Varför kan vi inte prata om folkutbytet?

Berör saken konspirationsteorier eller är det den gamla striden om problemformuleringsprivilegiet?

Frågan kan tyckas korkad. Varför skulle vi kunna prata om folkutbytet? Redan den något mer oskyldiga debatten om migrationen reglerades av den repressiva metod och grammatik som brukar sammanfattas som “politisk korrekthet”. Med en formulering lånad från statsvetaren Eric Voegelin skulle man kunna tala om ett ‘frågeförbud’ i den betydelse att den kritiska frågan är tabubelagd trots att den är rimlig ur både logiskt och empiriskt hänseende. Men ändå. Frågan är trots allt detta uppe på dagordningen. Den diskuteras flitigt såväl på ledarsidor som de på mer allmänna diskussionsforum vilka finns på nätet.

När detta skrivs kunde man för bara ett par dagar sedan notera att tidningen Fokus utnämnt debatten om folkutbytet till Veckans bråk. Detta med anledning av att SD:s partiledare Jimmie Åkesson låtit förstå att han anser att ett sådant pågår, och att det inte behagar honom. Gällande detta kan jag tillfoga att när jag var medlem i SD för många år sedan var ståndpunkter som dessa lika mycket tabu i partiet som de var i övriga samhället. Sannolikt hade de brännmärkts som “neofascism”, vilket var på modet under den perioden.

LÄS ÄVEN: HOMELANDER - DEN INVERTERADE STÅLMANNEN

På gott och ont är det emellertid aldrig fixerat bortom tid och rum att en ståndpunkt anses oacceptabel eller att den går att prata om. Detta är alltid förhandlingsbart och det kommer att förändras i takt med tiden. Uppenbarligen har någonting hänt under det senaste årtiondet som gjort att ståndpunkten om ett pågående folkutbyte kan behandlas på ett annat sätt. För Åkesson fick oväntat stöd av Lena Andersson, skribent på SvD, som vägde in till hans fördel och försvarade honom mot belackare som menade att han ägnade sig åt att torgföra en konspirationsteori.

Andersson fick motta en hel del ovett för sin ståndpunkt. Hon ansågs nu delaktig i att försvara spridandet av en konspirationsteori. Det är intressant att notera att debatten aldrig riktigt kom att handla om själva folkutbytet. I stället blev fokus på folkutbytet som konspirationsteori. För att illustrera hur retoriken kan se ut väljer jag att lyfta ut ett stycke från den ovan länkade artikeln från Fokus:

“Folkutbyte är en konspirationsteori som avgrundshögern i Europa håller på med och som inte ens Marie Le Pen vill ta i med tång”, hävdade Demirok och krävde mångdubbling av kvotflykingar (sic!) till Sverige. 

Min bedömning är att det allmänna resonemanget bland belackarna verkar gå som följer: 1) en konspirationsteori måste definitionsmässigt vara falsk. 2) Uppfattningen att ett folkutbyte pågår är en konspirationsteori. 3) Därför måste uppfattningen att ett folkutbyte pågår vara falsk.

LÄS ÄVEN: 68-VÄNSTERNS SEGER OCH NEDERLAG

Det blir onekligen svårt att diskutera samhällsfrågor när detta är nivån på den offentliga debatten. Merparten av debattörerna, från politiker till ledarskribenter, vore betjänta av att läsa en grundkurs i vetenskapsteori. En teori kan vara antingen sann eller falsk. Det enda som är av betydelse är att den går att verifiera eller falsifiera, och att svaret finns inom ramarna för tid, rum och historia. En teori om att psykisk ohälsa är en produkt av illvilliga älvor och tomtar, vilka dock alltid undandrar sig mänsklig observation, är exempelvis inte vetenskaplig eftersom den inte går att belägga empiriskt.