Vi som kämpar med Jordan Peterson

Ursäkta att jag raljerar: en sågning av Jordan Peterson och hans "tänkande"

Hej och välkomna,

Detta är ett nytt segment på min substack som jag kallar: Ursäkta att jag raljerar. I korthet går det ut på att jag skriver en raljant och ganska elak sågning av en tänkare, debattör eller intellektuell av något slag. I detta första inslag har "“turen” kommit till Jordan Peterson, som knappast behöver någon vidare introduktion. Tanken är också att såga själva arbetet personen sysselsätter sig med, inte att det ska handla om personliga saker. Jag kommer inte ta upp sådant i denna artikel, och inte heller i eventuella kommande. Om jag skriver någon mer sågning är det tänkbart att den kommer handla om Julius Evola, den kanske mest överskattade “tänkaren” i den globala högersfären.

Återkoppla gärna till mig via kommentarfältet eller till Anton.Stigermark@live.se med era synpunkter och reaktioner.

Mvh,

Anton

---

När Jordan Peterson gjorde entré i offentligheten och började etablera sig som ett kulturellt fenomen så ville jag verkligen gilla honom. Det kändes som något jag och många andra hade gått och väntat på. En konservativ och intellektuell figur som kunde prata om gamla tänkare och deras läror, men som också var orienterad mot dagens problem och sökte komma med lösningar till dessa. Med detta menar jag den typ av problem som är så ”marknära” att de blir för simpla och närmast vulgära för att intellektuella av lite finare slag ska vilja befatta sig med dem.

Ett exempel på sådant problem är de unga männens belägenhet i den moderna världen. Den unga mannen av idag behöver till skillnad från sin farfars far inte gå ut i krig eller slita ont i en gruva för sitt uppehälle. Men till skillnad från sina manliga anfäder saknar han mål och mening i sitt liv. Också hans status är oklar. Det är inte nödvändigtvis fallet att det räcker med att inneha ett vanligt lönearbete och därmed ha kapaciteten att försörja en familj. I dagens läge fodras i många fall mer än detta. Här finns mycket att säga och det är långt ifrån alla konservativa intellektuella som bryr sig om dessa frågor.

Jordan var emellertid beredd till detta. Denna beredvillighet att ta sig an problem som andra inte brydde sig om bidrog tveklöst till att han blev både känd och ökänd över en hel värld. Det var därför med stor förväntan som jag tog mig an de många föreläsningar han skapat och som låg fritt tillgängliga på Youtube. Ämnena föreföll mycket intressanta och finns det något jag gillar här i livet så är det bildande föreläsningar. Det blev omgående en totalt antiklimaktisk upplevelse och jag tvingades fråga mig själv: vad är det den här mannen står och säger egentligen? Varför kommer han aldrig till saken och varför kan han inte säga en enda mening utan att inkludera amerikansk tonårsslang?

Det är för övrigt ett återkommande inslag i amerikanska podcasts, att man vill låta som en förvuxen tonåring: ”yeah, oh yeah”, ”man, oh man”, ”that gon be bad”, ”man you do not want that”. Därtill följde nyskapande idéer i stil med att människor som befinner sig i en trygg och stabil samhällsmiljö inte beter sig på samma sätt som människor där denna har kollapsat och man har kniven emot strupen. Ja, det är ju insikter som man aldrig hört tidigare… Och på det sättet fortsatte han. Jag tvingades acceptera insikten att detta är ju totalt slöseri med tid, och efter det övergav jag föreläsaren Jordan Peterson även om jag skulle fortsätta att interagera med hans verk i andra sammanhang.

Jordan var i denna veva med om att lansera en politisk teori som också inkluderade ett antal andra amerikanska intellektuella. Begreppsparet som stod i centrum för denna var individualism kontra kollektivism. Den senare fick stå för ondska, utifrån att nationalsocialism och kommunism är kollektivistiska ideologier. Att tro på existensen av grupper var därför a priori någonting dåligt. Det var säkert ett argument som framstod som begåvat för den som aldrig studerat politisk teori. För den som gjort det framstod denna ståndpunkt som bisarr. Just av den anledningen att gruppen är ett permanent inslag i den mänskliga tillvaron som bara inte kan avskrivas på det sättet.

Faktum är att alla politiska teorier förutsätter grupper i någon mening. Och även om det är sällsynt att de är så rigida och krävande som nationalsocialism och kommunism ställer samtliga krav som individen har att rätta sig efter. För att vara lite skolastiskt spetsfundig kan man också säga att när Jordan et consortes ställer upp ”individualister kontra kollektivister”, så positionerar de den första som en grupp med kåranda, gemensamma intressen och en kollektiv fiendebild. Individualismen blev en kollektivism. Men det är inte så konstigt. Människan är ingenting om inte ett socialt djur. Läs Aristoteles Politiken så lovar jag att det inte kommer verka så märkligt att tänka i termer av grupper.

Näst ut var boken 12 livsregler: ett motgift mot kaos. Jag ska inte säga att den var dålig, för det vore ett för hårt omdöme. Men jag tyckte inte att den var så lysande som den på sina håll framhölls som. Åtminstone ett par av livsreglerna var riktigt bra och jag upplevde till och med att jag lärde mig något från dem. Mer merparten var antingen totalt intetsägande, eller banala, och i vissa fall var de både intetsägande och banala samtidigt. Den mest kända, den om humrarna, var faktiskt helt bisarr när man tänker på det. Ja, jag förstår argumentet: självförtroende och kroppsspråk är viktigt även utanför det mänskliga samhället. Men ska man ta beteenden från djurriket som ledstjärna för vår värld så hamnar man snabbt i total absurditet. Kolla upp David Humes devis om att man inte kan derivera ett ”bör” från ett ”är”.

