Maten och moralen: Om mötet mellan kommunism och kristendom i The Grain Store
En skildring av bolsjevikernas försök att utradera den ukrainska nationella identiteten
Följande är min tolkning av pjäsen The Grain Store, författad av Natal'ia Vorozhbi. Sagda pjäs är del av en strömning som man skulle kunna benämna i termer av en "‘protestlitteratur’, och vars udd är riktad emot den ryska imperialismen och kolonialismen. Den ukrainska litteraturen har under 1900-talet i hög grad varit inriktad på att hantera traumat av de ryska övergreppen. Det värsta av dessa är förstås Holomodor, den stora svältkatastrofen som skapades av kommunistpartiet under syftet att knäcka Ukraina. Just denna pjäs är specifikt inriktad på att skildra åren under svältkatastrofen.
Min läsning hanterar främst frågor som rör mötet mellan kristendomen och kommunismen, men också vad människor är beredda att göra för att få tillgång till det mest livsnödvändiga. Det är en stark och tragisk pjäs; ljusglimtarna finns men de är inte många. En anledning till varför ukrainsk samtidshistoria börjat intressera mig är förstås det ryska anfallskriget. Denna historia visar med all tydlighet att den ryska fientligheten går långt bortom och började långt tidigare än att handla om Nato-medlemskap.
Vill du läsa mer om detta? Då rekommenderar jag min egen essä i vilken jag går in på de geopolitiska begreppen och hur man kan sätta konflikten i ett större sammanhang, men utan att förlora de lokala förutsättningarna ur sikte. Intressant borde också vara min vän Jonas Nilssons redogörelse för Tucker Carlsons intervju med Vladimir Putin, också denna rekommenderar jag starkt.
Jag vill diskutera The Grain Store från följande utgångspunkt: Spänningen mellan den traditionella religionen, kristendomen, och den framryckande sovjetideologin, kommunismen. Hur gestaltas mötet mellan dessa och vad har det för politiska och kulturella implikationer? Kan det läsas som en kommentar vilken berör den tematik av kolonialism och imperialism som kursen vill undersöka? Mer specifikt: kan kommunismen utläsas som ett uttryck för just dessa saker, och kristendomen ges en roll som företrädare för identitet och självständighet? Karaktären Mokrina tilldelas härmed en särskild betydelse.
Kristendomen börjar gisslas redan under inledningen. Detta görs av agitatorerna, som företräder Sovjetstatens linje och låter folket förstå att det inte finns någon anledning att tillbe en överjordisk makt för det som bättre kan anskaffas av Sovjetstaten. Polemiken ger en fingervisning om att kommunismens företrädare uppfattar att kristendomen står i en motsatsställning till den egna läran. Denna uppfattning ger också en anledning till att man vill skjuta den gamla läran i sank, så att den egna uppfattningen kan triumfera på dennas bekostnad. Det kan handla om en ambition åstadkomma ett traditionsbrott så att en nyordning lättare kan vinna acceptans.
Därefter antyds det maktövertagande man tycker sig kunna vänta genom att karaktärerna Samson och Gorobets diskutera huruvida den nya regimen kommer att riva kyrktornen och bygga nya röda torn i dess ställe. Denna utsikt räds man inför, och motviljan demonstreras genom att Gorobets spottar tre gånger över varje axel. Det går att kan läsa detta som ett folkligt missnöje med den nya ordningens försök att riva det gamla och bygga nytt i dess ställe. Det bekräftar i vart fall att man fruktar ett traditionsbrott i meningen att Sovjetstaten kommer att rensa bort traditionens symboler från det offentliga rummet och ersätta dessa med sina egna ornament.
