Frankfurtskolans mystik. Analysen av nationalsocialism och fascism

Fascismen som en utkomst av moderniteten

Civilisationens fundamentala begrepp är snabbt bortdöende. Den uppväxande generationen har inte längre något förtroende för dem och fascismen har ytterligare stärkt dess misstankar. Frågan om i vilken utsträckning dessa begrepp över huvud taget är giltiga ropar mer än någonsin efter ett svar. Det viktigaste av dessa begrepp har varit förnuftet, och filosofin har inte känt någon högre princip. Förnuftet antogs ordna relationerna mellan människor och motivera alla beteenden som krävdes av dem. Kyrkofäderna och upplysningens ledande andar förenades i sin lovsång till förnuftet. - Max Horkheimer [1]

Utöver den kritiska teorin är Frankfurtskolan också känd för sina analyser av fascismen och nationalsocialismen. Inom institutet var det en kvartett bestående av Adorno, Horkheimer, From och Marcuse som skrev de arbeten vilka lämnat de mest bestående intrycken. Det som omedelbart kan noteras är den förvånansvärt icke-marxistiska prägeln på detta arbeten. I hög grad uppehåller man sig med sådana förklaringsmodeller som har att göra med psykologi och kulturkritik. Förstås bortser man inte helt från vare sig ekonomi eller klassanalys. Men det är inte dessa kategorier som är de mest betydande.

I den mer ‘ortodoxt’ marxistiska tankevärlden är fascismen en produkt av kapitalismens kris. Den är en konkretisering av de mest våldsamma och chauvinistiska tendenserna som präglar det kapitalistiska systemet. Men i första hand är fascismen ett försvar för borgarklassens egendom. I den meningen kan man se det som att Hitler, Mussolini och deras rörelser har den egentliga betydelsen att de vill kämpa för att bevara rådande egendomsförhållanden. Personerna som levde och verkade inom Frankfurtskolan var emellertid inte tillfredsställda med förklaringsmodeller av detta slag.

Anledningen till det var att man uppfattade dem som alltför präglade av ekonomisk determinism för att de skulle vara verkligt användbara. På denna punkt vill jag ge dem rätt. Förklaringar som dessa är sinnebilden av ekonomisk determinism. De följer en logik som innebär att politiska händelser och andra avgörande samhällsförändringar utgår från produktion, ägande och egendomsförhållanden. Därför blir det rimligt att anta att den sanna betydelsen av fascism och nationalsocialism är att skydda kapitalistklassens egendom. Och att den ställer sig i dennas sold genom att bekriga de socialistiska rörelser som vill ändra på dessa egendomsförhållanden.

För att få en bild av hur Adorno och Horkheimer tänkte kan vi, så som tidigare, gå till Upplysningens dialektik. Anledningen till att vi ägnar denna ett återbesök är att det är i denna som de lägger den filosofiska grunden för kommande bedömningar. En av de mer kontroversiella teserna här är att fascismen kan härledas ur upplysningen. Det är onekligen ett kontroversiellt antagande eftersom upplysningen och fascismen kan uppfattas som varandras motpoler. Den första har förnuft och rationalitet som ledstjärnor, den senare irrationalism och “den oreflekterade handlingens skönhet”.

Men det får sin förklaring av anledningar som vi varit inne på i en tidigare essä. Adorno och Horkheimer menar att förnuftet inte med någon nödvändighet behöver leda till lycka och frihet. Det kan lika gärna vara så att förnuftet blir den kraft som skapar organisationer och strukturer som med skicklighet, effektivitet och omfattning förtycker människorna. Stora och välfungerande byråkratiska och tekniskt sofistikerade organisationer har förnuftet som ledstjärna. Det kan emellertid vara fallet att sagda organisation är en hemlig polis som använder dessa gåvor för att avlyssna, registrera och ingripa emot de som kommer på kant med de styrande.

De skriver som följer:

De fascistiska regimerna bygger på en struktur av fullständig social kontroll. Detta betyder inte att varje tjänsteman är en medveten fascist; många är bara funktionärer... Den fascistiska regimen är den mest moderna formen av dominans. Den är totalitär eftersom den behöver kontrollera varje aspekt av livet, men den använder alla moderna teknologiska medel för att göra det. [2]

Förnuftet i denna form kallar de för “instrumental reason” och det är detta som konkretiseras i rationaliserade och byråkratiska funktioner. I en föregående essä talade vi om människans herravälde över naturen. Här gäller det människans herravälde över sig själv. Efter kriget skulle Adorno och Horkheimer använda förintelsen som ett exempel på detta. För trots det irrationella draget i ett folkmord präglades själva genomförandet av all den effektivitet, kontroll och planering som förnuftet bistår med. Utförandet hade heller aldrig varit möjlig utan den teknologi som skulle vara till människornas gagn.

Ett par år efter utgivningen av Upplysningens dialektik släppte man en studie av väsentligt annorlunda karaktär. Den bar titeln The Authoritarian Personality (1950) och var ett försök att blottlägga fascismens psykologiska drivkrafter. I studien finns ett mätverktyg man kallar “F-skalan” och vilken ska fungera som en sorts mätare på auktoritära tendenser. Den som sätter sig in något i metodologin blir dock snabbt varse om den kulturradikala värdegrund den har som utgångspunkt. Exempelvis anges uppväxt i en traditionell familj samt anslutning till medelklassens värderingar som särskilt oroande.

Studien är av det slag som fick uppmärksamhet och vann inflytande när den kom, men som idag inte är någon auktoritet inom vetenskapligt orienterad psykologi. Urvalet är för litet. Frågorna är för uppenbart vinklade för att få fram en viss typ av resultat. Allt fokus ligger på högerns auktoritära tendenser, men ingenting sägs om motsvarande inom vänstern. Anmärkningsvärt är att det också finns en kritik som går ur på att den lägger för mycket vikt vid psykologin, och därmed inte tar tillräcklig hänsyn till ekonomiska och sociala faktorer. Just de två senare är trots allt del av vänsterns adelsmärke.

För att hårdra det hela en aning kan sägas att man vill spåra fascismen till “borgerliga värderingar”. I grunden kan den rent allmänna hållningen till fascismen och nationalsocialismen, som så mycket annat, hänföras till den kritiska teorins grundsatser. Nämligen att även föregivet värdeneutrala tekniska och vetenskapliga system kan låna sig till onda syften när de saknar förankring. Därav betydelsen av att alla sådana tryggt måste vila på en grund av “goda värderingar”.

Horkheimer skriver i en text att fascismen är “det moderna samhällets sanning” och jag tror att denna korta passage fångar det mest väsentliga när det kommer till analysen av fascismen och nationalsocialismen. Uppfattningen att dessa är en integral del av moderniteten; it’s not a bug, it’s a feature. De står inte i motsatsställning till upplysningen, snarast är fascismen och nationalsocialismen del av den. De är en del av den instrumentella rationalitet som både skapade ambitionen och förmågan för människan att dominera naturen. En härskarinstinkt som därefter utvecklas vidare till att vi använder dessa rationella system och funktioner för att dominera varandra.

Fascismen och moderniteten går således hand i hand enligt detta sätt att se på saken.

[1] Förnuftets slut (marxists.org)

[2] Adorno och Horkheimer, Upplysningens dialektik, sid 182