Det är dialektiken, dummer! En idéanalys av kulturmarxismens kärna. Del III
Den franske mästertänkaren Michel Foucault som den grå eminensen bakom 'woke'
Michel Foucault med det självförtroende som anstår en akademisk superstjärna. Bilden gjord av ChattGpt.
Det går att identifiera ett antal wokevärderingar som många inom kultureliten omfattar. Det kan tillexempel vara övertygelsen att rasism, sexism, homofobi och transfobi är strukturellt endemiska; att vita personer har medfödda privilegier och är rasister om de förnekar det; att människors genusidentitet är viktigare för självuppfattningen än deras kön; att Storbritanniens historia är en källa till skam; att nationsgränser är en förtryckande konstruktion; att samhälle och tradition är en bakåtsträvande konstruktion; att manlighet är toxisk och att de flesta människor är psykiskt sköra.
- Joanna Williams[1]
Jag kommer i denna tredje och avslutande essä att använda termerna ’woke’ och ’kulturmarxism’ som synonymer. Det kanske förefaller vara ett riskabelt drag eftersom de väcker skiftande associationer. Men jag anser det vara berättigat eftersom de, i den allmänna debatten, mer eller mindre konnoterar samma saker. Woke har blivit en stark och vida spridd samtidenstendens som uppkommer i en rad olika sammanhang: universiteten, kultursidorna, arbetsplatsernas HR och PR-avdelningar, och i det allmänna medvetandet i en mer omfattande bemärkelse. Denna strömning är inte specifikt knuten till någon rörelse, eller något parti, utan framstår mer som en närmast spöklik tendens som möjligen kan uppträda mer frekvent hos vissa aktörer, men inte är begränsad till dessa.
Trots att woke kan förefalla dominant och med en agenda är den motsägelsefullt nog en tam apparition i jämförelse med tidigare jämförbara strömningar. Denna tendens saknar den politiska ur-kraften hos marxism-leninismen och en person som Fanon hade sannolikt inte blivit imponerad av bristen på revolutionärt nit. Den ställer inte krav på marknadens avskaffande och införandet av ekonomisk demokrati. Tvärtom finner den sig väl tillrätta på de stora företagens avdelningar för personalfrågor och på de etablerade tidningarnas kultursidor. Du kan vara woke och finna dig väl tillrätta i en borgerlig och konventionell tillvaro. Det är en kulturradikalism som kan gå hand i hand med kommersialism och marknadstänkande.
Men ändå finns en destruktiv potential. Just av den anledningen att det dialektisk-metodologiska perspektivet kvarstår, men här appliceras på avsevärt fler grupper än vad som varit fallet tidigare. Marx och Engels hade sina borgare och proletärer; Fanon och Sartre sina kolonisatörer och koloniserade. Uppdelningen var binär och även om kampen var världsomspännande så var de revolutionära subjekten avgränsade och teorins spridningsområde var därför begränsat. Nu tycks det inte finnas någon början eller slut på antalet grupper som kan tänkas ingå i systemet av oförsonliga antagonismer: män och kvinnor, hetero- och homosexuella, transpersoner och cis-personer, normalfungerande och funktionsvarierade, hederliga medborgare och kriminella, och andra sociala kategorier av samma slag. Jag bedömer dock att viktigast är sådant som relaterar till ras och antagonismen mellan vita och ”färgade” i sina ändlösa konfliktmönster.
I centrum före detta teoretiska komplex finns en särskild form av dialektik. Därtill en variant som på ett sätt påminner mer om Hegel än Marx eftersom den inte direkt rör sociala grupper – dessa kommer i ett senare skede. Och denna speciella dialektik härrör från en person som man både kan hylla och fördöma, som var både briljant och subversiv, akademisk outsider men också citerad mer än någon annan: Michel Foucault. När det kommer till woke är Foucault något av den grå eminensen. Det är inte alltid han är direkt involverad, men hans tänkande finns där och lurar i bakgrunden. Vad detta tänkande är och varför det är av betydelse ska vi säga några ord om här.
