Svensk Nato-anslutning: politisk dynamik och strategiska skiften
Vad betyder detta och vilka slutsatser kan dras?
I händelse av att någon för ett par år sedan ställt mig frågan i fall det föreligger någon risk/chans att Sverige ansluter till Nato, så hade jag ställt mig tvivlande till detta. Jag hade bedömt saken på samma sätt som jag bedömt införandet av euron som svensk valuta; ett specialintresse i politikens marginaler utan det allmänna intresse som fodras för bred politisk förankring. Således en angelägenhet för ett litet parti, förslagsvis Liberalerna, som ett försök att skapa intresse från väljarkåren och profilera sig gentemot de större partierna. Nu visar det sig emellertid att jag inte hade kunnat ha mera fel.
Sverige har under Tidö-partiernas ledning och efter inte så lite krångel med såväl Erdogan som Orban fått igenom sin ansökan. Jag lägger ingen större vikt vid att Moderaterna, Centern och Liberalerna drivit denna agenda, för även om man under lång tid inte var särskilt engagerad i frågan har ambitionen likväl funnits där under årtionden och det har inte varit någon hemlighet. Desto mer intressant är att Sverigedemokraterna gjort en helomvändning i frågan. I deras fall har inställningen varit den motsatta: det är motståndet emot medlemskap som funnits där sedan partiet bildades.
Häri finns det verkligt intressanta. Varför har SD, dessutom på kort tid, gjort en helomvändning? Ett parti kan förstås ändå uppfattning utan att detta behöver ifrågasättas. Tvärtom kan det vara ett tecken på utveckling, att en ny ledning tar vid eller att man anpassar sig till nya omständigheter. Det är när saker sker alldeles för snabbt som det finns anledning att bli skeptisk. Snabba förändringar som avser viktiga frågor betyder att man som väljare får svårare att förutsäga politiken och därmed minskad förmåga att förhålla sig till den. Det går inte att räkna med kontinuitet ens avseende kärnfrågor.
En central del av den representativa demokratin är omöjligheten för medborgarna att påverka politiken emellan valen. Därav betydelsen att i någon mening kunna förutsäga den politiska utvecklingen genom att partierna håller sig till sin mer allmänna ideologiska linje, samt att de inte uppfattning i sina viktigaste frågor utan vidare. Detta har nu skett med SD. Jag bedömer den mest troliga anledningen att man vill underlätta sitt samarbete med de borgerliga partierna och därför överger en fråga som man tycker sig kunna vara utan. Nato-motstånd inbringar få röster och sannolikt kommer man inte heller att förlora särskilt många.
Av större betydelse skulle i så fall kunna vara att denna påverkan sker mer på djupet än vad den rena opportunismen innebär. I ett samarbete är påverkan inte enkelriktad utan tvärtom går den åt bägge hållen. SD har helt klart påverkat Moderaterna i frågor som berör invandring och rättspolitik. De bitvis hårda tongångar man nu kan skönja hade aldrig kommit till om inte SD hade blivit en maktfaktor som man nu måste anpassa sig till. Men varför skulle inte även SD påverkas av denna nya konstellation? Det har de förstås gjort, och kommer sannolikt att göra också i framtiden. Jag vågar mig därför på förutsägelsen att SD:s tid som mittenparti är över och fortsättningsvis ska räknas som borgerlighetens högra flank.
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to Konsten att bli styrd med Anton Stigermark to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.