Vrede och vedergällning: Akilles och Oberyn Martell
Notering. Under de senaste åren har jag skrivit ett antal essäer i vilka jag försökt att utforska olika kulturella teman. Ofta återkommer jag till mörka och överträdande teman som har att göra med vrede, hämnd, makt och galenskap. Essän som ligger för handen behandlar framför allt vrede och hämnd, även om det också är nära förbundna med en ödesdiger kamp om makt och inflytande. Det gäller en jämförande essä där jag tar sikte på likheter mellan George Martin och Homeros, och deras litterära skapelser Akilles och Oberyn Martell.
Kanske inte en okontroversiell jämförelse, men likväl en intressant sådan. Denna essä var en av flera som var tänkt att publiceras i min bok “Konsten att bli styrd”, men som inte gick igenom sorteringen. Den är emellertid på intet sätt dålig och jag väljer därför att publicera den här i detta forum. Jag tror att den kan bli trevlig decemberläsning. I övrigt påminner jag om att det finns exemplar kvar av sagda bok och vilka kan beställas via ett mail till adressen: Anton.Stigermark@live.se.
Trevlig läsning tillönskas, kära läsare,
Anton Stigermark
En av de antika grekernas stora triumfer var att de på ett kulturellt plan kunde hantera överträdande och negativa känslor som vrede och hämndbegär. De visade det genom verk som Homeros epos Illiaden och Aischylos pjäs Agamemnon. Båda verken visar hämnd som utförs i vad som bara kan beskrivas som ett rus av vrede och som inte har någonting att göra med rättfärdighet eller andra föreställningar av det slaget. Det handlar om hur en viljestark person har utsatts för en skymf som inte kan accepteras och där det känslomässiga drama som uppstått bara kan lösas genom en våldshandling.
I mina ögon är det i synnerhet två figurer i den antika kulturen som ger den här kulturella tendensen ansikten. Akilles, krigaren från Illiaden, och Clytemnestra, hämnaren i pjäsen Agamemnon. Det finns flera gemensamma beröringspunkter mellan Akilles och Clytemnestra, både när det kommer till överträdelsen som har drabbat dem men också hur de slutligen löser situationen.
Akilles lider en förlust vid Trojas murar när hans vän Patroklos, som vid tillfället bar Akilles rustning, blir dödad av trojanernas prins och främste kämpe, Hektor. Förlusten blir naturligtvis särskilt tung för Akilles eftersom anledningen till att Patroklos bar hans rustning och kämpade vid krigets frontlinje till att börja med, var att Akilles hade dragit sig ur stridigheterna och satt vid sidan av och observerade. Akilles led en skymf av Argos kung, Agamemnon, som tog ifrån honom hans slavinna Briseis, vilket fick honom att lämna grekernas kampanj mot Troja. En röd tråd genom Illiaden är att den handlar om Akilles vrede, hur den sätts igång, och att den på många sätt blir destruktiv för människorna i hans omgivning.
När Akilles får reda på att Patroklos blivit dödad blir han fullständigt ursinnig och svär att hämnas. I striden mellan Akilles och Hektor är det Akilles som vinner, och Hektor får betala med sitt liv. Sedan begår Akilles en överträdelse mot Hektor genom att spänna hans lik efter sin vagn och åka fram och tillbaka utanför Trojas murar med den döda kroppen släpandes efter. Det är inte förens Priam, Trojas kung och Hektors far, söker upp Akilles och ber honom att släppa sonens lik så att de kan ge honom en anständig begravning, som Akilles veknar och gör den brutne mannen till viljes.
Clytemnestras berättelse följer på många sätt samma mönster som berättelsen om Akilles, även om den också är annorlunda. Det är intressant att notera att både berättelserna utgår från Agamemnon, vars handlingar får konsekvenser för både Akilles och Clytemnestra, som de får lida av. Pjäsen Agamemnon utspelar sig efter Trojas fall och med en modern formulering kan vi kalla den en ”spin off” på Illiaden eftersom den skildrar karaktärer som var med i den särskilda berättelsen och vad som händer med dem när den grekernas kampanj avslutats. Det skrevs ett antal sådana verk. Odyssén av Homeros är ett och Aeneiden av Vergilius är ett annat.
Aischylos pjäs handlar om hur Agamemnon återvänder till sitt kungarike, Argos, efter att ha tillbringat många år i krig mot Troja. Där väntar hans hustru Clytemnestra på honom. Men Clytemnestra bär agg mot sin make eftersom han offrade deras gemensamma dotter till gudarna för vind i seglen när den grekiska flottan stod still på havet. När hennes make väl är tillbaka planerar hon för hur hon ska döda honom för att hämnas den dotter som hon förlorade på grund av sin makes ambitioner. Upplösningen blir brutal när Clytemnestra dödar Agamemnon, och hans älskarinna Cassandra, i ett badkar med antingen ett svärd eller en yxa.
