Frågeförbudets logik – hur ideologiska rörelser skyddar sig från kritik
Eric Voegelin, gnosticismen och konstruktionen av ideologisk immunitet
För många år sedan fick jag i min hand en liten skrift vid namn Politics, Gnosticism and Science. Denna skulle visa sig få enorm betydelse för min intellektuella utveckling, och det är en av få böcker som inte naggats av tidens tand utan som jag fortfarande läser med behållning. Författaren är den tyske statsvetaren Eric Voegelin (1901–1985) som skrev den som en idéhistorisk kommentar till sin tids politiska massrörelser. Voegelin skrev merparten av sina arbeten i USA, dit han tvangs fly efter att Hitler och nationalsocialisterna hade övertagit makten i Tyskland.
Denna omständighet kanske leder någon till att tro att Voegelin skulle varit vänster i någon utsträckning. Men så var det inte. Han var kristen, humanist och konservativ. Sådana var dock inte heller särskilt välkomna i det nya politiska och sociala klimatet och därför var utvandring till USA den enda lösningen. Voegelin såg både nationalsocialism och kommunism som utkomst av de problem och spänningar som kännetecknar moderniteten. Analysen han bestod var långt djupare än att bara koppla dem till ekonomiska problem eller dagspolitiska omständigheter. Tvärtom sökte han spåra deras yttersta orsak ur någonting annat: gnosticismen.
Vad gnosticism är och hur Voegelin begagnar sig av detta begrepp är en nogsam historia som egentligen förtjänar en mer utförlig behandling. Men eftersom det är nödvändigt för att förstå sammanhanget kommer jag säga några ord om hur han uppfattade denna. Gnosticismens historia är gammal och härrör från rörelser som uppstod i kölvattnet ur kristendomens utbredning på Orienten. Voegelin menade att kristendomen i mångt och mycket återställde den andliga ordningen i en tid då imperier föll och gamla föreställningar tappat sin betydelse. Emellertid uppstod också embryot till någonting annat.
Här handlar det om andliga spekulationer, och egentligen ett andligt missnöje, där man inte kan acceptera att Gud har skapat denna värld som god och att dess begränsningar beror på oss människor. I motsats till detta vill man tro att världen är skapad som ond och i praktiken är ett fängelse för oss. Från detta fängelse kan man bryta sig ut med hjälp av kunskap - så kallad ”gnosis” - och här finner Voegelin den metodologiska grunden till den moderna politiska gnosticismen. Denna tendens skulle visa sig livskraftig och även under medeltiden hade den bitvis stark representation i den tidens intellektuella värld, munkordnarna.
Modern politisk ideologi är också en form av gnosis, enligt Voegelin. Man vill inte acceptera de mänskliga begränsningarna utan tror att om man kan korrigera någon särskild del av verkligheten, så kan man upplösa tillvarons spänningar. Voegelin menar att vi lever i ’metaxyn’, alltså mittpunkten mellan tro och vetande, förnuft och uppenbarelse, den jordiska begränsningen och löftet om en gudomlig fullkomlighet. Detta är svårt att hantera och det är en anledning till varför den politiska ideologins utopister envisas med sina spekulationer om den perfekta värld som egentligen inte ankommer jordelivet. Den himmelska perfektionen kan inte flyttas ner hit. Eller som den konservative opinionsbildaren Bill Buckley sade, när han populariserade Voegelins terminologi: Don’t immanentize the eschalaton.
Hitlers tredje rike var ett exempel på detta. Just termen ”tredje rike” är för övrigt hämtad från en av historiens mest kända gnostiker, munken Joakim av Fiore. Det är inte märkligt att Voegelin drog öronen åt sig här. Det mest avancerade systemet är emellertid marxismen. Marx föreställning om det klasslösa samhället, men framför allt vägen dit, innehåller betydligt fler gnostiska associationer än vad nationalsocialismen kan sägas göra. En tänkbar anledning är att denna inte är särskilt teoretisk avancerad, åtminstone inte vid en jämförelse med marxismen.
Det jag verkligen vill lyfta fram är dock ett begrepp som Voegelin formulerar som en del i sin kritik emot allt detta. Han kallade det ’frågeförbud’. Voegelin upplevde att det kännetecknade hans tid, och min bedömning är att det kanske i än högre grad kännetecknar vår egen. I grunden är det hur en ideologi, eller teoretiskt system, immuniserar sig från kritiska synpunkter genom att omöjliggöra premissen för denna kritik. Voegelin förklarar som följer:
Som nämnt har ett fenomen uppstått – okänt för antiken – som genomsyrar våra samhällen så fullständigt att dess allestädesnärvaro knappt lämnar oss något utrymme att alls se det: frågeförbudet. Det handlar inte om motvilja mot analys i allmänhet – det fanns även i antiken. Det rör sig inte om dem som håller fast vid sina åsikter av tradition eller känsla, eller dem som deltar i debatt med en naiv tilltro till sin ståndpunkts rättfärdighet och endast går till angrepp när analysen rubbar dem. Nej, det vi står inför här är människor som vet att – och varför – deras åsikter inte tål kritisk granskning, och som därför gör förbudet mot att undersöka deras utgångspunkter till en del av själva sin dogm.[1]
Det Voegelin vill säga är att dessa ”gnostiska system” bygger in mekanismer som gör att systembyggaren inte behöver ta till sig av den kritik som inkommer. Till att börja med använder han Marx som exempel på detta. Voegelin citerar Marx tidigare skrifter och då i synnerhet en mer spekulativ ansats om människan som ”naturväsen”, där den filosofiska grunden för spekulationen är tveksam. En kritisk fråga skulle kunna få ansatsen att gå om intet. Men Marx tillbakavisar frågan. Det är möjligt att människan, som följer allmän logik, ser problem som han vill påpeka. Den ”socialistiska människan” däremot, som accepterat systemets premisser, är inte intresserad av att ställa denna typ av kritiska frågor.