Foucault var en fransk idéhistoriker som skrev en rad intressanta undersökningar om normalitet och avvikelse i olika sammanhang. Det var inte det enda han skrev om, men det var ett bärande tema. Han kunde sin Marx utan och innan och var under en tid medlem i det franska kommunistpartiet. I likhet med många andra inom sin generation med filosofer skulle han dock lämna marxismen för nya former av tänkande. Detta skulle sammanfattas med namn som ‘postmodernism’ och ‘poststrukturalism’. Det råder ingen tvekan om att Foucault bröt med marxismen men, hävdar jag, någonting av denna blev kvar inom ramarna för de nya tankemönster han skulle etablera.
Den stora kategorin i Foucaults idévärld är ’normaliteten’ som sådan. I varje samhälle, oaktat historisk epok eller ekonomiskt system, har i centrum för sin kultur föreställningar om vad som är normalt och vad som är avvikande. Även om detta i praktiken upprätthålla av konkreta personer och institutioner är det ingen av dessa som i grunden har bestämt att det ska vara på det sättet. Det har en permanent och opersonlig närvaro. Det är i det närmaste en del av den mänskliga naturen. Detta i motsats till kapitalismen, som ju Marx ställer i utsikt att den faktiskt kan avskaffas. Hos Foucault är makten en konstant variabel. En viktig skillnad är att Marx förvisso uppställer problem, men han ger oss också lösningar. Foucault däremot ställer upp problem, men det är tveksamt om de går att lösa.
När jag studerar denna tankevärld formar normaliteten en sorts dialektisk ”meta-kategori”, om man nu får uttrycka sig så, som underbygger andra mer konkreta kategorier och genererar spänning dem emellan. Anledningen därtill är att den är systemisk och formar en spänning mellan normaliteten och avvikelsen: svensken kontra invandraren, heterosexuell kontra homosexuell, hederlig medborgare kontra kriminell, cis-person kontra person med icke-normativa sexuella preferenser, mentalt frisk kontra psykiskt sjuk, och så vidare. I Fanons tankevärld skapade kolonisatören den koloniserade. Här blir det fråga om att normaliteten skapar avvikaren. Att ”avvika” är alltså ingenting som är av naturen givet, utan det är fråga om samhällelig konstruktion och överenskommelse som skapar denna situation.
Kapitalism och kolonialism kunde bevisligen avskaffas. Men hur avskaffar man normaliteten? Den blir kvar som en opersonlig kategori som genererar dialektisk spänning genom att kategorier ställs emot varandra. Men finns här utsikten för en syntes? Tveksamt. Däremot finns möjligheterna till kritik – den ”normkritik” som vi har hört så mycket om under de senaste åren – och som blir försöket att på något sätt destabilisera det man kan uppfatta som samhällets normalläge. Det är inte helt självklart varför man ska idka normkritik eller vad det tillför. Men det jag anfört ovan är anledningen. Normaliteten är en förtryckande kategori som skapar spänningar och underordning. Därför måste den på något sätt upplösas.
En omständighet som karaktäriserar denna tendens är dess banalitet. Marx liksom Fanon knöt sin revolutionära strävan till episk konfrontation mellan stora revolutionära subjekt där enorma värden i form av frihet, jämlikhet och erkännande fanns att vinna. I samtiden finns ingenting som är jämförbart med detta. Den dialektiska spänningen blir mellan den stora kategorin ”normalitet”, som ju egentligen inte behöver vara särskilt hemsk, och de mindre subjekts-kategorier som hamnar i skottlinjen och som på något sätt behöver förhålla sig till denna. Men var finns de egentliga och konkreta problemen?
För att illustrera den praktiska konsekvensen av denna teori vill jag hämta ut exempel direkt från den svenska situationen. Det handlar om så kallade ”vithetsstudier” som, enligt min bedömning, är en kombination mellan akademisk disciplin och etniskt motiverad aktivism. I essän jag vill använda som exempel konstrueras den vita svenskheten som den ’normalitet’ som vi har diskuterat tidigare i texten. Avvikelsen som skapats av denna normalitet är invandraren, vilken också kan beskrivas som den ”icke-vita personen”, och vilken identifieras som främmande här och därför är satt på undantag. En formulering är som följer:
Pallas blick är aldrig statisk. När han granskar vitheten som en nationell symbol problematiseras hela konstruktionen av det nationella svenska. Vitheten får stå för det bekanta, det normala, som ställs mot det icke-vita. Pallas menar att det har skett ett skifte i de senaste decenniernas skildringar av förortens folk, där fattigdom och klassklyftor har ersatts med etnicitet.
