När intelligens och ondska går hand i hand. Om professor Ratigan
Den briljanta Disneyskurken med en komplicerad självbild
Disney har haft en märklig talang för att klä klassiska berättelser i barnkulturens kostym. Det är inte bara fråga om förkortning och försköning – ibland lyckas dessa anpassningar bevara något väsentligt, kanske till och med förädla det. I Lejonkungen översätts Shakespeares Hamlet till en saga om savannens kronologi, där brodermord och identitetskris gestaltas genom lejon med röst av James Earl Jones. I Ringaren i Notre Dame möter vi Victor Hugos grotesker och passioner i en mjukare, men fortfarande laddad, form – där domaren Frollo framstår som en av Disneys mest psykologiskt komplexa skurkar.
Men det är inte alltid de stora titlarna som lyckas bäst. Vissa av de mindre omtalade filmerna lyckas på sitt sätt säga något som nästan gått förlorat i de storslagna produktionerna. The Great Mouse Detective (Basil Mus) är en sådan film. Den saknar den episka tyngden hos Lejonkungen och den gotiska symboliken hos Ringaren, men döljer i sin diskreta förklädnad en av Disneys mest mörka och fascinerande antagonister: Ratigan.
Det är denna figur – och vad han säger om identitet, rationalitet och det civiliserade självbedrägeriet – som står i centrum för denna essä.
Utgångspunkten blir därför helt naturligt Disneys The Great Mouse Detective, vilken kan tolkas som barnversionen av Sherlock Holmes. Denna bedömning gör jag utifrån att karaktärerna och handlingen i hög grad speglar berättelsen om Sherlock. Här är det Basil som spelar rollen av Sherlock Holmes, och han har dessutom en assistent som motsvarar Dr Watson. Självfallet är hans nemesis Ratigan modellerad efter professor James Moriarty, också han ytterst intelligent. Filmen skulle inte vara en Disney-produktion om den inte utspelade sig i djurriket, och denna gång är det mössens värld som får utgöra scen för handlingen.
Det första man kan notera är betydelsen av intelligens och rationalism i berättelsen. Det är återkommande att man lyfter fram karaktärer som intelligenta, det räcker med att ta en titt på deras yrken. Basil är detektiv och måste därmed använda en kritisk intelligens för att kunna lösa sina fall och se mönster i det som händer. Watson är läkare och man kan därmed förvänta sig att även han är en intelligent herre. Mest intressant är dock Ratigan, som också presenteras som professor även om det aldrig framgår mer specifikt i vilket ämne.
Det hör inte till vanligheterna att en karaktär beskrivs som både ondskefull och sadistisk, samtidigt som karaktären på samma gång presenteras som intelligent gränsande till att vara ett geni. Så är det emellertid med Ratigan. Flera gånger får vi se prov på hans sadistiska förmåga. Hans underhuggare besjunger exempelvis hans långa brottskarriär och där får vi höra om när han dränkte änkor och barnhemsbarn. När en av dessa underhuggare råkar störa numret så matar Ratigan sin katt med honom. Dessutom skickar han dem för att kidnappa en liten flicka och hennes far, enbart för att pappan sitter på teknisk kompetens som han behöver för sin plan.
Samtidigt är man noga med att också lyfta fram hans intelligens. När lakejerna besjunger hans kriminella framgångar låter man oss också förstå att han är “the world’s greatest criminal mind”. Ratigan framträder som sofistikerad, välformulerad, och spelar till perfektion det kriminella geni som han föreställer sig vara och vill att andra ska uppfatta honom som. I detta fall går sadism och intelligens hand i hand, och den senare blir ett verktyg för den tidigare.
Det viktiga att notera här är emellertid Ratigan är en råtta, som låtsas att han är en mus. Ämnet är känsligt och Ratigan avrättar omedelbart den som råkar försäga sig om att han inte tillhör mössens släkte. Det är inte helt klarlagt varför det skulle vara så hemskt att vara en råtta; inga andra råttor har någon plats i handlingen. Det verkar dock som att möss är förknippade med rationalism, intelligens och civilisation.
Råttor verkar stå för andra värden: våld, vildsinthet och de mer primitiva aspekterna av tillvaron. Det ser ut som att det i Ratigan finns en inre konflikt mellan det han vill vara - en intelligent och sofistikerad mus - och det som han egentligen är: en våldsam och sadistisk råtta.
Ratigans konfliktfyllda självuppfattning mellan hans idealiserade jag och hans egentliga jag utgör en spänning i handlingen. Denna spänning tillför emellertid också en dynamik i relationen till Basil, som Ratigan uppfattar som sin ärkefiende. Flera gånger klagar han över hur Basil på olika sätt saboterar genomförandet av hans planer. Jag tror dock inte främst att detta handlar om planerna i sig.
