Postmodernismen under omprövning - igen
Frågan ställs ännu en gång: Har postmodernismen förstört Västerlandet eller var allt bara en överdrift?
Recension: Frida Beckman, Postmodernismen, Fri Tanke, 2023
Postmodernism är ett komplicerat akademiskt begrepp. Trots denna omständighet har det en stark närvaro i samtidens debatter. Allt från skolans misslyckande till könsförvirring och Donald Trumps politiska framgångar verkar kunna hänföras till postmodernismen. Det spelar mindre roll om man är konservativ, liberal eller vänster - samtliga kan ha användning för postmodernismen som syndabock. Med anledning av detta kan det tyckas märkligt att litteratur som behandlar postmodernismen på ett kvalificerat sätt lyser med sin frånvaro. I ett försök att skapa klarhet i debatten har därför litteraturvetaren Frida Beckman släppt en bok ämnets komplicerade frågeställningar.
Min bedömning är att boken följer två huvudlinjer. För det första vill den kommentera debatten, för det andra går den igenom olika aspekter av postmodernism. Ansträngningen att kommentera debatten är i huvudsak lyckad. Jag uppfattar att Beckman är väl inläst på postmodernismens kritiker och deras ståndpunkter. När det gäller genomgången av postmodernismen är den både bra och mindre bra. Den är bra i meningen att Beckman har känsla för alla fina distinktioner som man behöver begagna sig av här. Det som är mindre bra är att genomgångarna av tänkare som är associerade till postmodernismen, Derrida, Foucault, osv, är fragmentarisk och inte gör dem rättvisa.
Inledningsvis vill jag emellertid säga några uppskattande ord om hur författarinnan behandlar postmodernismen, för här finns flera aspekter som är föredömliga. En sådan är just uppdelningen mellan ‘postmodernism’ och en ‘postmodernitet"‘, dessa är olika saker. Den första är varierande former av tankeströmning: estetik, epistemologi, politisk teori och så vidare. Den andra avser själva perioden som kommenteras, och som är fristående från de tänkare som vill studera den. Beckman har känsla för alla dessa fina distinktioner och gör sitt bästa för att göra dem rättvisa. Hon faller inte för att göra det enkelt för sig för att lättare plocka hem poäng i debatten.
Bristen på adekvata definitioner är den offentliga debattens kärnproblem. Det gäller för konservativa, liberaler och vänstern. Beckman riktar berättigad kritik emot samtliga avseende detta och anför flera exempel. Exempelvis greppet att försöka ringa in Donald Trump som en postmodern företeelse. Det framgår emellertid snabbt att lejonparten av Beckmans ansträngning är riktad emot de konservativa och liberala uppfattningarna om postmodernism. Mer specifikt gäller det förståelsen av denna som ett hot emot den västerländska civilisationen, och den kritiska synen på tänkare som kan uppfattas som anslutna till den. Jordan Petersson kan anföras som exempel på en debattör av denna variant.
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to Konsten att bli styrd med Anton Stigermark to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.