Sverigedemokraterna och makten

En krönika om hur SD kan vinna en värld men samtidigt förlora en annan

Vad innebär det att ha makt? Frågan kan tyckas självklar men den går att besvara på olika sätt. I en konkret politisk bemärkelse är en tänkbar innebörd att man som parti sitter med i regeringen, eller åtminstone innehar riksdagsrepresentation. Går man till det analytiska perspektivet kan svaret bli annorlunda. Något i stil med ”kapaciteten att få någon att göra något den annars inte skulle gjort” eller ”bestämma vilka frågor som ska behandlas inom ramarna för politiken”. Det är klassiska definitioner av makt. Först när man sätter samman det konkreta med det analytiska i en sats kan vi få ett svar som är belysande.

Det kan alltså bli som följer: Sverigedemokraterna sitter i regeringen där de tvingar Moderaterna att anta en hållning i invandringspolitiken som de annars inte skulle haft. Här gäller alltså makt i en konkret politisk bemärkelse, men också makt som vi förstår termen i en rent begreppsanalytisk betydelse. Men låt oss säga att tankeexperimentet justeras avseende några detaljer. SD sitter i regeringen, men de tvingar inte något av sina samarbetspartier att driva en politik de annars inte skulle drivit. Inte heller är de med att formulera dagordningen gällande vilka frågor som ska vara med på agendan. Kan man fortfarande säga att de har makt?

I en formell mening, ja. I en faktisk mening? Tveksamt. Denna frågeställning kan verka abstrakt, men just nu är den aktuell eftersom det är detta scenario som i skrivande stund utspelar sig. Förstås med reservationen att SD är del av regeringsunderlaget, men inte sitter med i regeringen. Vi är mer än halvvägs igenom mandatperioden och frågan börjar ställas: vad har man uppnått? Här finns för all del ett par mindre segrar man kan redovisa. Ett exempel är att det blivit lättare att döma till utvisning när personer begått brott. Samtidigt delar man alltjämt ut närmare 100,000 uppehållstillstånd varje år. Detta magiska tal som verkar vara så nära en empirisk lag man kan komma i svensk politik; för oavsett vem som styr justeras det bara marginellt.

Intressant nog har rekylen inte kommit i och med detta, utan tvärtom genom en mer perifer fråga. Dagarna efter Richard Anderssons hänsynslösa skjutning i Örebro fattade regeringen beslut om att man ämnar förbjuda halvautomatiska vapen för jakt. Detta väcker förvåning av flera skäl. Andersson använde inte vapen av denna typ. Dessutom godkände man användning av dessa vapen så sent som 2023. Det kan tyckas onödigt om man redan förhöll sig skeptisk till dem. I SD har detta utlöst en av de värsta interna konflikterna på många år. Personer som Åkesson och Henrik Vinge är positiva till förbud och har drivit igenom det. Andra tunga namn som Richard Jomshof och Tobias Andersson är negativa och har varit öppet kritiska. Min bild är att den allmänna opinionen inom partiet är avgjort negativ till förbudet.

Men kan det bara handla om denna fråga? Ja, så kan det förstås vara. Jag kan inte leda i bevis att det inte skulle förhålla sig så. Tanken tänks emellertid att det rör sig om mer än bara detta förbud. Det handlar om att många i partiet är missnöjda med Tidösamarbetet. Man har inte fått igenom den politik som man tycker att man borde. Det finns en ökande frustration riktat emot det segmentav ledningen som sköter förhandlingen med de andra partierna. En allt mer tydlig uppfattning om att dessa kompromissar för mycket med partiets kärnvärden.

Jag är inte förvånad. När jag var medlem i SD för väldigt många år sedan idkade jag en del umgänge med i synnerhet en person som är betydelsefull inom Åkesson-falangen i den här konflikten. Strategi var ett ämne som diskuterades och jag minns hur personen i fråga lade ut sin uppfattning om att det är värt att kompromissa bort precis allt om det är i syfte att stoppa invandringen. Ingenting kan vara viktigare än detta mål. Det förvånar mig därför inte att det är precis detta som blivit verklighet ett årtionde senare. Dock med det lilla förbehållet att man kompromissar bort saker, men det är tveksamt vad man får i gengäld? Risken med att kompromissa under lång tid är att det hägrande målet blir mer och mer fördolt och till sist kanske försvinner ur sikte.

En sådan strategi kallas ibland att man ”väljer makten”. Motsatsen är att man håller fast vid sin ideologiska position. Det är en falsk dikotomi. Att exempelvis sitta i regeringen men utan förmågan att genomföra tyngre beslut är inte makt, inte egentligen. Det är tvärtom en rent administrativ angelägenhet. I praktiken en så kallad ”expeditionsministär”, i vilken man sköter om formaliteter i väntan på att den riktiga regeringen ska tillträda. Låt oss säga att det bästa händer SD. Man gör ett lyckat valresultat under 2026 och kan sitta med i regeringen därefter. Ska resultatet då bli en antiklimax i form av att man sitter av hela mandatperioden utan att göra något eget avtryck i politiken? Just detta förefaller nu som en rimlig förutsägelse.

Det är frågor som dessa SD:s ledning måste reflektera över. Att sitta med i regeringen har inget egenvärde. I värsta fall kan det erodera partiets trovärdighet om man får denna representation men inte förmår att göra något med den. Det har hänt med andra högerpopulistiska partier i Europa och det finns ingen anledning att det skulle bli annorlunda för SD. SD:s framgång bygger till stor del på väljarnas bild av partiet som den enda tänkbara mekanismen för politisk förändring i Sverige. Om tillräckligt många anländer vid slutsatsen att denna fromma förhoppning är falsk, då väntar hårda tider för SD.