Det är dialektiken, dummer! En idéhistorisk analys av kulturmarxismens kärna. Del I
Kulturmarxismens idéhistoria, metod och varför den är en fortsättning på marxismen
(Bilden föreställer Marx som tjuvkikar på Hegel för att lära sig dialektikens grunder. Färgsatt.)
Den materialistiska dialektiken är en revolutionär dialektik. Detta konstaterande är så viktigt och av så avgörande betydelse för förståelsen av dialektikens väsen att man – innan man ens kan behandla den dialektiska metoden – först måste inse detta för att få ett riktigt perspektiv på frågan.
- György Lucáks[1]
Jag kommer i denna essä att skriva om ’kulturmarxism’ i linje med premissen att det är ett användbart begrepp som kan beskriva betydelsefulla politiska samtidstendenser. Kulturmarxism är också i det närmaste synonymt med besläktade begrepp som “woke” och “identitetspolitik”, vilket också fått stort genomslag i den allmänna debatten. Jag kommer dock begagna mig av termen kulturmarxism. Den har emellertid på senare år blivit en konturlös term som slentrianmässigt används för att beskriva tendenser och riktningar inom den samtida vänstern. Många betraktar den därmed som uteslutande pejorativ och till och med som uttryck för ett konspiratoriskt tänkande. Problematiseringar av vänsterns olika tendenser brukar som bekant gärna avfärdas på det sättet. Men det finns en sanning i kritiken att termen ofta används slarvigt och utan mer utförlig definition.
Mitt ingångsvärde är att ord uppkommer och får spridning eftersom de beskriver någonting som många upplever ett behov av att kunna beskriva. Det är ingen tillfällighet att det också förekommer benämningar som vänsterintellektuell, kulturvänster och våldsvänster. Men det är inte lika naturligt att använda liknande termer för att ringa in företeelser på högerkanten. Kulturmarxism hade aldrig fått världsomspännande spridning om termen inte sökte beskriva någonting verkligt och av relevans. Att termen utöver detta behöver kvalificeras är en annan sak; det förtar inte det faktum att den kan vara användbar.
Sedan åtminstone sextiotalet förekommer en vänster som istället för klass riktar in sig på fenomen som ras, kön, sexualitet och andra kategorier som har mer att göra med identitet än med objektiva materiella omständigheter. Det handlar inte om någon tydligt avgränsad rörelse, eller något parti, utan snarast en mycket bred tendens eller strömning som gör sig gällande i hur vi tänker politik. Men det är inte bara teoribildning där sagda identitetskategorier är viktiga i termer av tillhörighet, det handlar också om att de blir nav för samhällets konflikter. Analysen är inte helt främmande från hur Marx föreställde sig att samhällets mest betydande och verkligt formande konflikter utgick från produktionsordningen och hur denna ställde klasser i relation till varandra: den historiska materialismen.
Jag tror att många politiskt intresserade som iakttar detta, om än med endast rudimentära kunskaper om vänsterns idéhistoria, anar att här finns ett släktskap med marxismen i någon form. Jag tror att dessa aningar pekar i rätt riktning, men de behöver kvalificeras och underkastas en mer genomgående analys. Det är vad vi ska företa oss i denna essä. Men låt oss först ställa en helt nödvändig fråga: vem är marxist? Många före oss har också uppfattat det inneboende problemet i denna fråga och sökt lösa det. Inte minst med motivationen att avvikelse från marxismen tidvis har betraktats som förräderi. Att därför avvika från någon särskilt viktig ståndpunkt kunde bli ödesdigert. Men vilka ståndpunkter var så viktiga och vilka kunde man kompromissa med? Det var frågan man ställde sig. Lucáks var en av de som trodde sig kunna ge svar:
Ortodoxi i marxistiska frågor rör istället uteslutande metoden. Det är den vetenskapliga övertygelsen att man i den dialektiska marxismen har funnit den riktiga forskningsmetoden, att denna metod kan utvecklas, fulländas och fördjupas endast i dess upphovsmans anda, och att alla försök att övervinna eller ’förbättra’ den bara har lett och måste leda till banalitet och eklekticism.[2]
Inom mer allmän samhällsvetenskaplig metod anför man distinktionen mellan den begreppsmässiga nödvändigheten och den empiriska tillfälligheten. Alltså: vad är nödvändigt för att någonting ska vara vad det är, och vad kan tillfälligtvis tillhöra det men kan plockas bort utan att begreppet upplöses? Det Lucáks gör gällande är att enskilda ståndpunkter inte utgör någon begreppsmässig nödvändighet för marxismen; dessa bör snarare betraktas som just empiriska tillfälligheter. Absolut nödvändig är enbart metoden som utgör kärnan i själva tänkandet: den marxistiska dialektiken, eller dialektiska materialismen.[3] Därav följer det att den är marxist som ansluter till den dialektiska metoden.
Detta är dock inte det konventionella sättet att närma sig dessa frågor. Typiskt är snarare att man spårar det vi kallar kulturmarxism från andra källor inom marxismen. Antonio Gramscis tankar om hegemoni, Frankfurtskolans kritiska projekt emot upplysningen och den “fascistiska psykologin”, Althussers analys av den ideologiska staten, och så vidare. Men vi ska göra en helt annan sak än detta. Vi ska titta på form, inte innehåll. Vi tittar inte främst på de färdiga politiska ståndpunkterna, utan på metoden som ligger bakom hur man kan anlända vid dessa ståndpunkter till att börja med. Jag delar Lucáks uppfattning, och tar därför rygg på att användning av den dialektiska metoden utgör kärnan i marxismen. Utan marxistisk dialektik kan man exempelvis inte ha någon historisk materialism.
