Ökenkrig för nationell frihet. Om Dune

I anslutning till att del II i Dennis Villeneveu's filmatisering av Dune går upp på vita duken så släpper jag ånyo en essä som jag publicerade på temat häromåret

Den 16:e september 2021 hände någonting sensationellt rum i filmvärlden. Då ägde nämligen rum en nypremiär av science fiction-äventyret Dune; filmen som är baserad på Frank Herberts majestätiska bok med samma namn. Dune filmatiserades redan 1984 av David Lynch. Den brukar tyvärr inte räknas till hans mest lyckade filmer. När DN:s recensent kommenterade nylanseringen var kritiken mot Lynch prestation ytterst skarp och nedlåtande. Så hårda ord är dock för mycket sagt. Lynch version av Dune är vad man kan kalla ett ”bristfälligt mästerverk” i meningen att den innehåller inslag av briljans såväl som skönhetsfläckar.

Dune är en lysande historia som tyvärr aldrig har fått det berättarmässiga genomslag som handlingen och dess idéer egentligen förtjänar. Vad gäller Lynch finns som sagts välförtjänt kritik som låter sig framföras. Men också vad gäller Herberts förmåga som berättare finns invändningar som infinner sig vid läsning. Herberts styrka är inte som berättare och boken är därför inte särskilt underhållande. Det kanske låter som småaktig kritik mot ett praktverk som med all rätt kan sägas vara en idédriven bildningsroman. En bok kan emellertid vara aldrig så begåvad, aldrig så genomsyrad av tankegods, för om den inte är medryckande blir läsningen tung och risken finns att den inte kommer att avslutas.

Därför var det glädjande när den nya versionen, regisserad av Denis Villeneuve, visade sig överträffa alla förväntningar. När det kommer till handlingen och hur man valt att lägga upp berättarnarrativet har den i allt väsentligt förblivit trogen sättet som Lynch valde att göra det på. Emellertid med den klara förbättringen att den ofrivilliga 80-talskomiken är utmönstrad. Eftersom Villeneuves version är cirka en timme längre finns det dessutom gott om tid att berätta denna historia och ge Dune utrymmet som den förtjänar. En kritisk invändning som kan anföras gällande Lynch version är att tempot är för högt och att handlingen därför inte kommer till sin rätt.

Något bör sägas om Dune för att rama in handlingen. Tematiskt är det en blandning av science fiction och fantasy. Den utspelar sig i en föreställd framtid, men mystik spelar en lika stor roll som teknik. Den tekniska utvecklingen har dessutom gått så långt att olika vapensystem börjat ta ut varandra och krigarna föredrar därför att slåss med kniv eller med svärd. Det politiska systemet är feodalism med ett antal starka adelshus som ingår i ett system där navet är en kejsare. Denne är emellertid ingen enväldig despot med obegränsad makt, utan han måste tvärtom förhålla sig till den betydelsefulla adeln. Det tycks därför rimligt att tala om ett samhälle som följer medeltidens politiska och sociala mönster, men med avancerad teknologi som materiell grundförutsättning.

Huvudlinjen i denna berättelse följer den unge aristokraten Paul Atreides som tillsammans med sin familj lämnar hemvärlden Caladan för den ogästvänliga planeten Arrakkis, vilken kallas Dune i folkmun. De åker dit på kejserligt uppdrag för att överta förvaltarskapet från den konkurerande adelsfamiljen Harkonnen. Det går att säga att det är de två familjerna som utgör spänningspolerna som ger handlingen merparten av sin energi. Konflikten dem emellan ställer också upp scenen för vilka ideal det är som ska stå mot varandra. Atreides och Harkonnen representerar fundamentalt olika inställningar till världen och hur man ska förhålla sig till den.

Atreides är ridderliga i ordets allra bästa bemärkelse. De styr hemvärlden Caladan med mild hand och inspirerar sådan lojalitet bland befolkningen att Pauls far – hertigen Leto och hans älskarinna, Jessica – betraktas som far och mor till sina undersåtar. Det rör sig med andra ord om en patriarkal samhällsstruktur som här framställs i sin absolut bästa dager. Här förkroppsligas det gamla idealet om nobless oblige; systemet där de härskande och de behärskade förhåller sig till varandra i en relation av ömsesidiga plikter och skyldigheter. Atreides kan erhålla lydnad av sina undersåtar och de får den villigt. De har däremot också en plikt att hålla en skyddande hand över sin befolkning och ansvara för deras välgång, vilket de gör.

