Smakprov från kommande bok: Homelander - den inverterade stålmannen
Utdrag från en resonerande essä om The Boys: Från hjältar till varor
Hej kära läsare,
Det har varit dåligt med uppdateringar här den senaste tiden, men jag kan försäkra om att jag inte befinner mig i overksamhet. Det är nämligen så att jag arbetar med en ny bok, som är åtminstone färdig till hälften. Efter ångestfyllda funderingar anlände jag vid beslutet att inte skriva en bok om svensk kultur, så som jag tidigare planerat. Jag sparar den till ett senare och bättre tillfälle. I stället blir det en bok om politik och filosofi inom den mer allmänna populärkulturen. Titeln är planerad som följer: Dynamisk underhållning: politik, postmodernism och politisk korrekthet i kulturindustrin.
En av de mest genomarbetade essäerna är om tv-serien The Boys, vilken sänds på prime och fått ett stort genomslag. Dess ideologiska densitet är hög och det har varit ett nöje att underkasta den en idéanalys. För att ni förhoppningsvis ska få mersmak väljer jag att publicera ett stycke som handlar om karaktären Homelander. En mycket intressant karaktär och som dessutom har fått ett stort genomslag i memekulturen. Detta av goda skäl.
Jag hoppas att ni ska gilla det ni läser och att boken ska kunna intressera er när den väl kommer ut på marknaden.
Vill du meddela dina synpunkter på texten? Anton.Stigermark@live.se
Vill du stödja mig? Swish: 0723071202
Bästa hälsningar,
Anton
Homelander – den inverterade stålmannen
Behold, I teach you the Übermensch: he is this lightning, he is this madness!
- Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra
I can do whatever the fuck I want, I can do whatever the fuck I want!
- Homelander
Homelander är ett fantastiskt tankeexperiment. Den som tycker om tecknade serier och hjältar har säkert många gånger frågat sig vad som skulle hända om Stålmannen släppte pojkscoutsattityden och i stället var en psykopat? Med Homelander får vi svaret. Han har alla krafter som Stålmannen besitter: styrkan, osårbarheten, röntgenblicken, förmågan att flyga och skjuta laser från ögonen. Men han är också en psykopat, en narcissist och enligt de flesta definitioner en djupt störd individ. Han utnyttjar skoningslöst människor i sin omgivning. Han tyckts rentav betrakta dem med samma likgiltighet som en vanlig person slår ihjäl en fluga om sommaren.
Framför allt är han emellertid en djupt komplex individ. Han är inte den teatraliska 50-talsfigur med drömmer om världsherravälde och som brukade vara populär en gång i tiden. Tvärtom är han skriven för och helt anpassad till vårt årtionde med sina erfarenheter av kändiskult och sociala medier. Homelander är förmodligen den enskilt farligaste person som vandrar på jorden. Turligt nog så har han två avgörande svagheter: 1) han vill bli älskad, 2) han söker efter en modersgestalt. Homelander skulle teoretiskt sett kunna döda alla människor på jorden. Men då finns ingen kvar som kan älska honom. Följaktligen kommer han avstå från att göra detta.
I den första säsongen är denna modersgestalt bolagsdirektören Madelyn Stillwell, vilken också är den enda som kan hålla styr på Homelander. Anledningen därtill är samma som varför mammor i allmänhet kan hålla pli på sina fysiskt starkare söner: han bryr sig om vad hon tycker och söker hennes bekräftelse. Ett svek från hennes sida utlöser dock ett modersuppror som slutar med han dödar henne. Där anar man också att den enda riktiga spärr som höll Homelander tillbaka är borta från handlingen.
Av stort intresse är också att hans karaktär bär på starka anslag av politik och filosofi. Politiskt är han en representant för fascism och populism, på ett filosofiskt plan hamnar han i linje med föreställningen om den nietzscheanska övermänniskan. Viktigt att konstatera är emellertid att han inte faller i någon av dessa kategorier sådana som de faktiskt är eller har varit. Snarast liknar Homelander den populärkulturella föreställningen av fascismen som ideologi, liksom den populärkulturella föreställningen om vad en nietzscheansk övermänniska är för någonting. Dessa föreställningar är, skulle jag säga, på betydelsefulla sätt avvikande från den ursprungliga formerna.
Homelanders fascistiska representation har mycket lite att göra med korporativism eller italiensk idealistisk filosofi. Emellertid kanske kan anas en anslutning till principen om ’den oreflekterade handlingens skönhet’. Det handlar mer om att han idealiserar styrka och ser ned på svaghet, att han har blont välkammat hår och vita perfekta tänder, och att han inte tycker om människor som är fula, udda eller avvikande. Mer rimlig är i så fall den populistiska representationen. För han går klädd i en dräkt som påminner om en amerikansk showbrottare och hans politiska retorik återspeglar det som den typiske medialiberalen lyckades komma ihåg från Donald Trump.
När Homelander pratar politik med det enkla folket handlar det påfallande ofta om den typen av talepunkter som man kommit att associera med Donald Trump och högerpopulismen. Det kan exempelvis handla om att varna för alla ”superskurkar” som väller in över gränserna och att USA brukade vara en ”nation under God”. Överlag verkar det handla om att knyta samman en högerpopulistisk retorik med en psykopatisk narcissist. Uppfattningen tycks vara att det passar en sådan att vinna massornas gillande och tillfredsställa behovet av att bli älskad. I grunden handlar det emellertid inte om någon genuin omtanke för de många utan snarast är det en form av manipulation.
