Mellan filosofi och politisk kamp. Den notoriska postmodernismen. Tredje delen
Hur kan man förstå relationen mellan postmodernism och identitetspolitik?
Postmodernism kopplas gärna samman med identitetspolitik. På en retorisk nivå kan detta uppfattas som rimligt. På en mer grundläggande teoretisk nivå förefaller det som en omöjlig allians. Anledningen till varför är enkel. Som vi sett hitintills handlar postmodernism om att destabilisera och upplösa begrepp och koncept. Det kan handla om nation, folk, klass, kvinna, sanning, objektivitet, förnuft eller egentligen vad som helst. Identitetspolitik är å andra sidan det absoluta hävandet av en gruppidentitet. Det är att dra en klar demarkationslinje mellan den egna identiteten och alla andra som inte ingår i denna. Men det är också att förutsätta att en sådan identitet kan vara möjlig. Det blir svårt att bedriva politik om du upplöser subjektet som är utgångspunkt för din strävan.
På en begreppsmässig nivå borde postmodernism och identitetspolitik alltså stöta bort varandra. Men om detta varit fallet skulle det inte finnas någonting att fundera över och denna text hade inte varit behövlig att skriva. För på en empirisk nivå verkar det likväl som att dessa idéer kan samexistera på något sätt. Anledningen till hur detta kan vara möjligt är inte okomplicerad och jag uppfattade att Beckmans kapitel om saken var belysande. Därför blir det en tredje och avslutande essä utifrån denna frågeställning. Svaret på problemställningen är inte utan dialektisk finess. Det gäller att skapa en kategori där både kan ingå - samtidigt!
Men första några ord för att öppna upp problemställningen. Jag är född 1991 och under hela mitt liv har “svenskhet” varit under konstant attack. Eller för att uttrycka sig mer akademiskt, utsatt för en process av dekonstruktion. Det har handlat om att destabilisera eller upplösa kategorin “svensk”. Metoderna för detta har varierat och kreativiteten varit stor. Det kan handla om att kartlägga hur föreställningar om Sverige och svenskhet har formats inom det styrande skiktet och därför kan ses som en produkt av dessa. Eller hur majoritetssamhället har felbehandlat samer, judar och romer, och därför inte kan göra anspråk på de etiska principer man menar sig företräda.
Men oavsett har målet varit dekonstruktion av den svenska identiteten: den ska till varje pris upplösas. Intressant nog har denna process samexisterat med omvandlingen av Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Denna process inleddes 1975 med ett riksdagsbeslut som gjorde gällande att de nationella minoriteterna skulle stärkas i sina identiteter. De gamla kraven på assimilation skulle upphöra och istället skulle en erkännandets politik ta vid. Till skillnad från märkesåret 68’ som markerade kulmen på en vänstervåg som pågått under årtionden, innebar 75’ startskottet på Sveriges mångkulturella era. Efter detta år skulle också migrationen öka i takt och bli del av politikens normalläge.
Anledningen till att jag tar upp detta är att denna omständighet är ett praktiskt exempel på hur en postmodernistisk hållning kan samexistera med en identitetspolitisk samarbetspartner. Den svenska identiteten utsätts för dekonstruktion, de icke-svenska för gränslös bekräftelse och erkännande. Varför är det så givet att svensk identitet ska upplösas men inte kurdisk, judisk eller samisk motsvarighet? Samma process gäller i än högre grad i USA; landet från vilket allt detta har sitt ursprung. Målsättningen är den samma. Vita amerikaner ska få sin identitet ifrågasatt och destabiliserad. Svarta och andra icke-vita grupper ska få sin bekräftad och erkänd.
