Kriget emot kvinnan

Eller hur feminismen upplöser grunden för sin existens

Feminismen har under senare år begått det misstag som ofta brukar tillskrivas postmodernt tänkande: man sågar av grenen som man sitter på. För postmodernismens vidkommande innebär det att man slår undan grunden för alla anspråk på kunskap - inklusive de egna. När det kommer till feminismen sker någonting annorlunda om än likartat. Vad är feminism i grunden? Ett enkelt svar kan vara att det är en politisk teori som vill ta vara på kvinnors intressen. Den vill det som är bra för kvinnor, eller åtminstone något man identifierar som “bra” i linje med en egen teori.  

Här är det emellertid ett problem som infinner sig: för att kunna ta vara på kvinnors intressen så måste man också veta vem som är kvinna. Det kan tyckas som en självklarhet, för grundläggande för att ens behöva nämnas. Sådana saker är dock ingen självklarhet längre. Årtionden av konstruktivism inom akademiska kretsar har borgat för en total upplösning av till synes självklara begrepp. Vilket inkluderar sådana som ringar in manligt och kvinnligt. Inom feministiska kretsar börjar nu insikten växa om att den egna rörelsen faktiskt byggde på någorlunda solida begrepp om könen. Det är när dessa begrepp eroderar bort som det, för vissa, börjar bli uppenbart att man slagit undan grunden för sina politiska och sociala anspråk. 

Åtminstone har detta blivit ett problem för debattören Kajsa Ekis Ekman som nu skrivit boken Om könets existens: tankar om den nya synen på kön (Bokförlaget Polaris, 2021) ska läsas som ett inlägg i debatten om könets vara eller icke vara. Gällande Ekman som debattör är det lite samma anda hos henne som hos Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Lindeborg. Båda verkar framför allt genom kultur- och ledarsidor, men är tankemässigt förankrade i en äldre vänstertradition där man hellre talar om klass än om identitet. Det är därför inte ägnat att förvåna att Ekman avfärdar mycket av den könsupplösande akademiska tendensen som ”idealistisk”, vilket i vänsterns vokabulär innebär att den är för abstrakt och intellektualiserad.  

Uppdraget är således att återbörda feminismen till en materiell grund och befria den från överteoretisk fluff. Detta gör att Ekman ansluter till idén om biologiskt kön, vilket ger henne både fiender inom de egna leden och oväntade allierade. Mottagandet på kultursidor har varit svalt, ofta direkt frostigt. Invändningarna har vanligtvis gällt det faktum att Ekmans könsbegrepp exkluderar så kallade “transkvinnor”, med andra ord biologiska män som identifierar sig som tillhörandes det kvinnliga könet. Detta anses inte vara i linje med god feministisk sed och snarare än att ta sikte på bokens argument har kritiken fastnat vid att den inte håller den rätta tonen.

Att Ekman vill inmönstra det biologiska könet i den feministiska teorin är tvärtom helt naturligt. Feminismen har under merparten av sin existens förutsatt att det finns någonting sådant som biologiskt kön. Det kanske verkar förvånande med tanke på hur trenden har gått under ett par årtionden, men går man längre tillbaka så klarnar bilden. Feminismen har ofta satt den kvinnliga kroppen i fokus och de unikt kvinnliga erfarenheter som är knutna till kroppen: barnafödande, menstruation, sexuella erfarenheter, åkommor som enkom drabbar kvinnor, osv. Upplösningen av könskategorierna gör nu gällande att dessa egentligen inte är unikt kvinnliga erfarenheter. 

För den som vill ta strid för kvinnan måste detta verka en smula upprörande. Ekman pekar också ut det paradoxala förhållande att förnekandet av biologiskt kön snarare än att verka befriande för kvinnor istället förstärker “stereotypt” kvinnligt beteende som normerande för det kvinnliga. För hur ska man annars kunna säga någonting om könskategorierna när den biologiska definitionen är utmönstrad? Det enda som återstår då är att falla tillbaka på beteende som det identitetsgrundande, och då blir det gärna stereotypa manliga respektive kvinnliga beteenden som ligger för handen. Med andra ord sådant som den tidiga feminismen ville undkomma. 

Ibland brukar man med en term lånad från kommunisten Leon Trotskij tala om att ideologier genomgår stadier av “permanenta revolutioner”, vilket innebär att anspråken och ambitionerna hela tiden stegras.  Feminismen har under 1900-talet varit en utomordentligt framgångsrik politisk rörelse. Den har för kvinnans räkning vunnit i stort sett allt som den en gång i tiden förutsatte sig att vinna. Kanske borde man vid något tillfälle insett att man skördat sina lagrar och stannat upp istället för att fortsätta rusa framåt? I vår tid är den stadigt etablerad som överideologi i Sverige såväl som i många andra Västländer.  

För merparten av de etablerade partierna är det lika naturligt att identifiera sig som feminist som det är att vara demokrat. Ute i samhällslivet är det givet att det stora flertalet av journalister, mediemänniskor, kändisar och influensers går under feminismens fana. Framgången har funnits där. Men permanent revolution ska inte förväxlas med permanent framåtskridande. Detta är feminismen ett exempel på. I takt med att den gått vidare från sina segrar har dess anspråk blivit mer och mer orimliga. Dess teoretiska grundsatser har blivit mer och mer ohållbara; till den grad att de nu uppenbarligen äventyrar hela dess politiska projekt. 

Ett säkert tecken på att en rörelse börjat degenerera är när dess anhängare börjar ansluta till postmodern kunskapsteori, med andra ord metodiskt förnekande av en verklighet utanför den socialt konstruerade. Då börjar den, vilket jag anförde ovan, undergräva sina egna förutsättningar och såga av den gren som den sitter på. Detta är vad Ekman med denna bok vill ta sig an.  Det handlar om ett försök att vända en nedgång, att häva feminismens degenerering och återföra den till teoretiskt solida grundvalar. Signifikativt nog läses den inte som detta, utan merparten av kritikerkåren nöjer med att konstatera att den är elak mot transpersoner.  

Jag siar att Ekman inte kommer lyckas med sitt uppdrag. Den romerske kejsaren Julianus Avfällingen lyckades inte vända Roms förfall och Ekman kommer inte att vända feminismens, därtill är den för långt gången. Men i sitt försök har hon skrivit en intressant och läsvärd bok.