Vi som lever idag är på många sätt de antika grekernas arvtagare, de lade grunden för vår civilisation, och mycket av vad de skrev vad inom filosofi och litteratur är prototyper för vi har åstadkommit under senare dagar. Men ändå finns vissa saker som skiljer oss åt. Kulturella verk som hanterar den här typen av negativa känslor och sätter upp den på scenen skrivs inte längre under samma förutsättningar.
En modern Akilles hade med största sannolikhet blivit dömd för mord och en modern Clytemnestra hade förmodligen dömts till rättspsykiatrisk vård. I den utsträckning berättelser som dessa fortfarande ges form är handlandet dessutom omgärdat med ändlösa fördömanden, moraliska filter och en uppfattning om att Clytemnestra borde polisanmält sin make istället för att döda honom när han han låg i badet med sin älskarinna. I den grekiska kulturen kunde saker uppnå en jämvikt utan moraliska fördömanden, som när Priam ber Akilles att få sonens kropp tillbaka.
Emellertid finns det en genre som trotsar tidens begränsningar och där den här typen av berättelser fortfarandes kan ges form: Fantasyn. På många sätt är fantasyn en genre som har förhållandevis låg status inom den moderna kulturen. Det är otänkbart att en författare till fantasylitteratur skulle belönas med nobelpriset, trots att denna litteratur ofta är högtstående med avancerade berättartekniker och kommer med en djupare betydelse. Men det är en välsignelse lika mycket som det är en förbannelse. För en genre som står utanför sin tid behöver inte hållas tillbaka av sin tids begränsningar. Det är därför fantasyn kan ge form till berättelser som går i de antika berättarnas fotsteg.
I synnerhet finns det en författare som mer än någon annan är Homeros arvtagare: George Martin. Martin är författare till den långa kedjan av böcker som går under namnet A Song of Ice and Fire, vilken har filmatiserats under namnet Game of Thrones. I Martins böcker får något av den antika berättelsen nytt liv. Men på ett nytt och kreativt sätt genom att Martin kan presentera eviga symboler, som hämnaren, på sitt eget sätt. Martin har till och med skapat sig egen version av Akilles i form av den hämndlystne krigarpoeten Oberyn Martell.
Martins berättelser tar upp samma teman som kommer fram i antika grekiska berättelser. Det finns inte någon berättelser som gör det mer än berättelsen om Oberyn Martell, som är ute efter att hämnas mordet på systern och systerbarnen, som ägde rum vid en revolt mot den dåvarande kungen av Westeros, landet där allt utspelar sig. En intressant parallell mellan de antika berättarna och Martin är att deras berättelser utspelar sig mot bakgrund av ett kungarikes fall.
I de antika berättelserna är det som tidigare nämnt Trojas fall som är navet för de övriga levnadsbanorna. I Martins berättelser sker allt som händer mot bakgrund av de händelser som utspelade sig när adeln ledde ett uppror mot den vid tiden härskande ätten Targaryen och deras allierade. Targaryens förlorade sin ställning under upproret och ätten skingrades för vinden. Westeros fick ett nytt ledarskap i form av Robert från ätten Baratheon som tillsammans med ätterna Stark och Lannister intog staden Kings Landing och tvingade bort Aerys ”the mad king” från hans tron. Precis som de antika berättarna låter Martin denna
stora och avgörande händelse splittras upp i en mängd mindre berättelser som skildrar levnadsödena hos de vars liv förändrades av revolten.
Oberyn Martell är prins av Dorne och näste man i tronföljden efter den äldre brodern Doran Martell. Under revolten slogs ätten Martell på den förlorande sidan med anledning av att brödernas syster, Elia, hade ingått äktenskap med prinsen Rhaegar Targaryen, son till den avsatte kungen Aerys. Efter att den kungliga huvudstaden intagits och lojalisterna kapitulerat inför rebellarmén utsattes Elia Martell för ett fruktansvärt övergrepp. Rebellarméns grå eminens, Tywin Lannister, ville se eventuella tronföljare med namnet Targaryn undanröjda och han beordrade därför att Elia och hennes barn skulle dödas. Ordern utfördes av riddaren Gregor Clegane, ett odjur till man som är berättad med alla osympatiska drag man kan föreställa sig.
Robert Baratheon installerades på sin tron och en motvillig fred spred sig över kungariket. Men för många av karaktärerna som skildras i berättelsen pågick kriget fortfarande i betydelsen att de inte fått upprättelse för brott som begick under konflikten. Från ätten Martells sida glömde man aldrig vad som hände med en av dess döttrar. Oberyn är berättad som en anti-hjälte snarare än någonting annat. Modellen som Oberyn är skapad efter är den nietzscheanska krigarpoeten, vilket är en person som är lika bekväm med att hålla i ett svärd som i en penna.
