Nu blåser vi dårhuset! När Thomas Quick lurade skjortan av svensk psykiatri
En resonerande essä om Dan Josefssons bok "Mannen som slutade ljuga"
För exakt ett år sedan publicerade jag denna resonerande essä om en av mina favoritböcker, nu återpublicerar jag den och öppnar den för alla att läsa och kommentera. På onsdag kommer del II av György Lucáks och i denna går vi in på hur hans tänkande hjälper oss förstå “woke” och “kulturmarxism”. //Anton
Det finns en bok som jag återkommer till med jämna mellanrum. Det gäller Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga (2013). Denna bok är ett journalistiskt praktverk som berättar en historia så osannolik att det är svårt att tro att den är sann. Den involverar mycket av det som brukar vara intressant: seriemördare, droger, sekter, lögner och en hel del annat som skär in i samma tematik. Som synes gäller det en explosiv dekokt. I centrum står en man, Sture Bergwall. Eller som Sverige lärde känna honom, Thomas Quick. Syftet med denna essä är att lägga fram Josefssons belysning av ämnet och förstå det ur ett större perspektiv.
Bergwall vårdas under 90-talet vid Säters mentalsjukhus efter att ha tilldömts rättspsykiatrisk vård som straff för ett misslyckat bankrån. Som intagen börjar Bergwall gå i terapi och kommer då i kontakt med föregivet undanträngda minnen. Närmare bestämt visar sig dessa minnen avslöja mord som Bergwall begått vid olika tillfällen. Det gäller ett flertal mord, många av dem både bestialistiska och med sexualsadistisk karaktär, och det förefaller som att Säter närt en seriemördare vid sin barm. Konceptet seriemördare är vid tiden högintressant och det allmänna intresset blir enormt. Intresset väcks också inom de rättsvårdande myndigheterna där man ser sin chans att kunna lösa tidigare ouppklarade mord och därmed erhålla en fjäder i hatten.
Under ett par år av intensiva rättsprocesser, terapiarbete och polisundersökningar så kommer Bergwall att erkänna ett stort antal mord. Av dessa kommer han till slut att dömas för totalt åtta mord. Det finns emellertid ett problem med detta: allt är en lögn. Det finns inga bevis för att Bergwall ska ha dödat någon. Den tekniska bevisningen håller inte och trots Bergwalls intensiva arbete för att minnas kan inte terapin leda honom till brottsplatserna. En rättsskandal av enorma proportioner avslöjas och den slutar med att Bergwall frikänns från samtliga morddomar, vilka helt enkelt rivs upp.
Boken som ligger för handen vill undersöka hur detta kunde ske. Vad hände och hur kunde så många kvalificerade yrkespersoner inom polisen, juridiken och psykiatrin låta sig luras och dras med i detta? Framställningen rör sig kring strukturer och tankemönster inom framför allt psykiatrin. En riktning inom psykoterapin med fokus på bortträngning av minnen och sexuella övergrepp i barndomen är av stor betydelse. I blickfånget finns emellertid också en enskild person som ska visa sig utomordentligt betydelsefull för händelseförloppet, det gäller psykoterapeuten Margit Norell.
Men var börja? Jag tror att Säters mentalsjukhus under 90-talet är en lämplig plats. Här har vi en institution vars behandlingsmodell befinner sig i djup kris. Denna modell är baserad på ovan nämnda psykoterapi och tesen är att psykisk ohälsa främst beror på traumatiska upplevelser under barndomen. Företrädelsevis sexuella övergrepp från någon eller båda föräldrarna. Också tunga och svårgreppbara psykiatriska diagnoser som schizofreni kan hänföras till dessa orsaker och ska sålunda kunna behandlas med samtalsterapi. Metoden är att terapeuten ska gå in som den goda förälder som patienten aldrig haft och genom villkorslös bekräftelse återställa denne till hälsa.
Överläkaren Göran Kjellberg hade försökt denna kur med den notoriske återfallsförbrytaren Lars-Inge Svartenbrandt. Från institutionen hade man varit så säker på sin sak att man gått ut i media och deklarerat att Svartenbrandt nu hade blivit botad från sin psykopati. Det hade han förstås inte. Han hade tvärtom insett att här fanns det människor vars lojalitet till en teori gjorde dem beredda att tro på allting han sade. Direkt efter sin frigivning återföll han i brott och det med besked. Just detta att en person med känsla för manipulation och blick för mänsklig svaghet kan utnyttja ett sårbart system var således någonting som visade sig redan här.