I detta fall är innehållet ”vit svensk” och ”icke-vit invandrare”, men de kritiska kategorierna där man placerar dessa är ”normal” och ”avvikande”, och därmed uppstår en antagonism mellan dessa på samma sätt som varit fallet med de kategorier som konstruerats av Marx och Fanon. Men denna särskilda dialektik mellan normal och icke-normal är signerad Michel Foucault; detta är hans stund och det är här som hans vardagliga och tämligen banala variant av dialektiken kommer till sin rätt. Här framstår problemet mer som teoretiskt grundat än empiriskt uppenbart. Vad är egentligen problemet? Varför är det i sig ett problem att det förekommer föreställningar om normalitet och skillnad? Problemet består emellertid i att man tolkar detta dialektiskt, och därmed är antagonismen förutsatt i kraft av att kategorierna existerar.
Foucault beskriver själv detta enligt följande:
Examinationen förenar teknikerna för en övervakande hierarki med dem för ett normerande omdöme. Det är en normaliserande blick, en övervakning som möjliggör att kvalificera, klassificera och bestraffa. Den etablerar över individen en synlighet genom vilken man särskiljer och bedömer honom.[2]
Det finns trots allt många sätt att tolka tillvaron, och dessa tolkningar behöver inte vara grundade i konflikt. Redaktören Claire Lehman har skrivit en intressant essä om detta i Axess. Jag kommer att citera ett utdrag från denna som belyser vad saken gäller:
I sin modell identifierar Alexander två viktiga förklaringsfaktorer som är avgörande för att man ska kunna sätta sig in i tidens politiska diskurs. Den första är misstagsteorin, som säger att politiska problem uppstår på grund av ett misstag eller en felaktighet i systemet. Misstagsteoretikerna hävdar att sociala företeelser uppkommer i ett samspel av många olika variabler. För att förstå sociala problem måste man generellt genomföra en djupanalys som klargör vad som verkligen pågår och hur det ska rättas till. Misstagsteoretikerna betraktar politik som en vetenskap eller ett tekniskt problem. De liknar mekaniker som undersöker en bilmotor.
Konfliktteorin är den andra förklaringsfaktorn. Konfliktteoretikerna ser världen som sammansatt av förtryckande klasser och förtryckta klasser. Mäktiga grupper exploaterar systematiskt missgynnade grupper. Varje ojämlik fördelning av resurser uppfattas som bevis för att en grupp utnyttjar en annan. Konfliktteoretikerna betraktar generellt interaktioner mellan grupper som ett nollsummespel. I deras ögon är politik detsamma som krig.
Lehman använder termen ”konflikt”, men det är synonymt med det som jag i ett antal essäer har beskrivit som dialektik: dialektik är konflikt. Det viktiga budskap hon tar upp i sin essä är att alla missförhållanden eller skillnader inte med nödvändighet måste tolkas på så sätt som att konflikt föreligger. Man kan tänka sig att ’normaliteten’ för svensk räkning är den typiska vita svensken eftersom det är denna som historiskt och demografiskt varit dominerande här. Precis på samma sätt som den typiska bolivianen eller marockanen är det normativa i sina respektive hemländer. Förekomsten av en normalitet leder på intet sätt i bevis att det förekommer något egentligt förtryckande system. Så varför tolkar man detta som ett problem i sig?
Det faktiska problemet här är tolkningsramen. Närmare bestämt den särskilda form av dialektik som formulerades av Foucault och som går igen i dessa mer moderna varianter av teori. Det blir fråga om en ’epistemologisk bias’ – den systematiska förståelsen och organiseringen av kunskap - där man hela tiden har en förväntan om att svaret på frågan ska relatera till konflikt och förtryck snarare än någonting annat. Detta trots att andra svar är tänkbara, kanske till och med troliga. Problemet med woke är att dessa teorier nu användas för att tolka det vardagliga och banala, vilket i många fall gör att man själv skapar konflikten genom sin förförståelse av vad en viss situation ska handla om. Därför är woke och dess stora spridning ett samhällsproblem: den gör det vardagliga till en konfliktzon, även där ingen sådan föreligger i en rent empirisk mening.
[1] Så vann woke, sid 60
[2] Foucault, Michel: Discipline and Punish, sid 184-185