Men vad innebär ‘dialektisk metod’? Dialektiken som vi känner den är hämtad från mästertänkaren Hegel. I korthet innebär den att man sätter motsättningarna i centrum för samhälls- och idéutveckling. Motsättningar är alltså, i förlängningen, inte någonting dåligt utan tvärtom en förutsättning för utveckling. Hegel företrädde en ‘dialektisk idealism’, emedan Marx inverterade metoden och vände uppmärksamheten mot samhällets materiella bas. Motsättningarna Hegel arbetar med är mer allmänna än de begrepp Marx formulerar. Ett exempel på hegeliansk analys är hur naturtillståndets subjektiva viljeyttringar och rättsstatens krav på ordning och reda kan fogas samman genom den konstitutionella staten, som garanterar både frihet och ordning.
Begreppen som formar kategorier i den dialektiska apparaten är alltså naturligt antagonistiska i förhållande till varandra. Men försoning kan uppnås genom syntesen, där motsatserna jämkas samman och där något av båda blir kvar i det nya som skapas. Det är mot bakgrund av detta som Marx lägger fram sin egen variant av den dialektiska metoden, i vilken han föreställer sig att det i varje samhälle finns inneboende klassmotsättningar vars antagonistiska relation driver samhällsutvecklingen. Dessa kategorier står i ständig motsättning till varandra tills dess att man uppnår revolutionär omgestaltning och nya synteser. Som Marx säger i Kommunistiska manifestet:
Historien om alla hitillsvarande samhällen är historien om klasskamp.
Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.
Kapitalismens framryckning skapade en spänning inom det feodala samhället, borgarklassen, som så småningom ledde till att denna samhällsform gick under och formade någonting nytt. Borgarklassen hade segrat på bekostnad av den feodala aristokratin; likaså hade kapitalismen segrat på bekostnad av den gamla hantverks- och jordbruksbaserade ekonomin. Men också detta samhälle innehöll en motsättning, nämligen arbetarklassen. Spänningen bestod i att arbetarklassen står för produktion men inte äger frukterna av sitt arbete och inte heller produktionsmedlen de begagnar i detta. Därav uppkommer en mängd problem som låter sig beskrivas i både ekonomiska och filosofiska termer: alienation, exploatering, ekonomiska kriser, och så vidare.
Negationen av detta är socialismen: en syntes där konflikten mellan arbete och ägande har neutraliserats genom att arbetarna äger produktionsmedlen, och därmed bryter cykeln av alienation och exploatering. Eftersom klasskonflikter inte längre kan existera, så blir det också avspänning gällande andra politiska och sociala antagonismer. Så även om marxismen ser hela historien, alla samhällen inkluderade, som oundvikligt präglade av klassbaserade konflikter, erbjuder man också en utväg i form av det kommunistiska klasslösa samhället. Statsvetaren Eric Voegelin benämnde detta som “teleologisk gnosticism”, alltså en konfliktfylld väg som är väl beskriven och vilken leder till ett vagt men harmoniskt slutmål.
Dialektiken är, som Lucáks säger, grunden i den marxistiska metodologin. Utan denna hade Marx aldrig kunnat analysera samhället i termer av motsättningar mellan arbete och ägande, frihet och nödvändighet, ekonomisk stabilitet och cykliska kriser, mänskliga behov och marknadens behov, och förstås arbetare och borgarklass. Det är detta som brukar sammanfattas genom det berömda triadschemat med tes, antites och syntes. Det ska sägas att varken Hegel eller Marx begagnade sig av detta, men det kan ge en konkret och förenklad bild av vad saken berör. Det man bör ta med sig är emellertid att dialektiken är en metod som tolkar och förstår skeenden i samhället utifrån konflikter och motsättningar. Oaktat om det gäller Hegel eller Marx är det detta som står i centrum.
Och varför är detta viktigt? Lucáks har ett svar också på den frågan. Insamlandet av samhällsvetenskapliga och historiska fakta är, i motsats till vad många tror, inte en neutral uppräkning av empiriska omständigheter. Fakta rycks ur sitt organiska sammanhang och infogas i ett teoretiskt sammanhang: alltså måste det tolkas. Och för att kunna tolka fodras metod och teori. Den som går med den dialektiska metoden framför sig kommer att göra andra tolkningar än den som utgår från den logiska positivismen eller liberalismen, eller någonting annat. Framför allt kommer den som begagnar sig av den dialektiska metoden att förstå tillvaron i termer av antagonism och motsättningar. Motsättningar som inte kan försonas utan upplösning och nya synteser.
Den dialektiska metoden var emellertid möjlig att anpassa på helt andra delar av tillvaron än sådant som hade att göra med klass, ekonomisk utveckling och produktion. Denna metod är länken mellan den traditionella marxismen och de former av besläktat tänkande som skulle följa. Den är anledningen till varför den samtida identitetspolitiken avseende ras, kön, sexualitet, osv, är så inriktad på konflikt snarare än kompromiss och neutrala förklaringsmodeller. Enkelt uttryckt: det är metoden, dummer!
I nästa essä ska vi utforska hur det begav sig när de människor som sökte kritisera och bryta med den europeiska kolonialismen fann den marxistiska dialektikens metodologiska angreppssätt: det postkoloniala genombrottet, som i sin tur skulle leda till ett radikalt ifrågasättande av den västerländska identiteten.
[1] Lucáks, György: Historia och klassmedvetande, sid 40
[2] Ibid, sid 39-40
[3] Det bör dock notera att Lucáks avvisade “dialektisk materialism” på det sätt som formulerades av Friedrich Engels. Dialektiken är enligt Lucáks applicerbar på samhälle och historia, men inte på naturen så som Engels menade att den var.