Voegelin hänvisar även till Comte och dennes skapelse, positivismen, samt Rudolf Hess och nationalsocialismen som vidare exempel på system som inte tillåter kritiska frågor. Intressant nog hänvisar Voegelin till Nietzsche, vilken han i övrigt avfärdar som en ”spekulativ gnostiker”, och dennes idé om viljan till makt som bakomliggande drivkraft för idéer och moraliska föreställningar som vill förefalla vara något annat än detta. Enligt denna analys blir grunden för frågeförbudet en maktfråga. Man vill inte att det system man formulerat ska utmanas genom den filosofiska frågan, därför vidtar man mått och steg för att hävda systemets integritet.
Analysen Voegelin presenterar är förstås utmärkt, men jag tycker mig också se att den har brister. Dels förblir den något abstrakt, dels fastnar han i den gnostiska biten med revolt emot Gud och oförmåga att acceptera den kosmiska ordningen. Jag ser en fortsättning på analysen som jag vill lägga fram. Om vi börjar vid marxismen och hur den immuniserar emot kritiska invändningar. Där gäller att den ”socialistiska människan” accepterar systemets logik utan ifrågasättande. Men vem är den andra människan - den som inte accepterar utan envisas med jobbiga frågor? Det skulle kunna konstrueras som den ”kapitalistiska människan”, fienden till marxismen som system, och varför ska man lyssna på en sådan? Enligt detta sätt att tänka följer det att fienden inte är någon man behöver förhålla sig till; inte någon vars invändningar är värda att ens överväga.
I vår tid har man formulerat ett antal kritiska begrepp för att desavouera den som ställer frågor kring viktiga och omvälvande fenomen som pågår i vårt samhälle och i världen. Införandet av mångkultur och massinvandring till Sverige är inte så mycket ett politiskt program som det är en revolution. Det är den största omdaningen vårt samhälle sett sedan urbaniseringen. Likväl ska vi inte ställa kritiska frågor om den, trots att denna enorma omvandling griper in i våra liv och berör på oss på djupet. För den ”anständiga medborgaren” accepterar systemets premisser. Den som inte accepterar dessa är däremot ”rasisten”, som gör detta utifrån moraliskt förkastliga motiv. Per definition blir detta en konstruktion på vilken man inte behöver lyssna, enligt detta sätt att tänka.
Man kan resonera på ett liknande sätt om feminism och könsbyten. Den första är en dominant politisk strömning med stor påverkan på vårt samhälle. Det är inte konstigt om folk utifrån detta vill ställa kritiska frågor. Dessa frågor skyddar man sig emellertid emot genom konstruktionen av begrepp som syftar till att skydda systemet. Mest effektivt av dessa är ”incel”, vilket man definitionsmässigt blir genom att ifrågasätta systemets premisser. I denna konstruktion är incel en person som utifrån personligt missnöje och andra småskurna motiv ifrågasätter systemets premisser. Just därför är det inte heller någon man vill eller behöver lyssna på, och kvalitén på personens argument och invändningar mister därmed sin betydelse
Den som ifrågasätter huruvida unga tjejer med depression och autismdiagnos borde beredas möjligheten att genomföra könskorrigerande behandling blir per automatik en ”transfob”, vilket är en konstruktion som också utifrån småskurna motiv ifrågasätter människors livsval. När man kan konstruera kritikern som en sådan kan man också bortse från kritik och invändningar utan att ens behöva överväga dem. Man bör dock komma ihåg att ingen blir varken incel eller transfob, vad nu dessa begrepp alls betyder, genom att inkomma med kritiska frågor. Att man finner det rimligt att rama in kritiker på detta sätt säger mer om systemets dogmatik än vad det gör om kritikern.
Det går tveklöst att hitta fler sammanhang där samma frågeförbud är rådande och genomförs i linje med det som Voegelin beskrivit, och som jag lagt till i analysen. Men i grunden är tendensen enkel att ringa in. Det handlar om att avfärda kritiker genom metoder som inte har att göra med rationella argument eller anförandet av empiri. Istället handlar det om att konstruera en kritisk benämning som misstänkliggör den som frågar. Det vore intressant att studera hur benämningar som “rasist”, “incel” och “transfob” konstrueras utifrån denna tolkningsram - liksom alla varianter på samma tema. Onekligen finns en aspekt av dessa där det inte finns någon mening bortom denna systemskyddande funktion.
I grunden är det något destruktivt över allt detta, vilket Voegelin reagerade emot på sin tid och av goda skäl. Vi människor är engagerade i vår omvärld. Vi söker svara både på stora frågor och gällande sådant som händer omkring oss. Det frågeförbudet gör gällande är att vi inte har rätt till detta. Precis därför är det att betrakta som en andlig sjuka och en intellektuell pestsmitta.
[1] Voegelin, Eric. Politics, Gnosticism and Science, sid 16. Översatt från engelska av ChatGpt
Samma bok av Voegelin satte fart mina egna intellektuella strövtåg, inte minst de historiefilosofiska. Bra tagning av en utmärkt skrift och ett spännande ämne!