Nietzsche föreställde sig sin övermänniska som någon som kan skapa sina egna värderingar och leva sitt liv på egna villkor utan att vara beroende av stora berättelser eller färdigkonstruerade moralsystem. Han kände på sig att den tidens stora värdesystem, främst kristendomen, var på nedgång och att detta skulle innebära en stor kris för alla de som inte kunde forma en livsåskådning efter eget huvud. Det är emellertid inte på detta sätt som föreställningen om övermänniskan lever kvar inom populärkulturen. Där handlar det snarast om att beskriva någon som uppfattar att ”makt är rätt” och att grunden för all moral följaktligen är styrka.
I säsong två införde manusförfattarna en intressant spänning genom att para ihop Homelander med karaktären Stormfront. Denna är en intelligent och karismatisk kvinna som vet hur man vinner publikens gillande genom enkla men effektiva charmoffensiver. Roligt nog bedriver hon ett ”memekrig” på nätet som hjälper henne att vinna popularitet bland befolkningen. Den som följde det amerikanska presidentvalet under 2016 kommer tveklöst att känna igen sig i det som Stormfront gör. Förstås har hon också en mörk sida: hon var den första att injiceras med Compound V och var maka till uppfinnaren Friedrich Vought. Hon är nästan lika stark som Homelander med förmågan att läka skador, skjuta blixtar, flyga samt styrka och tålighet. Dessutom är hon mer sadistisk och våldsam än han.
Men det finns en viktig skillnad dem emellan som är av betydelse. Den utgör en politisk kontrast och belyser ytterligare Homelanders karaktär. Stormfront är en övertygad nationalsocialist. Kärnan i hennes övertygelse är att bevara den vita rasen och ge den varje tänkbart övertag i kampen emot andra folkgrupper. En armé av ’supes’ är förstås ett sådant övertag. Med nationalsocialismens estetiska sensibilitet i åtanke är det inte förvånande att hon blir tagen med storm av Homelander. Han tycks i alla avseenden motsvara denna ideologis föreställning om hur den ariska övermänniskan ska se ut. Nu vill Stormfront skapa en armé av ’supes’ som Homelander ska leda.
I detta kan man emellertid skönja brytpunkten mellan nationalsocialismen och den övermänniskofilosofi som Homelander representerar. Individen spelar en viktig roll i nationalsocialismen, men det är oaktat det folket som är det verkligt viktiga. I förlängningen har individen alltid att offra sig för gruppens bästa. En person som Homelander kan vara uppburen och stå som den förste av sin grupp. Men det måste alltid ske i ett sammanhang där han också är gruppens ledare, välgörare och beskyddare. Kort sagt, han är en tjänare av gruppen och dess intressen och det är enbart från detta syfte som hans storhet kan komma.
Homelander är dock inte intresserad av detta. Det är han själv, inte gruppen, som är av betydelse. Hans betydelse kommer från den egna storheten, inte utifrån vad han gör för andra. I synnerhet inte från de vanliga människor som han föraktar. När Stormfront förstår detta blir hon knäckt, så till den grad att hon tar sitt liv. För vilket hopp finns det för den ariska rasen när Homelander inte är beredd att lyfta ett finger för att frälsa den? Han är sig själv tillräcklig. Det är i detta ögonblick som hans övermänniskofilosofi verkligen börjar formeras på allvar och de drag av mänsklighet som fanns börjar erodera.
En fråga infinner sig. Finns inte här risken att Homelander reduceras till en ren karikatyr? Den föreligger helt klart. I de två förstå säsongerna var Homelander en dekonstruktion av superhjälterollen. Dessutom en intelligent sådan. På intet sätt uppbygglig men likväl intressant, en karaktär som utstrålade styrka men också hade stora komplex. Den dynamiska relationen med Stormfront väckte intresset och skildrade dessutom spänningen mellan två extrema tankesystem: nationalsocialismen och övermänniskoidealet. Det är denna balans som börjar rubbas under den tredje säsongen.
Det som händer är ett sorts politiskt korrekt maktövertagande i vilket försöket till samtidskommentar blir viktigare än den idémässiga stringensen. Förstås gäller saken att göra en dramatiserad kommentar av Donald Trump och hans förehavanden enligt den reductio ad Trump-princip som verkar gälla inom kulturindustrin. Detta bär småaktighetens alla märken, och tyder på en oförmåga att gå bortom de egna och tämligen snäva politiska och moraliska föreställningarna. Hur kan tankeexperimentet med en veritabel gud som vandrar bland människor, och som brottas med en mängd personliga komplex, förefalla som mindre intressant än ännu ett inlägg i den ändlösa prövningen av Trump?
När detta skrivs är den fjärde säsongen klar för att läggas ut på marknaden och Homelanders öde ligger i vågskålen. Ska han kunna fortsätta vara ett fascinerande tankeexperiment eller ska han reduceras till ännu en politisk korrekt samtidskommentar?