Ideologins immunförsvar

Från Voegelin till vår tids frågeförbud: hur system överlever genom att misstänkliggöra kritikern

För många år sedan fick jag i min hand en liten skrift vid namn Politics, Gnosticism and Science. Denna skulle visa sig få enorm betydelse för min intellektuella utveckling, och det är en av få böcker som inte naggats av tidens tand, utan som jag fortfarande läser med behållning. Författaren är den tyske statsvetaren Eric Voegelin (1901–1985), som skrev den som en idéhistorisk kommentar till sin tids politiska massrörelser. Voegelin skrev merparten av sina arbeten i USA, dit han tvingades fly efter att Hitler och nationalsocialisterna hade övertagit makten i Tyskland.

Denna omständighet kanske leder någon till att tro att Voegelin skulle ha varit vänster i någon utsträckning. Men så var det inte. Han var kristen, humanist och konservativ. Sådana var dock inte heller särskilt välkomna i det nya politiska och sociala klimatet, och därför blev utvandring till USA den enda lösningen. Voegelin såg både nationalsocialism och kommunism som uttryck för de problem och spänningar som kännetecknar moderniteten. Den analys han erbjöd var långt djupare än att bara koppla dem till ekonomiska problem eller dagspolitiska omständigheter. Tvärtom sökte han spåra deras yttersta orsak till någonting annat: gnosticismen.

Vad gnosticism är, och hur Voegelin använder sig av detta begrepp, är en omfattande historia som egentligen förtjänar en mer utförlig behandling. Men eftersom begreppet är nödvändigt för att förstå sammanhanget kommer jag att säga några ord om hur han uppfattade det. Gnosticismens historia är gammal och härrör från rörelser som uppstod i kölvattnet av kristendomens utbredning i Orienten. Voegelin menade att kristendomen i mångt och mycket återställde den andliga ordningen i en tid då imperier föll och gamla föreställningar förlorade sin betydelse. Emellertid uppstod också embryot till någonting annat.

Här handlar det om andliga spekulationer, och egentligen om ett andligt missnöje, där man inte kan acceptera att Gud har skapat denna värld som god och att dess begränsningar beror på oss människor. I motsats till detta vill man tro att världen är skapad som ond och i praktiken utgör ett fängelse för oss. Från detta fängelse kan man bryta sig ut med hjälp av kunskap – så kallad ”gnosis” – och här finner Voegelin den metodologiska grunden till den moderna politiska gnosticismen. Denna tendens skulle visa sig livskraftig, och även under medeltiden hade den bitvis stark representation i den tidens intellektuella värld, inte minst inom munkordnarna.

Modern politisk ideologi är också en form av gnosis, enligt Voegelin. Man vill inte acceptera de mänskliga begränsningarna, utan tror att man, om man kan korrigera någon särskild del av verkligheten, kan upplösa tillvarons spänningar. Voegelin menar att vi lever i metaxyn, alltså i mittpunkten mellan tro och vetande, förnuft och uppenbarelse, jordisk begränsning och löftet om gudomlig fullkomlighet. Detta är svårt att hantera, och det är en anledning till att den politiska ideologins utopister envisas med sina spekulationer om den perfekta värld som egentligen inte ankommer jordelivet. Den himmelska perfektionen kan inte flyttas ner hit. Eller som den konservative opinionsbildaren Bill Buckley sade när han populariserade Voegelins terminologi: Don’t immanentize the eschaton.

Hitlers tredje rike var ett exempel på detta. Just termen ”tredje rike” är för övrigt hämtad från en av historiens mest kända gnostiker, munken Joakim av Fiore. Det är inte märkligt att Voegelin drog öronen åt sig här. Det mest avancerade systemet är emellertid marxismen. Marx föreställning om det klasslösa samhället, men framför allt vägen dit, innehåller betydligt fler gnostiska associationer än vad nationalsocialismen kan sägas göra. En tänkbar anledning är att nationalsocialismen inte är särskilt teoretiskt avancerad, åtminstone inte vid en jämförelse med marxismen.

Det jag verkligen vill lyfta fram är dock ett begrepp som Voegelin formulerar som en del av sin kritik mot allt detta. Han kallade det ”frågeförbud”. Voegelin upplevde att detta kännetecknade hans tid, och min bedömning är att det kanske i än högre grad kännetecknar vår egen. I grunden handlar det om hur en ideologi, eller ett teoretiskt system, immuniserar sig mot kritiska synpunkter genom att omöjliggöra premissen för denna kritik. Voegelin förklarar det på följande sätt:

Som nämnt har ett fenomen uppstått – okänt för antiken – som genomsyrar våra samhällen så fullständigt att dess allestädesnärvaro knappt lämnar oss något utrymme att alls se det: frågeförbudet. Det handlar inte om motvilja mot analys i allmänhet – sådan fanns även i antiken. Det rör sig inte om dem som håller fast vid sina åsikter av tradition eller känsla, eller dem som deltar i debatt med en naiv tilltro till sin ståndpunkts rättfärdighet och endast går till angrepp när analysen rubbar dem. Nej, det vi står inför här är människor som vet att – och varför – deras åsikter inte tål kritisk granskning, och som därför gör förbudet mot att undersöka deras utgångspunkter till en del av själva sin dogm.[1]

Det Voegelin vill säga är att dessa ”gnostiska system” bygger in mekanismer som gör att systembyggaren inte behöver ta till sig den kritik som inkommer. Till att börja med använder han Marx som exempel. Voegelin citerar Marx tidigare skrifter, i synnerhet en mer spekulativ ansats om människan som ”naturväsen”, där den filosofiska grunden för spekulationen är tveksam. En kritisk fråga skulle kunna få ansatsen att gå om intet. Men Marx tillbakavisar frågan. Det är möjligt att människan, om hon följer allmän logik, ser problem som hon vill påpeka. Den ”socialistiska människan” däremot, som accepterat systemets premisser, är inte intresserad av att ställa denna typ av kritiska frågor.

