Israel som högerns koloniala samvete

Belysning av fråga där högern tillgriper samma romantiserande och idealiserande mentalitet som vänstern brukar associeras med

Det verkar finnas en svensk tradition av att idealisera främmande samhällen. Sedan åtminstone slutet av 1800-talet kan man återfinna exempel på detta. Om vi går 120 år tillbaka i tiden var det Ryssland som låg i framkant. Detta vidsträckta rike ansågs representera både andligt djup och maskulina värderingar. En författare som Fjodor Dostojevskij blev - förvisso med all rätt - framlyft som en litterär gigant och fick ett enormt genomslag. Jag missunnar honom således inte det erkännande han fick. Emellertid blev han del av en mer genomgripande trend av romantisering i meningen att han var en av sitt land främsta representanter.

Flyttar man framåt i tiden, närmare bestämt till mitten av 1900-talet, ser man att att romantiseringen av främmande folk och länder bildar ett nav för vänsterns politiska engagemang. Den nya radio- och tevetekniken gör det möjligt för alla att följa med i händelseutvecklingen världen över. Inom ramarna för folkhemmet har man dessutom avskaffat de mest akuta och spännande sociala problemen. De saker som återstår väcker inte andarna om man så säger, och därför blir det rimligt att man tittar mot horisonten efter fjärran problem som kan väcka engagemang för rättvisa och solidaritet.

Sådana fanns det gott om. Man kan nämna segregationen i USA liksom apartheid i Sydafrika. Huvudnumret var emellertid USA:s krig i Vietnam. Tanken med detta krig var att hindra en kommunistisk framryckning i nordostasien. Därför blev avsikten förfelad när man betänker att kriget blev navet i en global vänstervåg, som förknippas med märkesåret ‘68’. Vänstervåg hade det säkerligen blivit också utan denna konflikt, för denna berodde också på en rad andra omständigheter. Men kriget i Vietnam blev en fana man kunde marschera under. Den enade vänsterrörelser från en rad länder och var under lång tid grunden för solidaritets- och antiimperialistiskt arbete också i Sverige.

Saken gällde dock inte enbart politik. Det handlade också om att förankra en identitet i någonting som inte var det vita och kristna västerlandet. Att fjärma sig från detta och i stället finna något rent och oskuldsfullt; något som inte var anfrätt av kapitalism och kolonialism. Snarare än en egentligt ideologiskt drivkraft, även om ideologi naturligtvis kvarstår som en variabel, kan man härleda att den viktigaste drivkraften är skuldkänslan: skuldkänslan att tillhöra en civilisation som man tycker har gjort så mycket ont i världen. I stället för att konfrontera detta blir lösningen att man flyr bort från det egna, och till något som tillhör andra och som inte har med den egna identiteten att göra.

Mitt ärende i denna essä är emellertid inte vänstern. Jag vill snarare avhandla högern, eller borgerligheten, eller vilken term man nu ska använda för att beskrivningen ska bli rättvis. Det är inte bara vänstern som kan ägna sig åt att romantisera främmande folk och länder. Högern har sin egen favorit: Israel. Mitt eget intresse av denna fråga kan sägas vara ringa. Jag tillhör inte vänstern som vurmar för Palestina, men inte heller den höger som vurmar för Israel. Frågan är inte en del av min politiska identitet och i sig är den därför inte mer viktig för mig än någon annan konflikt som utspelar sig på en plats långt från den verklighet där jag lever och verkar.

Anledningen till att jag väcker frågan är att den är av enorm betydelse över stora delar av svenskt politiskt spektrum. Sedan 7 oktober förra året - när palestinska terrorister mördade närmare 1200 israeler - har engagemanget av förståeliga skäl intensifierats. Vid någon punkt har det ändå gått för långt. Inom högern har Israel fått en status som är närmast sakrosankt, vilket landet på intet sätt är förtjänt av. Högerdebattörer som berör olika frågor som har med Israel att göra nämner sällan eller aldrig att landet sedan 7 oktober har dödat fler än 42,000 personer i Palestina. Över 10,000 av dessa är barn. Runt 2 miljoner människor har drivits på flykt. Den humanitära katastrofen är ett faktum

Det är helt sanslösa siffror. Ändå förefaller det som att Israels tillskyndare på högerkanten sällan eller aldrig nämner detta. Att försvara sig är en sak. Det har Israel lika stor rätt att göra som alla andra länder. Men detta är någonting helt annat, någonting betydligt mörkare. Moderatpolitiker som Carl Bildt och Tobias Billström har försökt att hålla en modest och allsidig linje i detta, vilket borde vara normen i en konflikt där ingen sida svarar för absolut rätt eller fel. Dessa har dock fått ett hätskt bemötande från andra inom borgerligheten. Även den mest måttliga kritik mot Israels agerande blir en hädelse.