Idévärldens stridsman: Viktor Rydberg som humanist extraordinarie

Resonerande essä om Anders Burmans "Den sista idealisten. Viktor Rydberg och hans tid"

Till de viktigaste uppgifterna för en idéhistoriker hör att ingripa när någonting håller på att glömmas bort, som är för värdefullt för att detta ska få hända. Idéhistorikern Anders Burman har med sin biografi om Viktor Rydberg gjort just ett sådant ingripande. Under 1800-talet var Rydberg en av Sveriges främsta kulturpersonligheter, kanske den främste. Det fanns ingenting som låg bortom hans intellektuella kapacitet. Tidigt publicerade han sig i den framväxande tidningsvärlden, där han skrev om politik och samhälle. Rydberg författade förstklassiga dikter och romaner, lärda arbeten inom kultur- och religionshistoria och lade som filosof ut en världsåskådning i vilken idealism och materialism möttes i episk konfrontation.

Trots allt han åstadkom under sin levnad har hans arv på senare år fört en tynande tillvaro. Det är ett sorgligt faktum att också en första rangens författare på oförtjänt sätt kan falla i glömska. I Den sista idealisten får vi emellertid en mängd skäl till varför Rydberg måste återföras till den samtidsaktuella kulturen. En av de bästa sakerna med denna biografi är att den främst låter oss lära känna Rydberg genom hans arbeten. Personlig karakteristika saknas inte; det finns precis så mycket av den som är behövlig. Rydberg själv identifierade sig i hög grad med sin intellektuella produktion, den var hans livsnerv, och jag tror han skulle gett sitt gillande till att det är genom denna en sentida läsare lär känna honom.

En betydelsefull biografisk omständighet är Rydbergs enkla bakgrund. Han föddes i Jönköping i en arbetarfamilj. Fadern var städslad som vaktmästare på det lokala fängelset. Modern dog tidigt i den koleraepidemi som tog död på en häpnadsväckande stor del av Jönköpings befolkning. Som ung erhöll Rydberg utbildning genom de institutioner som fanns tillgängliga, men den blev rapsodisk eftersom han också var tvungen att lönearbeta för sin försörjning. Bortsett från en period vid Lunds universitet erhöll han ingen högre utbildning. Det var i egenskap av tidningsman och inte som akademiker som han först gjorde sig ett namn.

Rydberg föddes alltså inte till framgång och upphöjelse, tvärtom fick han kämpa för allt detta. Med stor sannolikt präglade den enkla bakgrunden hans politiska hållning. För det var om politik och samhälle han började skriva. Där företrädde han ett socialliberalt och reformvänligt program. Med dagens terminologi hade man säkert också benämnt honom som kulturkonservativ, men med den tidens förväntningar fanns det ingen anledning för detta tillägg. Det fanns utrymme för kombinationer mellan idéer och ståndpunkter som skulle vara främmande för vårt politiska klimat. För Rydberg fanns ingen motsättning mellan att vara å ena sidan liberal och progressiv, å andra sidan svensk patriot och för västerländsk civilisation.