Romantik och revolution: Konsten att vara en kvinna hos Taylor Swift
Med anledning av alla skriverier om Taylor Swift den senaste tiden återpublicerar jag en tidigare låst artikel och öppnar upp den för allmänheten. Håll till godo! Vill du stötta mitt projekt kan du swisha till 0723071202.
Den globala kulturindustrin lever i dagarna sitt bästa liv. De två storfilmerna Barbie och Oppenheimer som just nu ligger ute för premiär har genom nytänkande och relevans väckt liv i den något avsomnade filmbranschen. Bara det att ingen av dem är en remake, uppföljare, eller fristående fortsättning till en tidigare produktion har varit tillräckligt för att göra publiken entusiastisk. Det skulle förefalla som att originalitet är en utmärkt säljpunkt. Och vem kan sägas vara mer av ett original än Taylor Swift? Denna popdrottning som just nu är ute på en turné som väckt andarna och betalningsviljan hos en hel värld.
En anledning till varför Swift är intressant är för att hennes artistiska verksamhet ibland tangerar gränsen till politisk aktivism. Det kanske kan förvåna vissa eftersom hennes musik i hög grad är förknippad med brustna relationer och krossade hjärtan. På internet finns det närmast en egen humorgenre i vilken man gör sig lustig över Swift, hennes relationer, och hur dessa relationer kommer till uttryck genom hennes texter. När det kommer till hennes personliga åsikter är hon inte lika uttalad som vissa av hennes kollegor. Men där finns ändå vad man kan kalla en ’progressiv’ grundhållning som är basen för hennes ställningstaganden.
Denna progressiva grundhållning har bland annat visat sig genom att hon aktivt tagit ställning för demokratiska kandidater, vilket varit fallet både avseende senaten och representanthuset. Under presidentvalet 2020 uppmanade hon sina lyssnare att registrera sig för att kunna rösta, vilket i sammanhang var ett outtalat stöd för Demokraterna. På senare år har hon tagit ställning för Joe Biden, något som väckt mycken muntration eftersom det ansetts bekräfta hennes dåliga smak vad gäller män. Utöver rent partipolitiska sympatier har hon också uttryckt sympati för feministiska och HBTQI-vänliga teman i flera av sina sånger.
En öppet redovisad politisk hållning är emellertid bara intressant till en viss grad. Det som kan vara verkligt spännande är hur denna hållning kan vara integrerad i de konstnärliga verken och på något sätt framträda genom dessa. Mitt syfte med denna lilla essä är med andra ord inte att säga mer om Swifts politiska hållning än vad som är nödvändigt för att skapa ett sammanhang. Betydligt mer intressant är vilka teman som kan skönjas i hennes sånger. Kanske kan ansatsen sammanfattas genom följande frågeställning: Varför är fröken Swift ett sådant mäktigt samtidsfenomen?
Frågan är var man ska börja? Jag tror att en lämplig utgångspunkt kan vara låten Blank Space, som får räknas till en av hennes största hits. I denna låt använder sig Swift dessutom av en av hennes signaturtekniker som artist: storytelling. Blank Space är inte så mycket en sång med en text som det är en tonsatt berättelse. Berättelsen i det här fallet har, skulle jag säga, en feministisk underton eftersom den handlar om en kvinna som visar sin dominans gentemot män. Kvinnan det handlar om, förstås spelad av Swift själv, bor i ett stort pampigt hus dit män kommer för att möta sitt öde. De kan helt enkelt inte låta bli. I likhet med draken som vaktar sin skatt utövar Swift en lockelse som är omöjlig att motstå.
Swift sprutar inte eld men hon har andra förmågor. Framför allt kan hon se genom männens fasader och rakt in i deras hjärtan. Här är några exempel.
New money suit and tie, I can read you like a magazine […]
I find out what you want, be that girl for a month, but the worst is yet to come.
Eftersom hon vet vad de innerst inne begär är det ingen konst att servera en drömvärld som de kan finna sig till rätta i. Dock med förbehållet att dess livslängd är kort och att den snart kommer att övergå i en mardröm. Något enligt följande:
Screaming, crying, perfect storms, I can make all the tables turn. Rose garden filled with thorns […]
But you come back each time you leave, cause honey I’m a nightmare dressed like a daydream.
