Holodomor: kommunismens stora folkmord i Ukraina

Den organiserade massvälten som en logisk konsekvens av kommunismens politiska system

Den 25:e november är det internationella minnesdagen för Holomodor, den stora svältkatastrofen som Sovjetunionen införde på Ukraina i början av 1930-talet. Dagen bestås förstås inte någon större uppmärksamhet, därtill finns det andra folkmord som är betydligt mer intressanta för svensk offentlighet. De senaste årens krig från rysk sida har inte ändrat på detta. Jag vill dock säga några ord om detta, för det är intressant från flera perspektiv. Det kan exempelvis ge en fingervisning om varför ukrainarna inte visar någon entusiasm inför att styras av Ryssland. Men katastrofen är också kommunismens logiska konsekvens och är därför av intresse från ett idéanalytiskt perspektiv.

Svältkatastrofens början var Josef Stalins ambition att avskaffa privategendomen och industrialisera landet genom införandet av planekonomi och 5-årsplan. Bönder som ägde mark fick således sin egendom konfiskerad, i stället fick de arbeta i de stora jordbrukskollektiven. Sovjetsystemets stora hatobjekt var de så kallade kulakerna, alltså rika bönder med gott om egendom. Dessa var man särskilt intresserade av att bekämpa. Anledningen förefaller ha varit ideologisk. I ett agrart samhälle hade dessa samma funktion som fabriksägarna i ett industrialiserat samhälle. De var ansiktet utåt för kapitalismen och klassfienden.

Precis som på andra platser misslyckas emellertid planen fullständigt. I motsats till sovjetledningens förväntningar ökade inte produktionen genom kollektivisering och konfiskerad egendom. Snarast motsatsen. Det producerades mindre än någonsin. Samma situation gällde dock också på andra platser i Sovjetunionen. Därför konfiskerade man stora mängder spannmål och skickade det vidare till andra områden där det också rådde nöd. I kombination med torka ledde förfarandet till att människor svalt ihjäl i häpnadsväckande numerär. Siffrorna tycks spreta i olika riktningar, från 3 miljoner upp till smått hissnande 7 miljoner. Men även om vi håller oss till de mest modesta beräkningarna är det en skrämmande frekvens av död som inträffade under bara ett par år.

Meningarna går isär gällande motivationen till det som hände. I den meningen att man inte kan komma överens om huruvida hungersnöden var ett medvetet försök att knäcka sina undersåtar, eller om den berodde på inkompetens. Bägge alternativen inbjuder sig som avskyvärda. Precis som man också kan förvänta knyts katastrofen till Stalin som person. Ingenting kunde vara mera fel. Inte på så sätt att jag hyser någon romantisk vurm för Stalin, snarast tvärtom. Det som blir fel är att det flyttar skuldbördan till Stalin och från det det system han tjänade och som ytterst skapade honom. För det är så jag bedömer saken, Stalin var den naturliga konsekvensen av marxism-leninismen, som blev kronideologi i Sovjetunionen i och med att Lenin grep makten och störtade den gamla regimen.

För att förstå detta måste man förstå marxism-leninismen. Lenin var en kombination av politisk ledare, slipad teoretiker och totalt skoningslös revolutionär. När han lärde sig marxismen insåg han att den aldrig skulle gå att applicera rakt av på det agrara Ryssland. Marx uppfattade som bekant saken på så sätt att arbetarklassens maktövertagande är en naturlig, historisk och opersonlig process som hänger samman med produktionsmedlens utveckling. Han var märkbart tyst om de mer konkreta politiska omständigheterna. Lenin insåg däremot att ingenting skulle hända om inte faktiska personer gjorde någonting. Därför formulerade han idén om Partiet som bestående av professionella revolutionärer vilka kan företräda den rätta klasståndpunkten och inskärpa ett klassmedvetande i proletariatet.

Vad detta innebär i praktiken är att partiet vinner den absoluta makten i samhället, och att inget får gå det emot. För utifrån denna ideologiska tolkningsram är det bara partiet som kan företräda proletariatets perspektiv, inte ens det faktiska proletariatet kan göra detta. Det är skillnad på klasståndpunkt och klasstillhörighet, om man så säger. På detta följer att alla som motsäger partiet blir klassfiender, eftersom meningsskiljaktigheter följer på skilda klasståndpunkter och att det vid ett givet tillfälle kan bara kan finnas en korrekt sådan. I både politisk och ideologisk mening skapar detta en organisation med obegränsad maktinnehav och som i princip inte kan ifrågasättas på ett legitimt sätt.

Det är utifrån denna grund som Stalin lägger an sin politiska gärning. Han skapade inte något av detta., det fanns på plats under hans bana som politiker. Det fanns en politisk organisation med absolut makt, en ideologi med samma privilegium, så varför inte en diktator som också har det? Poängen är alltså den följande: systemet skapade Stalin, han skapade inte systemet. Däremot aktiverade han det och drog det till sin spets, exempelvis när det kom till att införa dess ekonomiska politik eller bedriva krig emot dess fiender. Sovjetsystemet hade en teori som gjorde det enkelt att peka ut vilka grupper som fiender. Grunden för marxismen är trots allt konflikten mellan klasser.

I det västerländska allmänna medvetandet är det säkert enkelt att tänka sig att fienden i detta tänkande är “kapitalisten”: den stenrika fabriksdirektören som lever lyxliv på utsugna massors bekostnad. I öst under denna tid var det emellertid den självägande bonden som var denna fiende. Bonden som var lite för rik och hade lite för mycket egendom. I takt med att den politiska utvecklingen eskalerade blev “kulak” en benämning för alla bönder som motsatte sig systemet på något sätt. Eftersom dessa var klassfiender kunde man med gott samvete ta deras egendom, förflytta dem eller helt enkelt likvidera dem. Men kanske också konfiskera så pass mycket av deras spannmål att de svalt ihjäl. Möjligheterna måste förefallit ändlösa.

Det kan därför förefalla som vid sidan av poängen om det hela var planerat eller ett operativt misstag. Det var en logisk konsekvens av kommunismen så som den var implementerad inom Sovjetunionen: den ekonomiska politiken, den absoluta makten och bekämpandet av klassfiender. Allting fanns där och fungerande precis så som man kan förvänta.

I Ryssland talar man om detta med reservation. I synnerhet vill man inte kännas vid den etniska aspekten där det blir en fråga om en åtgärd som var särskild riktad emot ukrainarna. Men inte heller vill man kännas vid det defekta systemet på så sätt som vi diskuterat ovan. Den lösning man tillgriper är den enklast möjliga: man skyller saken på Stalin. Därvidlag påminner man om de ännu troende kommunister som tillgriper samma metod för att tvätta bort blodstänken från kommunismen som lära och idé. I detta sammanhang blir det förstås i hög grad en fråga om att minska det ryska nationella skuldkontot.

Ukrainas förre president Viktor Janukovytj ville inte erkänna holodomor eftersom han var rädd att det skulle skada relationen till Ryssland. Det förtjänar emellertid att sägas att Sverige inte heller har erkänt detta folkmord. Holodomor förtjänar emellertid att erkännas och uppmärksammas utan denna typ av fega reservationer. Inte minst i dagens läge när Ukraina kämpar i motvind emot rysk övermakt.

---

Har du synpunkter på det du läser? Lämna gärna en kommentar eller skriv till mig på Anton.Stigermark@live.se. Feedback från läsarna är det bästa, och kanske enda, sättet för mig att utvecklas som skribent och leverera bättre material.