Högerns snackar maktlöst om policy — vänstern skiter i policy, för att de har makt…
Problemet är att SD inte är en organisation, på samma sätt som den gamla sadomasokistiska duon är organisationer. Sossarna har en förankring i fackföreningar, numera diverse särintresse-organisationer; moderaterna har en förankring i svenskt näringsliv.
Partiet som organisationsform är en sinistrogen struktur, den drar åt fel håll — när Jimpa och boysen ska organisera sig så är det lite som att be Per Albin Hansson att leda en hird, eller att göra Arvid Lindman till farao. Det funkar inte.
SD har lyckats maskera det underliggande strukturella genom att resten av svensk offentlighet varit så tydligt enad mot dem, och att ’De Fyras Gäng’ i dess olika inkarnationer maximerat personalomsättningen men begränsat tillväxten av omsättningen utav personal och ägnat sig åt massuteslutningar: Jimmie et consortes är boomers, och det faktum att de artificiellt sitter kvar där långt efter bäst före datum är det som å ena sidan garderar partiets existens som parti men å andra sidan stoppar partiets förmåga att galvanisera svensk höger eller skapa en faktisk rörelse åt önskvärd riktning som just ’rörelse’.
Så jag är helt enig med dig när du skriver att: ”SD:s framgång bygger till stor del på väljarnas bild av partiet som den enda tänkbara mekanismen för politisk förändring i Sverige. Om tillräckligt många anländer vid slutsatsen att denna fromma förhoppning är falsk, då väntar hårda tider för SD.” Frågan är — vad betyder det? Kommer vi se något nytt? Vilka ska ta fram det i så fall — det känns som att humankapitalet som kan göra en sån grej är splittrat, utslocknat eller kapat. Samtidigt är saker alltid ljusast före gryningen!
Högerns snackar maktlöst om policy — vänstern skiter i policy, för att de har makt…
Problemet är att SD inte är en organisation, på samma sätt som den gamla sadomasokistiska duon är organisationer. Sossarna har en förankring i fackföreningar, numera diverse särintresse-organisationer; moderaterna har en förankring i svenskt näringsliv.
Partiet som organisationsform är en sinistrogen struktur, den drar åt fel håll — när Jimpa och boysen ska organisera sig så är det lite som att be Per Albin Hansson att leda en hird, eller att göra Arvid Lindman till farao. Det funkar inte.
SD har lyckats maskera det underliggande strukturella genom att resten av svensk offentlighet varit så tydligt enad mot dem, och att ’De Fyras Gäng’ i dess olika inkarnationer maximerat personalomsättningen men begränsat tillväxten av omsättningen utav personal och ägnat sig åt massuteslutningar: Jimmie et consortes är boomers, och det faktum att de artificiellt sitter kvar där långt efter bäst före datum är det som å ena sidan garderar partiets existens som parti men å andra sidan stoppar partiets förmåga att galvanisera svensk höger eller skapa en faktisk rörelse åt önskvärd riktning som just ’rörelse’.
Så jag är helt enig med dig när du skriver att: ”SD:s framgång bygger till stor del på väljarnas bild av partiet som den enda tänkbara mekanismen för politisk förändring i Sverige. Om tillräckligt många anländer vid slutsatsen att denna fromma förhoppning är falsk, då väntar hårda tider för SD.” Frågan är — vad betyder det? Kommer vi se något nytt? Vilka ska ta fram det i så fall — det känns som att humankapitalet som kan göra en sån grej är splittrat, utslocknat eller kapat. Samtidigt är saker alltid ljusast före gryningen!