Gisslingen av kristendomen fortsätter i en dialog mellan Ivan Ivanych, en av regimens tillskyndare, och Mokrina, vars öde kommer gestalta de stora frågorna genom en enskild person. Ivan kastar in en brandfackla genom att fråga Mokrina huruvida Gud existerar. Hon svarar spydigt ifall det är någon som avskaffat honom, en sats som indikerar att hon förutsätter Guds existens. Ivan kontrar med att Sovjetmakten har avskaffat Gud och att man försökte berätta detta för honom brevledes men att brevet återsändes oöppnat eftersom han inte existerar och därmed inte kan förväntas läsa. På detta riposterar Mokrina med att det brukar fungera bättre med böner än med brev för den som vill sätta sig i kontakt med Gud.
Min läsning blir att detta speglar sovjetkommunismens messianistiska ambitioner att inte bara avskaffa religionen, utan att dessutom sätta sig i dess ställe. Här avspeglas dessutom kommunismens på materialism grundade ontologi och epistemologi. Gud existerar inte i en materiell mening och han kan därmed inte förväntas läsa några brev. Inte heller kan man eftersöka hans existens med hjälp av empiriska metoder och därmed blir det meningslöst att
försöka nå honom brevledes. På detta sätta kan man förstå metaforen med att försöka nå Gud via postfunktionen. Vidare vill man klargöra att det är genom materialism som himmelen står att nå, vilket görs när man senare sjunger en hyllningssång till det sovjetiska flygvapnet.
And when we send our planes to the heavens,
Or when we reach much higher than before
Himmelen ska således nås genom maskiner och inte genom bön. Detta kan utläsas som att religionen är obsolet, och att det man verkligen har att hoppas på är de tekniska framstegen som sker under Sovjetstaten. Partigängaren Rudenko utropar extatiskt att Sovjetstaten kommer befria människorna från det religiösa förtrycket och att man ska omvandla kyrkorna till sädesförråd. Min läsning av detta är att man för in en politisk dimension i kommentaren, i vilken man ställer det religiösa förtrycket i kontrast till den befrielse som kommunismen representerar. Dessutom spinner man vidare på det materialistiska spåret på så sätt att man plockar bort kyrkorna, symbolen för det andliga, och ersätter dem med matförråd, ett passande ornament för den jordiska lyckan.
Mokrina står från början som en försvarare av kristendomen. Snart nog ger hon sig i lag med partifunktionären Arsei, trots att denna är allierad med fienden som gjort hennes familj illa. Hon kan inte låta bli för det gör att hon kan äta. Så fort Mokrina blir mätt hatar hon sig själv. Därtill är hon en gestaltning av Brechts tes att maten alltid föregår moralen. Som karaktär läser jag henne som en representant för det Ukraina som håller på att brytas ner och resignera. Detta är inget man vill, men svälten och terrorn gör det svårt att hålla fast vid den gamla lojaliteten. Med hungern stillad återstår endast skammen.
Dessa är komplexa karaktärer. Från början vill Morkina vigas kyrkligt och Arsei av partiet. Arsei bryter dock sitt band med partiet av sin kärlek till Morkina. I den sista scenen frågar han om hon vill be med honom, men hon nekar och bekänner att hon inte längre tror på Gud utan endast på Partiet. Det kan göra mer för henne. Därmed är Mokrina bruten och ger upp sin tro och identitet. Maten trumfade slutgiltigt moralen.
Jag läser här kristendomen som en symbol för frihet och identitet, åtminstone är det den rollen den får inför kommunismens framryckning. Kommunismen står däremot som symbol för den främmande överhöghet som vill Ukrainas underkastelse. Därför försöker den lösa upp kristendomens grundsatser, byta ut dess offentliga representation och få människorna att överge trossatserna till förmån för sina egna. Mokrina exemplifierar detta. Hon är ansiktet på det motstånd som ska brytas ner. Till en början tror hon på Gud, men efter många umbäranden har tron skiftat till Partiet. Därmed vinner partiet insteg genom den traditionella identitetens nedbrytning och framryckning för den egna tron. Det spelar mindre roll att detta skett genom brutala medel.
Finns gör emellertid en liten strimma av hopp. Arsei kan trotsa partiet för att hjälpa Morkina, trots att hon är en förhatlig kulak. Därmed finns utrymme för en motståndshandling även om det mesta mot pjäsens slut går i mörka färger.