Polismannens plikt och folkhemmets fall. Del I

En resonerande essä om Leif GW Persson och hans författarskap

Vill du skriva och meddela mig dina synpunkter? Anton.Stigermark@live.se

Vill du ge en gåva utan att bli prenumerant? Swish: 0723071202

Det bästa är förstås om du vill bli prenumerant och stödja mitt enkla skrivprojekt. Det kostar ungefär 50 kronor per månad och då kan du läsa hela denna essä samt andra av samma slag.

---

Polisprofessorn Leif GW Persson är juvelen i den svenska kulturens krona. Han är arbetarsonen som gjorde en hejdundrande klassresa. En klassresa som skulle etablera honom som en betydelsefull och allmänt konsulterad akademiker, en uppburen och vida läst romanförfattare och inte minst en sorts nationalklenod med en närmast obegränsad folklig förankring. När svenskar tillfrågas vem man helst skulle vilja dricka en öl tillsammans med, så är det vanligtvis GW som hamnar först på den listan. I denna essä vill jag emellertid fokusera på GW i hans roll som romanförfattare, och med särskild belysning av den trilogi som går under samlingsnamnet ”Folkhemmets fall”.

Belysningen sker utifrån en bestämd tematik. Närmare bestämt utifrån hur deckaren kan läsas som en samhällskommentar. GW:s böcker utspelar sig på alla samhällsnivåer. I rikspolitiken såväl som hos den konstapel som patrullerar på gatan. Folkhemmets fall-tematiken är förvisso subtil och ibland låter den sig bara anas. Den finns emellertid där och kan avläsas när polisarbetet skär in i politikens arbetsområde. Det gäller exempelvis hur GW skildrar socialdemokratin och vilken betydelse han ger den. Men också hur han skriver vissa av sina fiende-karaktärer, till både höger och vänster, vilka utifrån sina bevekelsegrunder riktar udden emot mitten.

Navet i denna berättelse är mordet på Olof Palme. Till detta nav kommer en mängd sidoberättelser som kretsar kring de färgstarka karaktärer som ingår i den Stockholmsbaserade polisstyrkan. Viktigast av dessa är Lars-Martin Johansson, en arbetarson som kom till huvudstaden från Ångermanland för att ta sig fram som polis. Det ska inte råda något tvivel om att Johansson är GW Perssons alter ego och en idealiserad version av honom själv. I likhet med GW är han en skarpögd analytiker med en kuslig förmåga att räkna ut hur saker ligger till. Precis som sin förebild är han dessutom svag för mat, dryck och kvinnor. Den stora skillnaden är att Johansson, till skillnad från GW, är en ”riktig polis”.

Här kan man ana en aldrig uppfylld dröm som kan utläsas mellan raderna. Trots sin lysande karriär kan man föreställa sig att GW känner en viss besvikelse över att han aldrig fick förtjäna sina sporrar som en vanlig enkel konstapel. Ett sätt detta visar sig är den sirligt hånande tonen som ägnas karaktärer som en gång i tiden tjänstgjort som konstaplar, men som kommit upp sig och lämnat det genuina polisarbetet bakom sig. Över lag återkommer han till distinktionen mellan ”riktiga poliser” och alla de andra som tjänar Sveriges rättsvårdande myndigheter: jurister, akademiker och skönandar i största allmänhet.

För att vara polisromaner har dessa böcker en politisk underton. Den tar aldrig över helt, men den gör sig påmind från bakgrunden. Egentligen är det logisk, för böckerna är ju inte bara deckare utan även samhällskommentar i någon form. Den första boken Mellan sommarens längtan och vinterns köld öppnar handlingen med ett mord på en amerikansk journalist som sitter på information om Sveriges statsminister, Olof Palme. Boken avslutas med att den samme blir nedskjuten på öppen gata. I En annan tid, ett annat liv kretsar problemen kring en tillträdande försvarsminister med bakgrund i 68-vänstern och konsekvenserna hennes medverkan i denna politiska miljö riskerar att få både för Sverige och henne själv.