Bakom denna modell stod Margit. Den var hennes konstruktion, ett eklektiskt bygge av olika psykoterapeutiska riktningar, och det var hennes lärjungar som skulle implementera den rent praktiskt på institutionell nivå. Kjellberg gick exempelvis under många år i terapi hos Margit och tog intryck. Terapeuterna som senare skulle behandla Sture Bergwall – Birgitta Ståhle och Lena Arvidsson – var både devota lärjungar till Margit och tillbringade åtskillig tid på hennes terapisoffa. I den grupp som senare skulle bildas kring Bergwall var det hon som utgjorde nestorn i sammanhanget.
Om Margit kan sägas att hon hade en gedigen vänsterbakgrund. Hennes tankegods var hämtar från flera källor, men viktiga i sammanhanget var makarna Erich Fromm och Frieda Fromm Reichman. Erich var en del av den beryktade Frankfurtskolan och bidrog till dennas kreativa grepp på vänstern genom att gifta samman psykoanalys med marxism. Resultatet blev en modell där de sociala relationerna som råder inom kapitalismen sågs som den primära källan till psykisk ohälsa. Därtill kom en skarp problematisering avseende familjen och relationen mellan barn och föräldrar. Margit var i sin tur en övertygad följare till Erich Fromm och gick i terapi hos honom; makarna Fromm var hennes intellektuella gudfäder.
När Bergwall kommer in på Säter råder alltså två viktiga förhållanden. Det första är att man har misslyckats med behandlingen av Svartenbrandt och man har blivit utskämda över hela landet. Det andra är att den förhärskande behandlingsmodellen är inriktad på bortträngda minnen och sexuella övergrepp. Institutionen söker efter ett sätt att revanschera sig och bekräfta det teoretiska ramverk som man helhjärtat tror på. En person som kan ge dem detta är följaktligen någon som man är beredd att satsa på. Det ska snart nog visa sig att Bergwall är beredd att motsvara dessa förväntningar.
Under samma period har Sture Bergwall misslyckats med det mesta. Efter flera år av nykterhet är han tillbaka i missbruk och hans försök att finansiera detta genom brottslighet har gjort fiasko. Nu är han på Säter som rättslig påföljd efter ett misslyckat bankrån och han har inga lust att återvända till samhället. Nittiotalskrisen är i full gång och den offentliga sektorn går på sparlåga. Den hjälp Bergwall kunnat luta sig emot tidigare är inte längre aktuell. Dessutom missbrukar han mediciner och sådana har han tillgång till inne på Säter. Hans utskrivning stundar men hur ska han kunna skjuta upp den?
Lösningen på hans belägenhet presenterar sig när han första gången lägger sig på terapisoffan. Då börjar han nämligen antyda att han kan ha begått ett mord. När detta senare specificeras resonerar han sig fram till att det gäller den lilla pojken Johan Asplund som försvunnit flera år tidigare. Försvinnandet hade aldrig klarats upp, ingen kropp hade återfunnits och de anhöriga hade således inte fått något svar på vad som hände. Av samma skäl hade inte heller polisen kunnat ta åt sig äran för ett uppklarande av ärendet. När man från Säter kontaktar polisen med information om detta börjar därför en möjlighet hägra för rättsväsendets representanter att bli hjälten som klarar upp detta och andra mord.
Uppdraget att utreda Bergwalls förehavanden hamnade på narkotikaspanaren Seppo Pentinen och åklagar Christer van der Kwast. Ingen av dessa hade erfarenhet av liknande utredningar. De hamnade snabbt i händerna på ”experterna” från Säter och snart nog blev de en del av gruppen kring Bergwall. Josefsson redogör detaljerat för hur den objektiva undersökningen förvånansvärt snabbt fick ge vika för en sorts tesdrivande polisarbete där det gällde att till varje pris få Bergwall fälld för brotten han tog på sig. Under denna period låg han på terapisoffan, påverkad av sanslösa mängder narkotikaklassade läkemedel, och erkände det ena mordet efter det andra.
Regeln är dock att det inte räcker med ett erkännande för att kunna bli fälld. Men det kom aldrig någon teknisk bevisning. Bergwall kunde aldrig leda polisen till några mordplatser där det gick att säkra tekniska fynd. Han kunde inte redogöra för förloppen och påfallande ofta gick det helt enkelt inte ihop tidsmässigt. Vid tiden för utredningarna och fällandena, när Bergwall var känd för svenska folket som ”sätermannen”, var emellertid inget av detta känt för allmänheten. Processen framstod som vederhäftig när den i själva verket styrdes av önsketänkande, fromma förhoppningar och ett nit som gjorde att man bortsåg från det empiriska underlaget.
