betrakta som en empirisk tillfällighet. Det som kopplar ihop dessa idévärldar – och gör att de trots andra skillnader ändå hänger samman – är att man grundar sin analys på den dialektiska metoden.
Precis som jag skrev i en tidigare essä om György Lucáks är det kategorierna, och inte deras innehåll, som är bärare av den teoretiska funktionen. Att vara kolonisatör är synonymt med att vara vit eller europé, att vara koloniserad är synonymt med att vara färgad och från en icke-europeisk del av världen. Men det är just begreppen kolonisatör och koloniserad som ger denna betydelse och inte tvärtom. Det är faktiskt tänkbart att vara icke-vit och från en icke-europeisk del av världen och egentligen inte alls vara berörd av detta. Det är empiriskt sannolikt, men det är inte begreppsmässigt nödvändigt.
Det som är intressant här är att postkolonialismens framryckning visade att det utan problem gick att ändra kategoriernas innehåll utan att det upplöste metodologin. Begreppsparen kolonisatör och koloniserad visade sig lika teoretiskt användbara och förankrade som borgare och proletär. De innehöll samma dialektiska spänning. I en politisk och social mening är postkolonialism är strömning i sin egen rätt, med sina egna utgångspunkter och målsättningar. Men samröret med den västeuropeisk marxismen gav den, hävdar jag, ett konceptuellt redskap i form av den dialektiska metoden och utan denna hade postkolonialismen inte präglats av samma tänkande.
I den tredje delen ska vi se hur denna metod – den dialektiska – fortsatt fungerar som en underström i vår tids identitetspolitiska rörelser. Där blir kön, ras, sexualitet och normkritik nya konfliktpar, men den politiska logiken förblir densamma: det är i motsättningen, i negationen, som frigörelsen sägs ligga. Kulturmarxism eller woke – termerna må variera, men metoden lever vidare.
[1] Sartre, Jean-Paul, förord till Jordens fördömda: https://archive.org/details/the-wretched-of-the-earth/page/n55/mode/2up?utm_source=chatgpt.com&view=theater. Sid 56-58
[2] Ibid, sid 54