Den olycklige försöker förstås frigöra sig, men det är lättare sagt än gjort eftersom han i grunden finner en njutning i tortyren. Dessutom finns förstås utsikten att mardrömmen ska visa sig övergående och drömmen återvända. Det är naturligtvis en illusion, det är mardrömmen som är det verkliga. I slutet av sången lyckas emellertid fången att fly undan de taggiga rosorna, men omedelbart anländer ett nytt offer som kan ta hans plats. Hur ska man tolka Swift här? Är hon drake, demon eller kanske en häxa? Klart är att hon följer en gammal mytologisk linje enligt vilken kvinnor kan ha en närmast gränslös makt över män. Swift sammanfattar som följer:
Boys only like love if its torture, don’t say I didn’t warn you.
En annan låt som förtjänar att ställas i blickfånget är den senast utgivna: Anti-Hero. I likhet med Blank Space berättar den en historia, men tematiken glider bort från det kvinnligt triumfatoriska till något mer mörkt och uppgivet. Maktruset från att kunna dominera män och få dem att trampa på sin stolthet för hennes erkännande är förbytt till en uppgivenhet inför den moderna världens krav och pockanden. Denna tematik är inte ny inom Swifts artistgärning, men här ges den en mörkare inramning än vad som brukar vara fallet. Lyriken är inriktad emot att beskriva ångesten över alla hon gjort besvikna, känslan av att vara den fulaste i en värld av skönhet, och att känna sig som skurken i sin egen berättelse.
Jag lyfter ut några rader för att visa vad saken berör:
I should not be left to my own devices
They come with prices and vices […]
Sometimes I feel like everybody is a sexy baby
And I'm a monster on the hill
På sätt och vis har denna låt lite karaktären av bekännelse. Refrängen ”I’m the problem”, förstärker detta intryck. Men vad är synden? Inget konkret brott erkänns i texten. Kanske är den brottsliga handlingen att inte motsvara de förväntningar som man uppfattar att världen ställer på ens prestationer och leverne? Jag tror att Swifts förmåga att fånga detta stämningsläge, och därigenom uppvisa en sårbarhet, gör henne lätt att relatera till och dessutom ringar in en erfarenhet som inte bara är hennes egen. Det är sannolikt ett vägande skäl till hennes popularitet, att hon kan sätta fingret på någonting som är generationstypisk snarare än knutet till en enskild individ.
En låt som påminner om Anti-Hero är Shake it Off, vilken utkom redan för tio år sedan. Den är långt ifrån lika bra, och betydligt mer peppig till tonen, men den tar upp liknande teman i form av omgivningens krav och förväntningar. Den sätter fingret på känslan av att alltid göra fel, att ingenting är bra nog, och att varje handling som man företar sig är utsatt för konstant bedömning. Jag skulle därför säga att just denna tematik utgör en huvudlinje i Swifts artistiska gärning. Men där finns också utrymme för andra känslor, mer storslagna sådana.
Intressant att överväga är därför Wildest Dreams, som har en närmast kolonial och majestätisk framtoning. Den som lyssnar får intrycket att det gäller en storslagen kärlekshistoria mellan två filmstjärnor under en pågående inspelning någonstans i Afrika. Av störst intresse här är den sceniska inramningen, eftersom texten inte når samma nivåer av djup som kan sägas vara fallen i exemplen som anförs ovan. Onekligen kan man fråga sig varför en till den politiska läggningen progressiv sångerska väljer att rama in sin låt med något som verkar vara hämtat ur det brittiska kolonialväldet? Saken blev också en kontrovers, om än en tämligen obetydlig sådan. Jag kanske kokar soppa på en spik, som uttrycket går, men det ger mig en känsla av att hennes progressiva åsikter kanske inte går så djupt som man först kan tro. För här finns onekligen en fascination för en kontroversiell del i Europas historia.
Vad kan man slutligen säga? Det som väcker min beundran är hur Swift lyckas fånga upp betydande samtidstendenser i sina sånger. Eller tonsatta små berättelser, som flera av dem egentligen kan sägas vara. Här finns mycket av det som gör att människor, särskilt kvinnor, kan känna igen sig och relatera: segerrus, uppgivenhet och den storslagna kärleken. För den manliga lyssnaren är det som att bli erbjuden att se rakt in i det kvinnliga hjärtat. Ingenting av detta går att fejka sig till, det måste bara vara. Och jag tror att i detta har vi nyckeln till hennes storhet: Autenciteten!