Detta var möjligt enbart genom att man kollektivt hade anslutit sig till en tankemodell som man sökte att bevisa. Därför spelade empirin, eller snarast bristen på sådan, ingen särskild roll under utredningens gång. Men i denna virvel av idéer och perspektiv är det ändå uppfattningen om bortträngda minnen som framstår som mest intressant. Detta koncept är i sig ovetenskapligt, det finns ingen psykologisk forskning som gör gällande att sådana existerar. Det som däremot finns är enskilda storheter som påstår att minnet skulle fungera på det här sättet.
Därtill kommer att idéer som dessa är spännande och därför fått ett starkt genomslag inom populärkulturen. Beredvilligheten att acceptera sådana är någonting som skapats genom kulturens försorg. När Bergwall berättar morbida och bestialiska historier om mord och övergrepp som han ska ha förmåtts att komma ihåg resonerar detta starkt med allmänheten. Det hamnar ju i linje med vad den sett på filmer och läst om i deckare och därmed förberetts att acceptera.
Tankemodellen är dessutom behäftad med intrikata självförsvarsmekanismer. Det finns alltid en förklaring till varför en viss utkomst blir fallet. Att Bergwall inte kan visa vägen fram till en fyndplats betraktas exempelvis inte som ett bevis på att han ljuger. Tvärtom blir det ett tecken på att terapin fungerar, men att subtila försvarsmekanismer i psyket sätter in för att skydda Bergwall från minnesupplevelsen. Det rör sig således om ett självbekräftande tankesystem som inte går att vederlägga genom vare sig logik eller empiri.
En oväntad vändning kom emellertid när överläkaren Göran Kjellberg återvände till Säter efter att under flera år arbetat vid annan ort. Kjellberg hade nu brutit med Margit och var beredd att staka ut en egen linje avseende Bergwalls behandling. Inledningsvis blev han frapperad över att Bergwall åt mediciner i missbruksdoser och att detta var accepterat på kliniken. Hans åtgärd blev en total avgiftning, som lyckades och resulterade i att Bergwall för första gången sedan tonåren inte hade ett enda preparat i systemet.
I nyktert tillstånd insåg han vad han hade gjort emot sig själv. Han hade dömts för åtta mord och erkänt åtskilliga fler. Väl drogfri fanns inte längre något incitament för Sture att vara inskriven vid Säter, för vad han han där att göra när han blivit fri från sitt missbruk? Det är här vi kan knyta ihop säcken. Det som händer är att Bergwall etablerar kontakt med journalisten Hannes Råstam, som är den som börjar undersöka ärendet och utan vilken ingen av detta kommit allmänheten till del. Genom Råstam kan Bergwall få hjälp av advokaten Thomas Olsson som inleder den resningsprocess som kommer att skjuta dom efter dom i sank.
Jag konkluderar att Josefsson med boken avslutade Råstams arbete genom att ringa in de förutsättningar som möjliggjorde denna sanslösa historia. En historia vars idéhistoriska rötter fascinerande nog går ända tillbaka till Frankfurtskolan och Fromms syntes mellan marxism och psykoanalys. Det finns emellertid en faktor som förvånansvärt nog lämnas okommenterat i sammanhanget. Saken gäller hur man ska bedöma Sture Bergwalls roll i sammanhanget?
Margit och hennes lärjungar med sina teorier, sina framskjutna positioner och institutionella förankring blev totalt blåsta av en missbrukare från Dalarna som lurar dem eftersom han vill ha fri tillgång till droger. Det är i grunden vad saken berör. Deras ambitiösa teoribygge kunde i förlängningen inte mäta sig med en missbrukare med känsla för manipulation och med blick för mänsklig svaghet. Egentligen hade Svartenbrandt redan tidigare påvisat detta, men med Bergwall upprepades historien men med betydligt mer omfattande konsekvenser: en av de största skandalerna i svensk rättshistoria.
Men historien slutar ju inte där. Med denna akt avslutad går Bergwall vidare till nästa uppdrag. Drogerna lockar längre och då överger han projektet och hela “Quick-gruppen” står helt plötsligt utan sin guldkalv. Sin vana trogen hittar Bergwall i stället hjälpare som kan tillfredsställa hans nya behov, att bli rentvådd och vinna sin frihet åter. Denna gång gäller det journalister med rättspatos och som letar efter nästa stora avslöjande, vilket Bergwall kan ge dem. Det är som att han hela tiden lyckas få sådana som på pappret är mer framstående än vad han själv är att springa hans ärenden och arbeta för hans intressen.
Kan man lära sig något från detta? Ja, kanske. Möjligen att grandiosa tankesystem inte har mycket att hämta när de ställs inför en klassisk bondskojare.