Harkonnens är i alla avseenden Atreides motsats. De styr inte genom att inspirera lojalitet utan tvärtom genom att införa ett tyranni över sina undersåtar. Där Caladan är tecknad som en vacker plats, med ståtliga palats och ändlösa sjöar, är Harkonnens hemvärld framställd som ett massindustriellt helvete. I boken påpekas dessutom att Harkonnens har sin bakgrund inom kommers snarare än inom den verkliga aristokratin. Det författaren vill säga med detta är att deras motiv i hög grad kretsar kring profit, exploatering av resurser och en total brist på respekt för både mänskligt liv och ekologi. Allt detta kommer att inverka direkt på handlingen när den väl tar vid på Dune.

Skillnaderna slutar dock inte där. Det handlar egentligen inte bara om hur de härskar, utan hur de för sig rent allmänt. Pauls föräldrar, Leto och Jessica, har aldrig kunnat gifta sig av ståndsmässiga skäl. Men också för att Jessica tillhör en orden av häxor, Bene Gesserit, som sänder ut vackra och begåvade kvinnor till de olika hoven för att vägleda härskarna i rätt riktning (dvs deras egen). Kärleken dem emellan är så äkta som den kan vara och ett bevis för detta är att Leto, trots att möjligheten funnits, aldrig har gift sig eller tagit någon annan kvinna: han har alltid varit Jessica trogen trots att hon aldrig kunnat erhålla någon högre officiell titel än att vara hans konkubin. När han står inför en stor fara är hans sista tanke att hans livs misstag var att han lät sig styras av sociala konventioner och aldrig gjorde henne till sin äkta maka.

Baronen Vladimir Harkonnen – ättens huvudman - står för någonting annat. Där Leto och Jessica står för traditionell och ansvarsfull kärnfamilj lever baronen ett utsvävande liv med ett stort antal sexpartners. Liksom för att göra honom så vidrig som möjligt, så har Herbert utrustat honom med en dragning till yngre män som han i egenskap av sin ställning har fri tillgång att förlusta sig med. Baronen är dessutom estetiskt frånstötande: han är groteskt fet och i Lynch version är han täckt med variga ärr som han måste behandlas för. Värre än detta är emellertid att han är en arketypisk machiavellisk furste, som föredrar att vara fruktad framför att vara älskad.

Om Atreides står för pliktetik, kan det sägas att Harkonnen står för njutningsetik.

Paul är navet i berättelsen. En av huvudlinjerna är hans resa från ung och lovande adelsman till messiasgestalt. Redan från början är det dock klart att Bene Gesserit har egna planer för honom. Anledningen är att han är en på miljonen: produkten av föreningen mellan en medlem av den yppersta aristokratin och en av deras egna. En viktig del av Pauls resa blir därför att genom en process av inre självöverkommande frustrera deras försök att manipulera och använda honom som en bricka i deras spel om makten i galaxen. Denna process ger upphov till några av de starkaste scenerna i filmen och de hör tveklöst till Lynch bästa arbeten.

Innan avfärden till Dune får Paul stifta bekantskap med Helen Mohiam, som är ”reverend mother” i deras orden. Hon ska testa honom. Sättet hon gör det på att är han får placera sin hand i en ask som simulerar fysisk smärta på mental väg. Medlemmar av denna orden behärskar en kraft de kallar ”rösten” och som gör att den som hör blir tvungen att lyda. Förutsatt att personen inte kan stå emot, vilka få kan. Inte heller Paul. När han stoppar in sin hand känner han en sensation som motsvarar slickande eldsflammor. För att överkomma sin smärta och sin rädsla mässar han för sig själv en bön som går under namnet ”Litany Against Fear” och som förtjänar att citeras i sin helhet:

I must not fear.

Fear is the mind killer.

Fear is the little death that brings total obliteration.

I will face my fear.

I will permit it to pass over me and through me.

And when it has gone past, I will turn my inner eye to see its path.

Where the fear hos gone there will be nothing. Only I will remain.

Vad testet gäller att mäta värdet av Pauls natur. En lägre djurisk natur drar sig undan från smärta, en högre natur kommer att uthärda den. Detta är en nietzscheansk idé som framkommer på flera sätt genom hans tankebanor. Nietzsche hade en idé om att äkta hälsa inte är frånvaron av sjukdom, utan förmågan att uthärda den. När han talar om att ”det som inte dödar, härdar”, är detta vad som avses. Sjukdom, smärta, misslyckanden och lidande kommer alltid att vara en del av livet. Det är uthärdandet av dessa, inte frånvaron av dem, som är måttet på en människas verkliga värde.