Oberyn går under namnet ”The Red Viper” eftersom att han är expert på att blanda till gift som han kan använda på sina vapen för att orsaka sina fiender maximal skada. Till skillnad från den typ av karaktärer som skildras i moderna filmer och böcker har Oberyn aldrig blivit bitter av den förlust som drabbade hans familj. Han har fortsatt att leva sitt liv utan att förgås av negativa känslor. Men han har aldrig glömt vad som hände och i en av böckerna introduceras han i handlingen och ges då ett tillfälle att iscensätta sin och familjens hämnd.
I egenskap av representant för ätten Martell återvänder Oberyn till huvudstaden för att sitta med i kungens råd. Ett nytt inbördeskrig har slitit landet i stycken och nya allianser behöver slutas. Men Oberyn är inte därför att ägna sig åt politik: Han är där för att utgjuta blod. När Oberyn skildras i böckerna och i tv-serien får publiken se små glimtar av vem han egentligen är. Den verkliga personligheten och det verkliga uppdraget är dolt bakom en fasad av festande och upptåg som han ägnar sig åt tillsammans med sin älskarinna, Ellaria. Han är, som smeknamnet antyder, berättad som en orm som gömmer sig i gräset och inväntar det rätta tillfället.
Det rätta tillfället kommer när rikets unge konung, Geoffrey, förgiftas av en okänd mördare och dör en plågsam död. Geoffrey tillhör ätterna Baratheon och Lannister och hans död sätter igång en fejd inom ätten Lannister, som legat latent men som nu får utlopp genom mordet på Geoffrey. Geoffreys mor, Cercei, anklagar sin yngre bror, Tyrion, för att ha begått mordet och det blir aldrig riktigt klarlagd om han på allvar tror att han är skyldig eller om hon använder det som en ursäkt för att bli av med honom. Tyrion hatas nämligen av hela sin familj, och av ingen bättre anledning än att han föddes som dvärg och att hans mor dog när hon födde honom.
Tyrion inser under rättegången att han aldrig kommer att få en rättvis prövning när han har rikets mäktigaste personer mot sig; till vilka hör hans intrigerande familj. Emellertid finns det en utväg ur den trängda situationen: Tyrion deklarerar för de församlade i rättssalen att han begär rättegång genom strid och att det blir upp till gudarna att avgöra hans öde. Hans familj blir naturligtvis rasande. Tyrion inser snabbt att ett problem med hans plan är att ingen ville ställa upp och strida för honom. Det finns ingen som vill riskera att störa sig med Tyrions mäktiga far och syster. Det finns heller ingen som vågar riskera sitt liv mot den kämpe som företräder dem: Gregor Clegane.
En fantastisk scen i såväl boken som i tv-serien är när Oberyn besöker Tyrion i hans cell efter rättegången och de pratar om hans liv. Tyrion är gråtfärdig eftersom han har insett att ingen kommer stå upp för honom mot hans far och syster. Ingen, förutom Oberyn, som börjar känna sig rusig av hämndbegär. Till skillnad från de andra fegisarna som prålar sig i det kungliga hovet drivs inte Oberyn av rädsla för döden eller av sina begär. Oberyn styrs, liksom tidigare Akilles, av thymos snarare än epithymia. Risken för att möta döden i den här situationen är överhängande. Men för Oberyn spelar den risken ingen roll: Hämnden kan börja.
”Du kommer att erkänna för mig innan du dör. Du våldtog min syster, du mördade henne, du dödade hennes barn. Säg det.”
- Oberyn Martell
För Oberyn Martell har Tyrion Lannisters olycka kommit som en gåva från en högre makt. Inte bara har Oberyn fått chansen att döda Gregor Clegane, som genomförde mordet på hans syster, han har också fått chansen att sabotera Tywin Lannister plan för att röja sonen Tyrion ur vägen. Det är ett intressant faktum att i en stad som kryllar av riddare, krigare, legosoldater så finns det bara en person som är beredd att riskera allt genom att möta Clegane i strid och utmana Lannisters inflytande. Hämnaren är en kraftfull kulturell symbol som kan göra det andra ingen annan är beredd att göra.
Striden mellan Oberyn och Gregor är kraftfullt beskriven både i boken och i tv-serien. Gregor är en jätte till man, som går täckt i pansar och är beväpnad med ett svärd som är så stort att det skulle vara tungt för en vanlig man att bära. För att kompensera sitt underläge är Oberyn beväpnad med ett spjut så att han kan hålla Gregor på avstånd. Spjutspetsen är formgiven för att se ut som en ormtunga och en av Oberyns väpnare har preparerat den med ett starkt gift. ”The Red Viper”, har nämligen ett namn att leva upp till.