Varför är det så? Svaret kan tyckas givet. Men det framträder bara om man ställer postmodern teori i relation till andra ideologiska strömningar som varit i omlopp i USA. Framför allt gäller det postkolonialismen och medborgarrättsrörelsens politiska projekt: strömningar som lutat till vänster - men där de politiska subjekten varit etniska och andra minoriteter - och där udden på olika sätt varit riktad emot majoritetssamhället. Det är dessa som just nu begagnar sig av de postmodernistiska verktygen. När Beckman skriver om detta får jag inget intryck av att saken problematiseras. Beskrivningen av processerna är emellertid rimlig oaktat att författarinnan är uppenbart positiv till det progressivt radikala projektet. Hon skriver exempelvis bra om hur den postkoloniale teoretikern Gayatri Spivak varit betydelsefull för sammanhanget.
Spivak formulerade idén om en “strategisk essentialism”, vilket är intressant för mig personligen eftersom jag oberoende av detta formulerade idén om en “taktisk nominalism”. Begreppen är varandras motsatser, men trots det anländer de vid samma slutsats. Att företräda essentialism betyder i sammanhang att man erkänner att gruppidentitet kan beviljas existens. Det är någonting i sin egen rätt och därmed mer än bara den språkliga kategori i vilken man inrymt individer som delar vissa gemensamma karakteristika. Nominalism är motsatsen till detta; här är det individerna som existerar emedan gruppen enbart är att betrakta som en rent språklig konstruktion. Den taktiska eller strategiska biten innebär att essentialismen eller nominalismen aktiveras när det finns ett politiskt behov.
Afroamerikaner kan exempelvis få beskrivas som grupp när det kommer till att lyfta fram historiska orättvisor som drabbat dem, eller när det ska bedrivas kampanj för sociala rättigheter. Enligt samma diskursiva praktik finns inte svenskar när det gäller ett samtal om vem som ska klassas som svensk, eller när det gäller att ringa in en distinkt svensk kultur. Däremot finns det en okomplicerat svensk identitet när det gäller att beskriva historisk felbehandling av samer och romer, men också när det gäller rasism emot invandrare rent allmänt. Saken gäller alltså att grupper finns när det passar. När det inte passar upplöser man dem och kvar står individerna. Det förtjänar att sägas att detta inte beror på Spivak, men hennes koncept belyser vad saken berör.
För många år sedan ägnade jag min masteruppsats till att utreda kopplingen mellan postmodernismen och “högern”, utifrån problemet att denna vanligtvis brukar kopplas samman med vänstern. Kopplingen är dock inte självklar till varken högern eller vänstern. Man kan tänka sig en identitetspolitisk strömning som avvisar postmodernismen, liksom man kan tänka sig postmodernistisk teori utan identitetspolitik. Det saken gäller nu är emellertid att grupper som verkar i postkolonialismens och medborgarrättsrörelsens tradition använder sig av den postmodernistiska teorins begrepp och metoder för sina syften. Därför finns det på en empirisk nivå anledning att koppla samman dessa distinkta traditioner.
Postmodernistisk teori i denna tappning är en uppsättning metodologiska verktyg för kritik och upplösning. Vad de ska användas till avgörs helt av vem som för tillfället håller dem i sina händer. När de är i händerna på progressivt radikala grupper blir den givna användningen att destabilisera och upplösa majoritetsbefolkningens identitet, kultur och normer: jag tror att detta är den betydande länken mellan identitetspolitiken och postmodernistisk teori. Det förtjänar emellertid att påpekas att detta är en empirisk tillfällighet och inte en begreppsmässig nödvändighet. De dekonstruktiva verktygen skulle, givet andra omständigheter, kunna hamna i händerna på akademiker med konservativ eller nationell politisk hållning. Då skulle det förmodligen inte stå på agendan att upplösa svensk identitet.
Tycker du om det du läser? Överväg i så fall att teckna en prenumeration. Den kostar 60kr i månaden eller 560kr för ett helår. Skriv gärna dina synpunkter eller till Anton.Stigermark@live.se. Läsarnas synpunkter är bästa sättet för mig att utvecklas som skribent och jag läser alla kommenterar/mail.