Därtill finns ett tema som mer handlar om viljefilosofi och konflikten mellan den högre mänskliga naturen och den lägre djuriska. Den tidigare har en vilja, en möjlighet att sätta sig över de grundläggande instinkterna, emedan den senare kommer ge efter för impulser utan att kunna stå emot. Här finns en idé om att en härskare inte ska styras av sina drifter och att en sådan som inte kan vara herre över sina instinkter inte förtjänar att vara herre över andra. Därför testas Paul för att Mohiam ska se om han kan styra sina instinkter, eller om han låter sig styras av dem, och det är därför han kommer möta döden om han misslyckas.

Paul både lyckas och misslyckas. Han utstår mer smärta än vad ”någon moders son” tidigare gjort, men han kan inte motstå Mohiams användning av rösten. Han har blivit förnedrad och detta är ett minne som kommer att bli bestående. Härefter bär det av till Arakkiss. Vad Atreides emellertid inte vet är att de är lurade i en fälla. Den kända galaxens kejsare fruktar att Leto kan utmana honom om makten och konspirerar tillsammans med Harkonnens för att förvaltarskapet över planeten ska bli deras dödsdom.

Det finns ytterligare en huvudlinje i handlingen som jag hitintills inte har nämnt. Varför är en ofruktsam ökenplanet så viktig för de styrande eliterna i galaxen? Arrakkis är den enda kända platsen där man kan utvinna spice, en resurs som är av utomordentlig betydelse för de samhällen som finns utspridda över galaxen. Det är nämligen detta medel som gör rymdfärder möjliga och därmed det som för galaxen samman. Världens ögon riktas mot Arrakkis just av denna anledning. Det är också därför som fremen, planetens urbefolkning, befinner sig under ett brutalt kolonialvälde där de får se sitt arv, sina tillgångar och sig själva exploaterade av främmande herrar.

Dune som berättelse är populär i alla läger och detta är egentligen inte ägnat att förvåna. Det spelar ingen roll vilken politisk schattering man tillhör: här finns något för alla. För högern finns en historia som skildrar nationell befrielse och hur ett folk reser sig mot främmande makt för att återta sitt hemland och hävda sin nationella suveränitet. För vänstern finns en historia där ett koloniserat folk reser sig mot imperialismen, mot sina främmande herrar, och kastar av sig deras ok för att kunna återta resurserna som orätt stjäls från dem. Jag är ingen anhängare av hästskoteorin, men på denna punkt är det intressant att notera att höger och vänster kan föras samman under ett gemensamt syfte.

För att göra ett hopp i tiden kan man säga att kejsarens och Harkonnens fälla går i lås. En förrädare bland de egna desarmerar de interna säkerhetssystemen och den väl rustade hären som Atreides har till sitt förfogande övermannas. Hertigen förgiftas av samma förrädare. I en gripande scen i Lynch version kan ses hur Gurney, Letos livvakt, under utropet ”För hertig Leto!” tillsammans med de återstående vakterna rusar till sin död mot sina framstormande vedersakare. Detta är ytterligare exempel på vilken ställning Leto har i handlingen, när hans soldater också efter sin herres frånfälle är villiga att gå i döden för att försvara hans ära. Paul, hans mor, samt hans lillasyster kan dock fly från platsen och ut i öknen.

Här börjar den egentliga handlingen. Det är här som Paul kommer i kontakt med fremen; det härdade ökenfolk vars befrielse han är ödesbestämd att genomföra. Handlingen kommer från och med nu att kunna förstås utifrån två stora idékällor. Den första är samma variant av nietzschianism som jag beskrev ovan, nämligen konsten att genomgå processer av lidande och låta dessa bli ett medel för självöverkommande. Den andra stora källan är Islam. Detta kan låta märkligt, men finner sin förklaring. Herbert tillbringade mycket tid i Mellanöstern i sitt arbete som geolog och måste ha tagit intryck av regionens kultur.

Vad är fremen om inte en sorts beduiner? Hur kan man annars förklara att Pauls öde är att bli en Kwisatz Haderach, en messiasgestalt, som påminner inte så lite om profeten Muhammed? I handlingen så som den fortsätter efter Dune så kommer Paul att lansera ett Jihad, mot galaxens falska gudar, där inte mindre än 40 miljarder människor kommer förgås. Detta är en intressant detalj i berättelsens upplägg, men inte just nu av avgörande betydelse.

En föreställning som gärna framförs i Dune är att Gud har skapat Arrakkis för att ”härda de trogna”. Att leva på Arrakkis är en utomordentlig utmaning för alla och fremen har levt där under oöverskådlig tid. Detta har förädlat fremen, det har gjort dem starkare än någon annan grupp i galaxen. Till och med starkare än kejsarens elitgarde – de fruktade sardaukar som fostrats på helvetesplaneten Selusa Secundo – och det kommer att bli smärtsamt uppenbart för de invaderande krafter som söker kuva upproret Paul senare kommer att leda.

