Mellan filosofi och politisk kamp. Den notoriska postmodernismen. Andra delen

En resonerande essä med utgångspunkt från Frida Beckmans bok "Postmodernismen"

Ungefär halvvägs in i boken börjar jag som läsare bilda en uppfattning som gör gällande att neutraliteten sakta men säkert får stå tillbaka för en annan inriktning. Det är förstås inte helt uppenbart. Emellertid kan det anas. Särskilt när det kommer till kapitlet “Sanning”. Här blir det uppenbart att det inte enbart handlar om en begreppsanalytisk och idéhistorisk utredning. Tvärtom invecklar sig författarinnan i ett långt och bitvis snårigt resonemang om hur postmodernitet och nyliberalism har förstört svensk skola. Detta i polemik emot borgerliga debattörer som menar att postmodernismen är skyldig till att skolan blivit sämre när det kommer till att lära ut mer konkret kunskap.

Resonemanget har inget att göra med postmodernism som begrepp. Visserligen är det en kommentar till en debatt som varit aktuell i Sverige och berört postmodernism. Jag uppfattar den dock som ett uttryck för en klassisk vänsterståndpunkt snarare än något man kan förvänta sig från en forskare i litteratur. Hur bättre slå borgerliga debattörer på fingrarna än att leda i bevis att problemen de uppfattar egentligen beror på nyliberalismen? Detta är dock inget som leds i bevis i kapitlet, även om mycket energi läggs på att göra så. Därmed framstår det hela som en renodlad partsinlaga snarare än en objektiv undersökning.

Det vore i och för sig en orätt att framföra att Beckman enbart riktar sig emot högerns föreställningar, för detta är inte heller fallet. Även vänstern och liberaler får sin del av kritik. Emellertid tycks huvudnumret ändå vara att desavouera den konservativa kritiken, med argumentet att de missförstår beskrivningarna av postmoderniteten. Jag vänder mig inte emot detta av princip. Det stämmer onekligen till viss del. Men Beckman drar det för långt och jag uppfattar dessutom att hon lägger för stor vikt vid denna faktor. Saken blir än mer problematisk när man beaktar att postmodernismen som teoretiskt perspektiv, eller dess ledande tänkare samt dessas bakgrund inom vänstern, knappt ägnas någon uppmärksamhet alls.

Istället får man intrycket att det finns en postmodernitet (materiell struktur), postmodernism (estetik) samt poststrukturalism (ett specifikt studium av språket). Men detta är en otillräcklig beskrivning. Det som saknas är en kategori vilken tar sig an postmodernismen som ett teoretiskt perspektiv. Vad menar jag med detta? Jag ska anföra ett par exempel för att visa vad jag menar. Ett av de mest teoritunga forskningsområdena är internationella relationer. Ursprungligen en del av statsvetenskap är det idag ett ämne i sin egen rätt. Här samlas perspektiv som realism, neo-realism, marxism, konstruktivism, liberalism, men också postmodernism, samt en hel del andra perspektiv som har att göra med internationell politik.

Realism och marxism är perspektiv där man tar avstamp från en materiell grund. Inom realismen ser man det anarkistiska internationella systemet, där ingen sitter på den ultimativa makten, som drivande för ageranden där drivkraften är maximeringen av den egna säkerheten. Inom marxismen tolkar man de rent politiska relationerna som utkomsten av den globala produktionsordningen och ekonomin: alltså en klassisk marxistisk analys efter modellen med bas respektive överbyggnad. Gemensamt för båda är att man föreställer sig en objektiv omständighet som är där och är av betydelse alldeles oavsett vad vi tänker och känner för den. På engelska skulle man benämna detta som “foundationalism”.

I detta sammanhang rör sig postmodernismen in som ett sorts anti-perspektiv. Detta i meningen att det man gör är att upplösa grunderna för de andra perspektiven. Allt det som dessa förutsätter för att kunna göra sin antaganden syftar det postmodernistiska synsättet till att upplösa och problematisera. Begrepp som stat, internationellt system, klass, rationalitet, modernitet, anarki, individ, och så vidare, använder man sina metodologiska grepp för att nedmontera. I stället vill man betona hur de är beroende av specifika historiska och sociala omständigheter snarare än att ha vad man kan kalla en objektiv existens. Dessa storheter finns “inom oss” snarare än “utom oss”, som man skulle kunna formulera det.

Denna ansats har ingenting att göra med att beskriva en postmodernitet. Det stämmer att Baudrillard och Lyotard syftade till sådana beskrivningar. Men de metodologiska grepp som exempelvis Foucault och Derrida utvecklade har ingenting att göra med att lämna beskrivningar av en specifik historisk period. Tvärtom rör det sig om metodregler som kan tillämpas i alla sammanhang. Allt detta har förstås blivit långt större än att handla om två enskilda individer, även om det gäller akademiska giganter. Att nämna dessa är emellertid en bra utgångspunkt för diskussion eftersom det är från dem medlen för problematisering, destabilisering och upplösning utgår i hög grad.

