Svenska tankar och drömmar
Nedslag i den svenska kulturens guldålder
För den som är intresserad finns nu min bok Marxism, modernism och radikalism att köpa via Alterna Media. Jag håller också på att ta hem ett litet parti för egen försäljning. Den som är intresserad av detta kan skicka mig ett mail på Anton.Stigermark@live.se med beställningsuppgifter. Boken kostar 250 kronor med frakt och självfallet är den signerad.
I den svenska modellen finns endast utrymme för två inom en given kategori. Det fanns länge två dominerande politiska partier, Socialdemokraterna och Moderaterna, som representerade den vänstra respektive högra sidan politiken. I Aftonbladet hade man en socialdemokratisk kvällstidning och i Expressen dess borgerliga motsvarighet. För morgonpressen representerade DN vänstern och SVD högern. Samma gäller för våra idéhistoriker där Sven Eric Liedman och Svante Nordin, båda professorer emeritus, med oerhörd flit etablerat sig som ledande bildningsgiganter, och där mönstret följs i det att den tidigare står som representant för vänstern och den senare för högern.
Denna gång är det Nordin som väcker intresset med boken Tanke och Dröm (Timbro 2021) i vilken han tar sikte på en idéhistorisk belysning av det svenska 1900-talet. Nordin står bakom en rad intressanta biografier med fokus på svensk filosofi- och litteraturhistoria, samt flertalet läroböcker i filosofi. Hans bakgrund är ideologiskt mångsidig på så sätt att han under flera år var en ledande vänsterintellektuell med den i Lund baserade tidskriften Zenit som bas. Därefter ett uppbrott från vänsterengagemanget som ledde till en borgerlig orientering som kan kallas liberalkonservativ.
Tendensen därefter har, enligt min bedömning, gått i en riktning mot närmande av vad man kan kalla ett nationellt perspektiv. En början till detta kan identifieras i boken Efter revolutionen (Natur & Kultur 2017) som skrevs tillsammans med historikern och tidigare vänstermannen Lennart Berntsson. Ämnet är vänstern i den svenska kulturdebatten mellan sextio- och åttiotal. Det märks att boken är skriven av en avfälling. Bitvis blir konvertitens lojalitetsförklaringar till kapitalism och världsmarknad närmast överdådiga. Fokus ligger emellertid inte på detta utan hur en klasskampsvänster med udden riktad mot marknadsekonomin ombildas till en postmodern identitetsvänster vars idéer eroderar grunden för den västerländska civilisationen.
Det är annat än den liberala fixeringen vid att vänstern underkänner kapitalismen. Problematisering av vänsterns undergrävande av västerlandets självbild brukar antyda en annan åskådning. Tendensen fortsatte i boken Sveriges moderna historia: fem politiska projekt (Natur & Kultur 2019). Tesen är att de fyra första projekten var riktade mot oss, mot det svenska, och syftade till konsolideringen av nationen. Det femte projektet – anslutningen av Sverige till globaliseringen och införandet av mångkulturalism som offentlig överideologi – syftade till motsatsen: nationens upplösning. Det sägs inte explicit, men framställningen är ett försvar för det nationella i vår moderna historia och en kritik av det som fört oss i motsatt riktning.
Att skriva en bok om svenskarnas tankar och drömmar under vårt långa nittonhundratal verkar därför rimligt. Denna bok utgör inte heller något politiskt program, men däremot finns något som kan läsas mellan raderna. Och jag är frestad att beskriva detta ”något” som en grundlig empirisk redogörelse för innehållet i vår kultur. Ett svar på påståendet att svensk kultur inte finns och på frågan vad den i så fall kan tänkas innehålla. Redogörelsen är exempelrik och ringar in hur dynamiskt vårt nittonhundratal har varit. Svenskarna har haft fascinerande tankar och drömmar.