Här blir det återigen uppenbart att konflikten i handlingen, dess spänningspoler, består av dynamiken mellan idealism och materialism; representerat av Atreides och Harkonnen. Atreides kan nämligen med sin aristokratiska känsla för mänskligt värde, för de kvalitativa aspekterna av tillvaron, komma till insikten att den verkliga rikedomen på Arrakkis är fremen. Detta krigarfolk är det starkaste i den kända galaxen eftersom de har härdats på ett sätt som ingen annan grupp kommer i närheten av. Men Harkonnen har inte kunnat se detta. De har aldrig förstått fremen. Det enda som funnits i deras blickfång har varit vinsterna som gått att göra på att utvinna spice. För den som bara har känsla för det materiella framstår rovdriften på spice som det enda av värde på Arrakkis.

Men denna föreställning är falsk. Det är därför som Atreides i förlängningen kommer att vinna över både Harkonnen och Kejsaren. Att ha fremen vid sin sida är värt mer än att pressa ut så mycket man kan från spicedriften och eftersom det enbart är Atreides som erkänner deras värde så är det de som får denna mäktiga bundsförvant. För Paul blir kontakten med fremen ren dynamit; i synnerhet relationen till den vackra och farliga Chani. Huset Atreides har fallit och är åtminstone för stunden en slagen kraft. Paul, hans mor och snart nog också hans lillasyster tas upp av fremen och blir en del av dem. Där får han också ett nytt namn, Muad’dib, för att ge en fingervisning om hans nya identitet och uppdrag i livet.

Här börjar det som jag vill kalla ökenkriget för nationell frihet. Med Paul i ledningen reser sig fremen för att försvara sin frihet mot den exploatering som Harkonnen och kejsaren svarar för. Med en alternativ formulering skulle man kunna tala om en anti-imperialistisk och anti-kolonialistisk underton där målet är för ett förtryckt folk att försvara sina resurser mot främmande exploatering. Men återigen återkommer spänningspolen som jag tidigare talat om; den mellan materialism och idealism. I detta fall är materialismen knuten till beroendet av spice, ett beroende som nästan gränsar till en besatthet.

Paul inser att det gäller att frigöra sig från detta. Därför börjar han och hans soldater attackera utvinningen och skakar därmed galaxen i sina grundvalar. Det är jämförbart med att någon skulle attackera oljeutvinningen i vår egen värld. Paul sätter kniven mot strupen på universums mäktigaste och de svarar genom att konfrontera honom och fremen på Arrakkis. När fremen är samlade är de emellertid en svårslagen kraft och de invaderande får se sig besegrade. Paul spänner blicken i kejsaren och tvingar honom till en kapitulation.

Dessutom får Paul chansen att visa hur mycket han växt sedan handlingens början genom att revanschera sig mot Mohiam. Återigen försöker häxan att styra Paul genom att använda ”rösten”, men denna gång har han växt sig för stark och hans svar blir så kraftfullt att hon håller på att gå i bitar. I Lynch version är denna scen en av de absolut mäktigaste i hela filmen. Villeneuve har å sin sida valt att dela upp berättelsen i två filmer och har ännu inte kommit till denna scen. Det återstår därför att se vad han kan göra av den. 

Det finns mycket man kan säga om Dune, för mycket för en enda essä. Här finns en berättelse som både tar språng från ett enskilt levnadsöde men samtidigt gör handlingen så oändligt mycket större än vad den kan vara om den bara handlar om en person. Paul är visserligen huvudpersonen, det är hans resa och uppdrag som står i centrum. Men det handlar inte bara om honom, utan om huset Atreides, fremen, adeln och i förlängningen hela galaxen.

Här finns också en idéstrid. En strid som jag föreställer mig mellan de som företräder materialism, gestaltade av Harkonnen och de som företräder idealism, gestaltade av Atreides men även av fremen. Harkonnen drivs av profit, vinning, och det driver dem till en brutal exploatering av sin omvärld. Atreides har öga för mänskliga värden, för frihet och värdighet, och det gör dem benägna att stå emot allt detta. Paul kommer att driva detta till sin spets när han leder fremen i ett frihetskrig mot sina utomstående förtryckare.

Dune är på så sätt en idéroman. Den handlar inte bara om sina karaktärer, utan den låter karaktärerna representera idéer. Det är en välgärning av Lynch såväl som Villeneuve att de gjort riktigt lysande filmversioner av denna ypperligt starka berättelse. För en förtjänar att framföras i ett format där den också är underhållande. Underhållning är en viktig del av kulturen, liksom andra djupare värden, men ibland kan det förhålla sig på det sättet att det är underhållningsfaktorn som gör att allmänheten kan ta till sig dessa djupare värden

.