Carl-Göran Heidegren återvänder i den nya boken Den högra handens tendens (Bokförlaget Augusti 2022) till den tyska mellankrigstidens radikalkonservatism. Greppet är bekant från tidigare böcker. Det handlar om att säga någonting om samhället och dess idéer genom historiska nedslag hos personligheter som levde i dess omvälvningar. Turen har kommit till dramatikern Arnolt Bronnen, skriftställaren Valerie Marcu och konstnären Rudolf Schlichter, skiftande livsöden som bands samman genom anslutning till en radikal konservatism, eller det som Heidegren suggestivt kallar ”den högra handens tendens”.
Heidegren är författare till flera intressanta böcker om tysk politik och konservativ radikalism, tidigare utgivna är Två bröder: ett århundrade (2011) samt Preussiska anarkister (2016). En del av behållningen med hans författarskap är att han aldrig har moraliserat eller fördömt, lika litet som han ursäktat eller sopat under mattan. På den punkten har han en unik hållning inom svenskt akademiskt liv. Han äger emellertid en klar särprägel på ytterligare en punkt: han kombinerar sociologens och idéhistorikerns respektive sätt att studera ett forskningsområde. Därmed begagnar han sig av ett flertal verktyg som enligt min uppfattning inte vanligtvis ingår i idéhistorikerns arsenal.
Ansatsen blir därför någonting mer än att redogöra för idéer. Det blir snarast en fråga om att ringa in spänningen mellan idéer, personligheter, samhällets utveckling och dess avgörande skeenden. Det är inte ägnat att förvåna att just de tre ovan nämnda herrarna är de som figurerar i denna redogörelse. Samtliga av dem speglar tidsandan och erbjuder en öppning för diskussion och reflektion om tidens spänningsfält. Jag skulle säga att Bronnen är särskilt intressant i detta sammanhang; han förekom flitigt i Heidegrens Preussiska anarkister och det är välkommet att han får sin egen plats i rampljuset.
När det gäller att karakterisera Bronnens verk som dramatiker skriver Heidegren följande:
Bronnens dramer lämnade ingen oberörd. De utmanade och provocerade borgerligheten och den goda smaken, men utan att finna sympatier varken hos den radikala högern eller den radikala vänstern (Heidegren, sid 59).
Bronnen diskuteras som något av ett epicentrum. Onekligen befann han sig i mittpunkten av tidens händelser. Han exemplifierar kombinationsinstinkten: att inrymma skiftande perspektiv inom sig själv. Bronnen tillhörde den högra handens tendens, i så hög grad att det skulle ge honom avgörande problem senare i livet, när den politiska konjunkturen hade skiftat. På samma gång fanns beröringar till vänstern och det gick en avgrund mellan honom och vilhelminsk konservatism av ett äldre snitt. Bronnen tillhörde den tendens som han hade gemensamt med alla de något aparta tyskar som Heidegren gärna skildrar: motviljan mot borgerligheten.
Motvilja mot borgerlighet ska i detta fall inte förstås som aversion mot något enskilt politiskt parti. Snarast motvilja mot ett ideal, eller i varje fall ett föreställt ideal. Borgerlig ska härmed förstås som vurm för konvention, starkt trygghetsbehov och en kvardröjande lojalitet till institutioner som sedan länge förlorat innehållet de en gång hade omslutit. Den nya människan skulle tvärtom vara risktagande och framåtblickande; radikal snarare än konventionell. Det var ideal som hade att göra med den allmänna uppbrottsstämning som rådde i samhället, och än mer inom dessa kretsar. Tidens avgörande händelser tycktes ha blåst revelj för en framryckning som hade lämnat gamla ordningar obsoleta. Den omständighet som Heidegren i andra sammanhang benämner som ett ’ontologiskt undantagstillstånd’.
Intressant är också Bronnens anslutning till moderniteten, vilken han bejakade. Han lät sig gärna fotograferas i bilen han importerat från USA. När han blev varse om filmen lämnade han snabbt teatern för det nya mediet och han medverkade frekvent i tysk radio. När konservatismen börjar närma sig moderniteten så kan man ana att tiden är ur led. Kanske kan man här tala om någonting som är åtminstone ytligt besläktad med fascismens vision om en ‘alternativ modernitet’? Eller kanske i varje fall om en reaktionär modernism? Åtminstone en syntes mellan ett bejakande av den moderna tekniken och en kritik av samtidskulturen.
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to Konsten att bli styrd med Anton Stigermark to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.