Nordin hinner med vanlig effektivitet arbeta igenom ett digert material och det är inte lätt att välja ut någonting att referera till för att ge en bild av bokens innehåll. Flera alternativ inbjuder sig, men jag fastnar ändå vid att säga något om en brytpunkt vid seklets början som så att säga utgör ett skifte mellan två generationer. De epokgörande händelserna i början av seklet var de båda världskrigen. Krigen bröt upp den provinsiella lunk som hade präglat Sverige och vars litterära gestaltning kunde skönjas bland annat genom Hjalmar Söderbergs romaner. Den nya tiden krävde en ny litterär formgivning, vilken också skulle komma med besked.
Intressant nog är det inte de nya författarna som verkar mest betydelsefulla i sammanhanget, utan snarare de kritiker som gjorde anspråk på att hålla i taktpinnen: Fredrik Böök och John Landquist. Böök efterträdde Oscar Levertin som chefskritiker vid Svenska Dagbladet, och Landquist var allmänt verksam inom pressen efter att ha misslyckats med att erhålla docentbetyg och därmed fått se dörren till en akademisk karriär stängd. Bägge hade liknande filosofiska intressen med en betoning på viljans primat liksom ett avvisande av den deterministiska världsåskådning som varit på modet. De hade beröringspunkter, men blev tids nog fiender och använde kultursidorna som plattform för att bekriga varandra.
Det handlade om ett samhälle i snabb förändring, vilket fick bestående gestaltningar eftersom det fanns litteratörer och konstnärer som kunde fånga den i språnget. Romaner, dikter och målningar blev ”snapshots” av det som skedde. Anledningen till att jag kort refererar denna episod är att Nordin gjort ett fint urval som med tydlighet ramar in övergången från det lojt provinsiella artonhundratalet till den modernistiska tempoväxlingen under nittonhundratalet. Kritiker som Böök och Landquist anförde denna tempoväxling och ledsagade Sverige bort från det gamla och framåt mot det nya.
Nordins känsla för helhet är hans adelsmärke. Helheten är ju kanske det mest betydelsefulla när det kommer till en bok som denna. En bok som ska inrymma hela nittonhundratalet på några hundra sidor kan inte behandla varje enskildhet i detalj. Personer och strömningar används för att fånga in något större, belysa någonting bredare. Ett citat från Nordin förklarar vad saken gäller.
I det tidigare 1900-talets Sverige räknades egentligen inte med en motsättning mellan folk och individ. De stora personligheterna gav glans åt sitt folk, men hämtade också kraft från sitt folk, sitt land och sitt språk, det var resonemanget. Därför kunde nationaltankens tidevarv också bli de stora individernas. (Nordin, 105).
En analys som ligger i linje med T.S. Eliots uppfattning om att tänkare och litteratörer är sitt folks ”antenner”, som fångar in de strömningar som ligger i tiden och kan ge dem en kulturell form. Tidsandan är gemensam egendom, men det är inte alla som har förmågan att uttrycka den. Det fina med detta är att personerna som kan formulera sin tid genom konstnärliga eller idémässiga uttryck kan säga någonting för alla de som inte har någon egen röst att tala med. Kanske är det i detta som det verkliga samspelet mellan folket och den framstående enskilde kan ligga? Det är en frestande tanke att dessa storheter kompletterar snarare än utesluter varandra.
Jag gillar att boken fångar detta samspel mellan individ och tidsanda. Urvalet är mångsidigt och behandlar en rad olika källor. Stilkonsten är som alltid i framkant och inbjuder till långläsning. Ett par skönhetsfläckar kan dock noteras. Titt som tätt framkommer korrekturfel som borde ha rättats i ett tidigare skede. När Nordin skriver om 68-vänstern upprepar han tråkigt nog det han skrev i den tidigare nämnda Efter revolutionen. Viss upprepning är svårt att undvika men här är det närmast verbatim och det hade kunnat undvikas. För den som vill bilda sig om vårt nittonhundratal rekommenderas denna bok emellertid varmt.