Kultur utan klass – om vänsterns kapitulation inför gangstervåldets estetik
Bakunin hade nickat gillande, men Marx hade vänt sig bort med avsmak
En märkbart nöjd Bakunin sitter och läser Aftonbladet kultur. Bild gjord av ChattGpt.
Med proletariatets grädda menar jag precis detta regeringarnas eviga "köttben", detta stora pack, som herrar Marx och Engels brukar karaktärisera med det på en gång pittoreska och hånfulla uttrycket "trasproletariatet", detta slödder, denna pöbel, som, så gott som oförstört av den borgerliga civilisationen, i sitt hjärta, i sina ansträngningar och i sitt kollektiva elände bär den framtida socialismens frö, är allena det som idag besitter kraft nog att påbörja den sociala revolutionen och föra den till seger.
Det är synd om vänstern. Ja, jag tycker faktiskt det. Det var länge sedan man släppte drömmen om ekonomisk demokrati och önskan om att det offentliga skulle lägga näringslivet under sig. I gengäld brukar det heta att man fick kulturen genom en sorts luciferisk byteshandel där man fick ge bort det man åtrådde mest men åtminstone fick någonting litet som tröst och lisa. Men ”har” man verkligen kulturen? Det känns mer och mer tveksamt. Aftonbladet kultur är visserligen den enda kultursidan med en egen profil, vilket är mer än man kan säga om de liberala konkurrenterna, men är det verkligen tillräckligt?
Dessa tankar sattes i rörelse efter att jag läst en text av en skribent på sagda kultursida, närmare bestämt av Peter Kadhammar. Ärendet var rapparen Yasin Byn och den ”moralpanik” som vår arbetsmarknadsminister, liberalen Mats Persson, lär ha gett uttryck för i en debattartikel. Persson lät förstå att gangsterrappen är en farlig subkultur som på intet sätt är uppbygglig för de som lyssnar. I synnerhet lät Persson vädra sitt missnöje över att kultursverige inte tycks förstå detta, utan framhärdar med sin vurm för denna musikstil. Det är tänkbart att Kadhammar kände sig träffad av denna kollektiva åthutning, för reaktionen lät inte vänta på sig.
Med sitt känsliga sinne för småborgerlig moralism anade Kadhammar snabbt vad som var i görningen och samlade sig för ett motangrepp. Han visste i och för sig ingenting om Yasin eller hans musik, men en snabb googling avslöjade det han behövde veta. För all del, här fanns den krassa materialism och konsumtionsvurm som vissa surpuppor brukar tala om. Men också en hel del utöver detta: ett socialt patos, vittnesmål om underklassens kärva existensvillkor, eftertankens kranka blekhet över de misstag som begåtts, och förstås en mer eller mindre direkt koppling till afro-amerikanernas socialt medvetna musiktradition. Allt fanns där. Inte konstigt att en liberal överklass med kulturkonservativa sentiment inte ville lyssna till det örat utan istället övergick till fördömande.
Ja, ursäkta sarkasmen, men hur ska man annars kommentera sådan total smörja? En drapa som denna berättar för mig en enda sak: att skribenten bakom den står som en total främling inför den kultur som omger honom. Han förstår den inte och han har ingen aning om vad den handlar om. Då är det inte märkligt att gripa efter det man känner igen, och för en kulturskribent på Aftonbladet blir det förstås den socialistiska tendensmusik som under årtionden gjorde anspråk på att besjunga massornas levnadsvillkor. Denna musik var bitvis en smula överspänd, men de skildrade faktiskt dåliga sociala villkor, konflikter på arbetsmarknaden och drömmarna om en bättre framtid.