Voegelin hänvisar även till Comte och dennes skapelse, positivismen, samt till Rudolf Hess och nationalsocialismen, som ytterligare exempel på system som inte tillåter kritiska frågor. Intressant nog hänvisar Voegelin också till Nietzsche, som han i övrigt avfärdar som en ”spekulativ gnostiker”, och dennes idé om viljan till makt som bakomliggande drivkraft för idéer och moraliska föreställningar som vill framstå som någonting annat. Enligt denna analys blir grunden för frågeförbudet en maktfråga. Man vill inte att det system man formulerat ska utmanas genom den filosofiska frågan, och därför vidtar man mått och steg för att hävda systemets integritet.

Analysen Voegelin presenterar är förstås utmärkt, men jag tycker mig också se att den har brister. Dels förblir den något abstrakt, dels fastnar han i den gnostiska delen med revolt mot Gud och oförmåga att acceptera den kosmiska ordningen. Jag ser en fortsättning på analysen som jag vill lägga fram. Om vi börjar med marxismen och hur den immuniserar sig mot kritiska invändningar gäller att den ”socialistiska människan” accepterar systemets logik utan ifrågasättande. Men vem är den andra människan – den som inte accepterar utan envisas med jobbiga frågor? Hon skulle kunna konstrueras som den ”kapitalistiska människan”, fienden till marxismen som system. Och varför ska man lyssna på en sådan? Enligt detta sätt att tänka följer det att fienden inte är någon man behöver förhålla sig till, och inte heller någon vars invändningar är värda att ens överväga.

I vår tid har man formulerat ett antal kritiska begrepp för att desavouera den som ställer frågor kring viktiga och omvälvande fenomen som pågår i vårt samhälle och i världen. Införandet av mångkultur och massinvandring till Sverige är inte så mycket ett politiskt program som en revolution. Det är den största omdaning vårt samhälle har sett sedan urbaniseringen. Likväl ska vi inte ställa kritiska frågor om den, trots att denna enorma omvandling griper in i våra liv och berör oss på djupet. För den ”anständiga medborgaren” accepterar systemets premisser. Den som inte accepterar dessa är däremot ”rasisten”, som gör detta utifrån moraliskt förkastliga motiv. Per definition blir detta en konstruktion som man inte behöver lyssna på, enligt detta sätt att tänka.

Man kan resonera på liknande sätt om feminism och könsbyten. Den första är en dominerande politisk strömning med stor påverkan på vårt samhälle. Det är inte konstigt om människor utifrån detta vill ställa kritiska frågor. Dessa frågor skyddar man sig emellertid mot genom konstruktionen av begrepp som syftar till att skydda systemet. Mest effektivt av dessa är ”incel”, vilket man definitionsmässigt blir genom att ifrågasätta systemets premisser. I denna konstruktion är incel en person som utifrån personligt missnöje och andra småskurna motiv ifrågasätter systemets premisser. Just därför är det inte heller någon man vill eller behöver lyssna på, och kvaliteten på personens argument och invändningar mister därmed sin betydelse.

Den som ifrågasätter huruvida unga tjejer med depression och autismdiagnos bör beredas möjlighet att genomgå könskorrigerande behandling blir per automatik en ”transfob”, vilket är en konstruktion som också förutsätter att kritiken ytterst bottnar i småskurna motiv och i ett förakt för andra människors livsval. När man kan konstruera kritikern på detta sätt kan man också bortse från kritik och invändningar utan att ens behöva överväga dem. Man bör dock komma ihåg att ingen blir vare sig incel eller transfob, vad nu dessa begrepp alls betyder, genom att inkomma med kritiska frågor. Att man finner det rimligt att rama in kritiker på detta sätt säger mer om systemets dogmatik än vad det gör om kritikern.

Det går tveklöst att hitta fler sammanhang där samma frågeförbud är rådande och genomförs i linje med det som Voegelin beskrivit, och som jag här har lagt till i analysen. Men i grunden är tendensen enkel att ringa in. Det handlar om att avfärda kritiker genom metoder som inte har att göra med rationella argument eller anförande av empiri. I stället handlar det om att konstruera en kritisk benämning som misstänkliggör den som frågar. Det vore intressant att studera hur benämningar som ”rasist”, ”incel” och ”transfob” konstrueras utifrån denna tolkningsram – liksom alla varianter på samma tema. Onekligen finns en aspekt av dessa begrepp där det inte finns någon mening bortom denna systemskyddande funktion.

I grunden är det någonting destruktivt över allt detta, vilket Voegelin reagerade mot på sin tid och av goda skäl. Vi människor är engagerade i vår omvärld. Vi söker svar både på de stora frågorna och på sådant som händer omkring oss. Det frågeförbudet gör gällande är att vi inte har rätt till detta. Precis därför är det att betrakta som en andlig sjuka och en intellektuell pestsmitta.