Efter succén med denna bok så var det dags för Jordan att äntra debattscenen. Nu skulle han ta sig an den världsberömde och nästan patologiskt produktive Slavoj Zizek; en man med rötterna i marxism och lacansk psykoanalys. Jordan hann egentligen inte mer än öppna munnen innan det hela gick i kras. För egen del fick jag en chock och fick ännu en gång ställa frågan: vad står den här mannen och säger? Det som framgick var att Jordan inte hade läst en rad av vad Zizek skrivit! Istället hade han ”förberett” sig genom att skumma igenom Kommunistiska manifestet. Det är förstås begripligt att Jordan inte läst allt som Zizek skrivit och gett ut. Det rörde sig vid tidpunkten om runt 60 böcker och det finns rentav en tidskrift (Journal of Zizek Studies) som enbart sysselsätter sig med att studera vad han skriver och säger.

Men Jordan kanske ändå kunde gjort ansträngningen att läsa en eller två av hans böcker? Det rörde sig faktiskt om en debatt som väckte intresse över hela världen. Det taffliga förfarandet väckte dock fler frågor. Här har vi alltså en man som blivit ett världsnamn bland annat genom sin kritik av postmodernism och ”neo-marxism”, men plötsligt framstod det som att han knappt hade någon kunskap i dessa ämnen. Definitivt inte de omfattande kunskaper som man har all rätt att vänta sig från en ”stor intellektuell”. För mig uppstod en nästan skrämmande tanke - vet han ens vad han pratar om när han håller sina utläggningar om dessa ämnen? Det framstod alltmer som tveksamt. Kunde det verkligen vara så illa? Av debatten att döma så blev svaret på den frågan ett rungande ”ja”!

Därefter följde en uppföljare till 12 livsregler. Denna gång med den suggestiva titeln Bortom ordning: 12 nya livsregler. Det framstod närmast som ett skämt. Eller nej, det framstod utan tvekan som ett skämt. Hur många av livsregler ska man behöva för att ta sig fram genom livet egentligen? Vem har ens den mentala kapaciteten att simultant förhålla sig till 24 livsregler? Somliga sammanfattar Marx filosofi med sloganen: intresset ljuger inte. Och här började man ana att det var intresset snarare än intellektet som talade till publiken. Boken blev förstås en bästsäljare och drog in enorma summor till Jordan. Jag utgår helt kallt från att den ekonomiska biten var den primära drivkraften för att skriva denna bok.

Mer i närtid deltog Jordan i ett debattkoncept på Youtube som heter Surrounded. Det innebär att en person får tilldelat sig 20 opponenter som han får möta i tur och ordning. I detta fall var temat: kristendom kontra ateism. Eller ja, det var visst tanken från början. Men Jordan är ju faktiskt inte kristen, även om man kan tolka att det han säger är fördelaktigt för kristendomen. Biten om ”kristen” fick strykas. Debattmässigt blev det en plågsam historia för Jordan. Han blev överkörd flera gånger och en av hans opponenter fick faktiskt in en riktig banger som med all rätt blev viral. Detta är emellertid inte ägnat att förvåna och anledningen till det är att Jordans position är svagare än vad många vill tro.

En omständighet av betydelse är att han inte är kristen. Grunden för att kalla dig kristen är enkel: du tror på Jesus. Svårare än så är det inte. Och Jordan tror inte på Jesus, åtminstone inte vad som framgår. Det är viktigt att förstå att Jesus inte är en spelare i någon annans spel, han är inget redskap man kan anföra i sociala eller politiska syften. Detta tror dock inte Jordan. Han arbetar istället efter devisen att Jesus och Gud är psykologiska koncept eller metaforer, som egentligen vill säga helt andra saker. Jordan anser visserligen att de kan utgöra nyttiga sådana, men det är inte en inställning som gör dig kristen. Här följer han ett gammalt mönster som funnits hos både intellektuella och härskare: Jesus är bra, så länge han kan symbolisera det jag vill att han ska symbolisera.

Jag vill ställa frågan: tror du på Jesus eller gör du inte det? Det är emellertid den fråga som Jordan inte vill ha, för han blir svaret skyldig. Ateistligan kände av detta och började snabbt vädra blod. De pressade honom stenhårt på den punkten. Och han kunde inte svara. Istället blev han otrevlig och avvisande. Ett minnesvärt utbyte gick som följer:

Jordan: Oh, you’re really quite something!

Ateist: Oh, but you’re really quite nothing!

Jordan: I’m done with this guy!

Snap! Den unga mannen såg nöjd ut med sitt svar. Det hade han all rätt att vara. För han satte spiken i kistan på den lama inställning som Jordan representerar. Antingen är du kristen eller så är du det inte. En ateist är åtminstone något, men det Jordan representerar är verkligen ingenting. Jordan har nyligen släppt en bok som heter We Who Struggle with God. Är den något bra? Jag har ingen aning. Sannolikt är det en lika torftig historia som hans andra böcker. Men eftersom publiken omhuldat hans tidigare böcker finns inga skäl att anta att de inte kommer uppskatta även denna. Jordan kämpar på med Gud, och själv så kämpar jag på med Jordan Peterson.