En viktig del av iscensättningen av duellen är att låta Oberyn glida in i ruset till vilket hans vrede har fört honom. I duellens början är stämningen nästan lättsam. Oberyn spexar med sitt spjut och får applåder av publiken. När klingorna korsas så retas han med Clegane och förolämpar honom, dansar undan för hans attacker och leker med honom. Men vid något tillfälle ändras stämningen drastiskt och den som tar del av verket inser att Oberyn verkligen är där för att avrätta Clegane – och inte av någon annan anledning än denna. Vid denna artikels början står ett citat angivet. Det upprepar Oberyn om och om igen: Clegane ska erkänna innan han dör.
Oberyn är liksom Akilles en formidabel krigare och efter några minuters duellerande står Gregor på sina knän. Oberyn är vid det här laget utom sig av vrede, skriker åt Gregor att han ska erkänna och med en kraftig stöt så kör han sitt spjut genom Gregors bröst och ger honom ett dödligt sår. Där borde striden vara över. Men vi ska inte glömma bort att den här berättelsen handlar om vrede och att man kan hamna råka ut för olyckor när man är rusig av vrede. Det som händer efter att Gregor hamnat platt på marken med ett spjut genom sitt bröst berättas på olika sätt mellan boken och tv-serien.
Det som händer i boken är att Oberyn tar Gregors svärd för att slutföra hämnden mot sin hatade motståndare. Men när Oberyn håller i svärdet och ställer sig på Gregor för att hugga honom, tappar han balansen och faller ner vid Gregors sida. Gregor har en jättes styrka, greppar tag i Oberyn, och dödar honom med sina bara händer. Sedan sjunker Gregor själv ihop, dödligt sårad som han är. De här scenerna, både i boken och tv-serien, är extremt kraftfulla och fullt jämförbara med Akilles som släpar Hektor efter sin vagn eller Clytemnestra som dödar Agamemnon och hans älskarinna när de ligger i sitt bad
.
Berättelsen om Oberyn Martell och hans hämnd är betydelsefull eftersom den kombinerar flera kulturella teman. En viktig betydelse är att detta är en tragisk berättelse som inte har ett lyckligt slut utan snarare där upplösningen blir en förlösning där negativa känslor uppförs på scenen. I en standardberättelse hade Oberyn vunnit över Gregor och sen hade det inte varit mycket mer att diskutera. Men detta är inte en standardberättelse utan det är en historia med djup och som återskapar vissa av de symboler som var betydelsefulla under antiken och som fick utrymme i deras berättelser.
En kritik man ska anföra mot konservatismen är att den lägger för mycket tonvikt vid institutioner snarare än symbolerna och värderingarna de representerar. Den attityden visar sig inte minst genom en kulturkritik som närmast per automatik underkänner all samtidskultur, samtidigt som äldre verk höjs till skyarna enbart för att de har tiden på sin sida. Till skillnad från denna strukturkonservativa attityd vill jag ställa upp ett annat ideal: Den kreativa traditionalismen. Från denna utgångspunkt är det viktiga att se till den kulturella kontinuiteten snarare än att fastna för det som har varit.
Homeros och George Martin är lika viktiga. Varför? Därför att båda skrev historier som är genomsyrade med genuint europeiska sätt att betrakta världen på. Den särskilda betydelse som Martin har är emellertid att han har återskapat berättelsen om Akilles fast i ett modernt format som passar tjugohundratalets läsare. Och det är en bedrift som går utöver att hänvisa till ett verk, som visserligen är viktigt, men som ändå har funnits med en lång tid. För vad det handlar om är kulturell förnyelse och att en civilisation kan hitta nya sätt att kommunicera eviga principer.
Berättelsen om Oberyns vrede är, liksom tidigare den om Akilles, en berättelse som uttrycker aristokratiska, heroiska och tragiska impulser – principer som har varit del av vår civilisatoriska bana sedan antiken. Den tyske filosofen Oswald Spengler hade en idé om att kultur är som ett samtal mellan den skapande och det skapade. När dessa två inte längre talar samma språk så dör kulturen eftersom de inte längre kan förstå varandra. En målning av Rembrandts blir bara en färgad duk och ett av Mozarts taktstreck blir bara ett papper med bläck på. Ett verk är ingenting om det inte finns någon som kan förstå den mening som gör det till någonting mer än summan av sina fysiska delar.
Det finns ingen anledning att se ner på Martin för att hans verk är skrivna i syfte att underhålla eller för att genren han tillhör inte är den mest prestigefyllda inom modern litteratur. För den verkliga betydelsen av Martins arbete är att han har skapat ett modernt litterärt verk som genomsyras av symboler som varit med oss sedan antiken, och som kan läsas av den intresserade allmänheten. Det är ett uttryck för verklig kulturell förnyelse och ett tecken på att europeiskt hjärta fortfarande klappar under höljet på det postmoderna ”Väst”