Emellertid är det ju inte riktigt detta som intresserar gangsterrapparna. Den är inte en modern förortsversion av den tendensmusik som i synnerhet en lite äldre vänstergeneration identifierar sig med.. Att så skulle vara fallet är ett rent önsketänkande som inte har något med verkligheten att göra. Kärnan i gangsterrappen är sex, våld och konsumtion. Perspektivet från vilket låtarna berättas är så gott som alltid förövarens. Syftet är att besjunga hur den enskilde gangsterrapparen får ha sex med snygga tjejer, kan hota och skrämma sin omgivning och kan konsumera stora mängder lyxvaror. Alltså sådant som vänstern i normala fall, och med all rätt, skulle uppfatta som sexistiskt, våldsdyrkande och materialistiskt, och bara rakt av förkasta. Men eftersom det är toner som stigit från ”orten” ska de förstås hyllas och kläs i romantisk skrud, trots att innehåller knappast döljs för lyssnaren.
En gång i tiden fanns en levande vänstertradition som ville förvalta, utveckla och höja upp människornas bildning, deras levnadsvanor och deras medvetande i en vidare bemärkelse. Antonio Gramsci skrev i The Modern Prince hur han vill rycka upp människorna ur deras reaktionära vidskepelser. Den socialdemokratiske ministern, kulturpersonligheten och allmänna snillet Richard Sandler grundade Arbetarnas bildningsförbund just för att höja människor på detta sätt. En annan kulturpersonlighet, Tage Lindbom, menade att välfärdsstatens bekvämlighet riskerade att andligen förslappa människorna och han varnade därför de styrande för att glömma bort denna del av tillvaron. Här fanns en vänster som hade en vilja att höja upp människorna, att förädla och utveckla deras bildning, intressen och förmåga att förhålla sig till världen.
För dagens vänster är det motsatsen som gäller. Här nickar man gillande när förortens artister höjer upp promiskuitet, våldsdyrkan och tanketom lyxkonsumtion som de högsta av värden. Kadhammar tillåter sig till och med en bisarr formulering om ”de härskandes äckel och skräck inför den farliga underklassen”, som att det gällde en befogad rädsla inför en musik som väcker människornas medvetande inför sociala och politiska orättvisor. Visst rör sig det sig om en farlig underklass. Men bara i bemärkelsen som en gangster är farlig, inte i betydelsen av människor som genomskådat ett orättvist system och kräver förändring. För detta är en kultur där man tar det absolut lägsta inom den mänskliga tillvaron och upphöjer det till något djupt och föredömligt. Att vänstern dessutom gör sig föreställningen att det rör sig om kontinuitet till en äldre tids samhällsmedvetna musik visar med all tydlighet att man inte längre har någon kontakt med samhället sådant som det är.
I vissa avseenden har vänstern en både anrik och sympatisk idéhistoria, så varför är dagens vänster så diametralt annorlunda i sin analys? Jag brukar ibland, förvisso en aning spekulativt, hävda att det finns en linje inom vänstern som inte leder tillbaka till Marx utan till dennes rival, anarkisten Michail Bakunin. Denne trodde mer på det så kallade ”trasproletariatet” än vad han gjorde på arbetarklassen, eftersom han redan på sin tid befarade att den korrumperats genom subversivt borgerligt inflytande. Trasproletariatet stod däremot så långt under det borgerliga samhällets kultur och ideal att det inte fanns någon risk att det skulle låta sig påverkas. Därmed stod det som en potent revolutionär kraft. Men det är en helt annan form av revolutionär kraft än vad Marx föreställde sig, och med en destruktiv prägel som hade varit honom främmande.
Gangsterrappen är inte arbetarklassens musik. Det är tvärtom tonsättning av trasproletariatets liv och drömmar. Det är därför den hyllar den aggressiva förövaren, som kan ha sex med alla kvinnor han önskar, som kan dominera sin omgivning och konsumera så mycket han behagar. Därför är det inte heller en musik som kan lyfta upp människorna, på det sätt som den gamla vänstern hoppades att kulturen kunde göra. Den här musiken är definitivt inte integrerad i den borgerliga samhällsstrukturen och därför kan den utöva en lockelse på en vänster som attraheras av detta. En vänster med en dragning till det anti-sociala och förefaller läsa detta som en sorts protest emot borgerliga ideal. Det är därför man läser detta direkt kriminella beteende som någonting annat än vad det är. Därmed skriver man under på en tolkning som kan hänföras till Bakunin, och som jag starkt betvivlar att någonting gott kan komma ifrån.