Frankfurtskolans mystik. Från kritisk teori till 'kulturmarxism'

Om hur Herbert Marcuse utmönstrade arbetarklassen och ersatte denna med de socialt missanpassade

Vill du meddela mig önskemål eller synpunkter? Anton.Stigermark@live.se

Vill du ge ett bidrag. Swish: 0723071202

---

Det var emellertid en man vid namn Herbert Marcuse som skulle föra ut institutets centrala läror till den breda allmänheten. Varken Adorno eller Horkheimer var skickade för denna uppgift. Bägge var tyska intelligensaristokrater vars intressen och preferenser gick över huvudet på merparten av dem som annars hade kunnat lyssna. Deras hantverk var filosofiska problemställningar, inte att omvandla sitt intellektuella stoff till en bred folkrörelse. Desto mer lämpad för detta var deras något yngre medarbetare, Herbert Marcuse. Han skulle arbeta vidare på den kritiska teorin och föra ut den på marknaden. Men också ta den i riktningar som hans äldre kollegor inte förutspått.

I likhet med merparten av sina kollegor var Marcuse tysk jude; fast förankrad i det tyska bildningsidealet och upplärd i filosofi av ingen mindre än mästertänkaren Martin Heidegger. Inflytandet från just Heidegger kan utläsas mellan raderna i flera av hans böcker. Kanske främst i Det endimensionella samhället. Vi kan börja där. För denna bok skulle bli betydelsefull för den så kallade ’nya vänstern’, som brukar förknippas med märkesåret ’68’. Utmärkande för denna vänster var att den gick en balansgång mellan den förverkligade kommunismen och socialdemokratin. Den intresserade sig för mer existentiella och kulturellt orienterade frågor än sådana som berörde ägande och produktion.

På en viktig punkt bryter Marcuse med en standarduppfattning inom marxistisk tradition: att kapitalismen skapar nöd. Kärnan i argumentet här är tvärtom att kapitalismen skapar rikedom, om än en försåtlig sådan. Samhället han beskriver är det välfärdssamhälle, med blandekonomi och demokrati, som tillkom flera västerländska länder efter krigsslutet:

Om vi försöker finna förklaringen till faran i det sätt på vilket samhället är organiserat och organiserar sina medlemmar, så konfronteras vi omedelbart med förhållandet att det avancerade industrisamhället blir rikare, större och bättre på samma gång som det vidmakthåller faran. Försvarsstrukturen gör livet lättare för ett större antal människor och utvidgar människans herravälde över naturen. Under sådana omständigheter har våra massmedier inga svårigheter att sälja särintressen som om det varit varje människas intresse.

I detta stycke kan man skönja flera teman som behandlades av Adorno och Horkheimer. Det gäller exempelvis herraväldet över naturen, men också hur massmedia grumlar människornas medvetanden för att sätta deras tankeförmåga ur spel. Mot detta falska medvetande ställer han den kritiska teorin som en möjlig räddning:

Att undersöka rötterna till dessa utvecklingslinjer och att undersöka deras historiska alternativ tillhör uppgifterna för en kritisk teori om det samtida samhället, en teori som analyserar samhället i ljuset av dess använda och oanvända och missbrukade möjligheter att förbättra människans villkor.

Problemet är inte att det råder nöd på människorna. Tvärtom har folk det ganska bra. Det försåtliga är att systemet ständigt verkar för att människorna ska vara så pass belåtna med sin situation att de inte intresserar sig för alternativ. Det är detta han avser med termen ’endimensionell’, i meningen att man saknar kapacitet att tänka utanför det som redan existerar. Intressant nog beskrivs även Sovjetunionen i kritiska termer. Därmed är inte den förverkligade kommunismen något givet alternativ. Precis som tidigare representerar kritisk teori ett sökande snarare än en hemkomst.