Det saken egentligen berör är att Ratigan inte klarar av att en mus är smartare än vad han själv är. Det är som att det tränger igenom hans självbedrägeri och påminner honom om att han egentligen är en våldsam och sadistisk råtta. Den verkliga anledningen till att han hatar Basil är således att denne påminner honom om den aspekt av hans identitet som han inte vill kännas vid.
Det är långt ifrån självklart att en Disney-filmskurk präglas av så starka inre spänningar som är fallet med Ratigan. Det enda jämförbara exemplet jag kommer att tänka på är den tidigare nämnda Frollo. Denna psykologiska spänning leder inte enbart Ratigan till att uppleva hat mot rivalen Basil, den leder honom också till ett djupt hat mot möss som sådana.
En sak som kan noteras är att Ratigan enbart har möss som underhuggare och han njuter när de måste hylla och prisa honom. Samt inte minst när de måste lyda honom och motta hans bestraffningar. Detta är en del av Ratigans revanschism: att om han inte kan vara en mus ska han vara bättre än mössen, till graden att han dominerar dem och deras samhälle.
Ratigan hade inte varit en filmskurk om han inte haft en storslagen och diabolisk plan som han vill sätta i rörelse. Denna plan går i linje med min ovan nämnda analys att Ratigan har en vilja till makt över mössens samhälle. Hans plan är nämligen att han ska bli deras kung och avsätta den sittande drottningen. Eftersom berättelsen är baserad på Sherlock Holmes så är det föga förvånande att mössens samhälle är inspirerat av det brittiska samhället, och att deras politiska ledning är ett kungahus som är i linje med det brittiska. Detta kungahus vill Ratigan ta över för att kunna installera sig själv som regent.
Eftersom Ratigan är så grandios tror jag att det finns en risk att förenkla hans motivbild och uppfatta den som mindre komplex än vad som egentligen är fallet. Handlar verkligen Ratigan ansträngning verkar enbart om makt och resurser? Jag tror inte det. Här finns också en drivkraft som kan kopplas mer till identitet och erkännande. Ratigan vill bli erkänd som ett geni, som en av mössen. Innerst inne måste han känna till att han är en råtta, vilket han absolut inte vill vara. Men kanske att framgång för hans storslagna projekt kan leda till att han kan erkännas som mus? Misslyckande omintetgör denna ambition och förstör för hans identitetsformation.
Det hade inte heller varit en Disney-produktion om inte Basil och hans vänner hade hittat ett sätt att sätta stopp för Ratigans plan. Mer exakt hur detta går till kommer jag inte gå in närmare på här, för det är vad som händer sen som är intressant. Det som händer sedan är att masken faller för Ratigan, och han visar vem han egentligen är.
Under hela filmen har vi sett honom som ett sofistikerat kriminellt geni, iklädd smoking och hög hatt, och med ett närmast perfekt manér och uppförande. Men det är intressant att notera hur snabbt detta försvinner när han tappar behärskningen. Det finns en scen i vilken Ratigan jagar Basil upp genom Big Ben i vilken man på ett målande sätt låter förstå vad det är som händer.
Ratigan är rasande. Han har blivit överlistad av Basil, ännu en gång. Dessutom förnedrad genom att inför alla ha blivit kallad ”råtta” av densamme. Tiden för sofistikerad brottslighet är över och nu tänker Ratigan döda Basil med sina bara händer. När han jagar Basil uppför klocktornet kan man se hur hans smoking för bit går sönder, steg för steg slutar han med att gå upprätt och han springer på alla fyra, hans klor är fullt utvecklade och vrålar av vrede.
Masken har slutligen fallit och Ratigans rätta jag står i ljuset. Hans försök att dölja sitt egentliga jag var imponerande, men det byggde hela tiden på att han kunde bevara sin självkontroll. När omständigheterna blev honom övermäktiga, då gick det inte längre att upprätthålla skådespelet. Till syvende och sist är han precis det han inte vill vara, nämligen en råtta.
Vad kan man lära sig från detta? En intressant lärdom kan dras, och det är att det är vi som är Ratigan. Vi bär också en civilisatorisk mask, vilken vi kan upprätthålla så länge omständigheterna är de rätta. Men när omständigheterna blir oss övermäktiga - och vi inte längre orkar med att upprätthålla fasaden - då blir det snabbt uppenbart att vi också har en våldsam och djurisk sida som kommer att släppas fram.
Filmen vill överlag göra några väldigt mörka poänger. En av dessa är att ondska kan höra samman med intelligens, du behöver inte vara dum för att vilja göra andra illa. Intelligens kan bli ett redskap för onda syften. En annan poäng är att civilisationens fernissa är tunn, det krävs inte mycket för att den ska krackelera och den inre råttan, om man så vill, ska krypa fram. Men kanske finns här också en antydan om att en av Disneys mest sadistiska och frånstötande skurkar är en mer komplex karaktär än vad som verkar vara fallet.