Foucault formulerade sina “genealogiska undersökningar”, idag kallade diskursanalyser, som går ut på att spåra begreppsbildning och påvisa hur de uppstår i en rent yttre mening och därför alltid är behäftade med godtycklighet. Vidare utvecklade Foucault en epistemologi som gjorde gällande att kunskap alltid utformas i relation till makten. Kunskapen är därför inte neutral utan tillkommer för att etablera och förstärka maktrelationer. I normala fall är kunskap och makt betraktat som separata kategorier, men i denna tankevärld flyter de samman.

För Derrida var det den inre läsningen som var av betydelse. I meningen att man läser texten emot sig själv och visar hur den bygger på motsatser som egentligen inte är motsatser, ohållbara antaganden och förutsättningar som inte kan förutsättas. Syftet är att visa hur texterna inte är så stabila som man kan tro vid en första anblick. Det är denna metod man kallar ‘dekonstruktion’. Just denna term har blivit allmänt känd och ett sätt att beskriva hur någonting plockas isär.

När jag läser Postmodernismen får jag intrycket att traditioner, eller tankeströmningar, som dessa inte existerar. De har åtminstone ingen given plats i de begreppskategorier som Beckman etablerar. Vid ett tillfälle lägger hon ut ett långt och krångligt citat från Derrida och raljerar över hur osannolikt det är att något så svårbegripligt skulle ha blivit inflytelserikt. Det är ett bisarrt sätt att resonera. I så fall hade inte filosofer som Hegel och Heidegger vunnit något inflytande alls, vilket ju inte är fallet. Saken är emellertid den att under de svårtillgängliga mästertänkarna finns en större grupp av professorer och skönandar som är beredda att förenkla och vidareutveckla deras läror.

Ibland kan det uppkomma en annan mästertänkare som gör något eget av det som förelåg. Exempelvis det som Marx gjorde med Hegels filosofi. Vad är marxism om inte hegelianism för folket? Idéer som ursprungligen är krångliga kan således sippra ner genom ‘idéernas näringskedja’, tills det att de kan absorberas också av studenter, ledarskribenter och andra enkla människor. Diskursanalysen är ett mycket populärt verktyg för studenter inom sociologi, statsvetenskap och idéhistoria. Dekonstruktiva läsningar är också allmänt accepterade inom samhällsvetenskap men särskilt inom humaniora.

Det är denna tendens till problematisering och upplösning som det är många, i synnerhet på högerkanten, polemiserar emot. Denna har ingenting att göra med postmodernitet, nyliberalism och senkapitalismens logik. Varför skulle förresten polemik emot allt detta vara något konstigt? Dessa synsätt söker att nedmontera begrepp som man möjligen vill hålla intakta. Det är tänkvärt att man vill försvara föreställningar som nation, kunskap, förnuft, modernitet, frihet, från att upplösas av någon vilken har detta som ambition. Saken kan bli en politisk fråga och kan därför få en högerprägel. Det är dock också tänkbart att en marxist vill försvara begreppet “arbetarklass” och en feminist begreppet “kvinna” för upplösning.

För att sammanfatta postmodernismen som teoretiskt perspektiv så handlar det om upplösning och destabilisering. Det kommer in i sammanhang och problematiserar de antaganden som redan föreligger. I motsats till postmodernitet är det inte ett materiellt tillstånd, utan snarast idéer som aktivt söker att förändra hur vi ser på världen och därmed hur vi förhåller oss till den. Just därför är det inte bara en neutral beskrivning, utan en agenda som införs. Hur mycket påverkas inte vårt sätt att se världen om vi kommer anta ett synsätt som gör gällande att kunskap bara är ett utflöde ur maktanspråk? Och vad kan det få för konsekvenser i en rent praktisk mening? Enligt postmodern teori är det förresten en förändrande handling att studera världen, vilket torde göra att ingenting av detta borde uppfattas som en orättvis beskyllning.

Utifrån dylika överväganden får jag ställa mig frågan, hur kan man missa detta i en bok om postmodernism? Jag vill komma med påståendet att diskussionerna kring postmodernism i denna betydelse är mer frekvent förekommande och viktigare än diskussionerna om en postmodernitet. Hur kan det för övrigt vara motiverat att ägna nästan ett helt kapitel åt hur svenska skolan förstörts av nyliberalism, men knappt nämna något om Foucault och Derrida? Det är det förstås inte. Men det följer en logik som är lätt att förstå. Det viktiga är att belysa högerns missförstånd om postmoderniteten, inte att säga någonting meningsfullt om det postmodernistiska perspektiv jag redogjort för ovan. Trots att det är dessa perspektiv som diskuteras i den allmänna debatten.

Förra essän var fågel, då var vi positiva. Denna gång var det fisk, och således mer negativt. Nästa gång blir det mittemellan och mer konkret innebär det att vi ska diskutera en mer neutral fråga, närmare bestämt relationen mellan postmodernism och identitetspolitik. Beckman driver en intressant diskussion om detta, och det är denna vi ska titta närmare på samt kanske säga några egna ord om.