Det svenska rättsövergreppet: När döden var en man

Hur en kombination av polisiär inkompetens, medial sensationslystnad och feministiskt nit skapade århundradets rättsskandal

En av mina mest lästa essäer här är en recension av Mannen som slutade ljuga, Dan Josefssons bok om Thomas Quick. Framställningen av Quick som seriemördare var en rättsskandal av episka proportioner. Däremot var det inte på ett självklart sätt ett rättsövergrepp och flera skäl kan anföras för detta. En sak är att det inte finns något offer. För all del, man kan anföra att familjerna till mordoffren skadades på så sätt att gamla sår revs upp i och med att deras anhörig fick medial exponering. Det är en given invändning, men de är fortfarande inte offer för rättsstaten i dess dömande funktion.

Offer av detta slag var Teet Härm och Thomas Allgén. På 80-talet blev dessa båda riksbekanta som “obducenten” och “allmänläkaren”. Anledningen var att de offentligt anklagades för att ha dödat, våldtagit och styckat den prostituerade missbrukaren Catrine da Costa. Ett flertal funktionärer inom rättsväsendet gick in stenhårt för att de två läkarna var skyldiga, och media gick helt på denna linje. Efter ett tag liknade det närmast en nationell psykos. Flertalet från varandra oberoende personer hörde av sig och hävdade sig ha sett läkarna tillsammans i tveksamma sammanhang. Läkarna var emellertid oskyldiga. Saken byggde på missförstånd, villospår och rena lögner.

Ämnet är ständigt aktuellt, men anledningen till att jag skriver om det just nu är att SVT de senaste veckorna sänt en dokumentär i fyra delar som behandlar fallet. Ansvarig för granskningen är Dan Josefsson, författare till ovan nämnda bok om Quick, en journalist med en rad intressanta avslöjanden på sin meritlista. Redan för ett par årtionden sedan släppte förvisso Per Lindeberg en tjock lunta med titeln Döden är en man, i vilken han bjöd på en grundlig desavouering av anklagelserna emot läkarna. Den som läst Lindebergs bok bjuds inte på så mycket nytt, även om det känns fräscht med nya infallsvinklar. Sammanfattningen är dessutom kompetent och ger en pedagogisk och tittarvänlig genomgång av fallet.

Fallet är stort, så var börja? Kanske vid första kontakt. Startpunkten är att säckar innehållande kroppsdelar hittas i anslutning till en parkeringsplats belägen i Solna. Det ska visa sig att säckarna innehåller den mördade da Costa. Därefter inleds en process som ska rikta misstankarna emot Teet och Thomas. Den är dock inte självklar från början. För den finns ingen koppling mellan läkarna och da Costa. Hur skulle de ha träffats och vad skulle motivet vara? Inte heller finns det någon stark koppling mellan de båda läkarna. Deras vägar har korsats genom yrket, men de är inte vänner och bortsett från någon enstaka sammankomst idkar de inget privat umgänge.

Den som först misstänks är Teet. Han är städslad som rättsläkare vid rättsläkarstationen i Solna och hör till gruppen som genomför obduktionen av kroppsdelarna. Rent socialt betraktar man Teet som lite märklig. Han är egen och har en suspekt fascination för morbida saker: dödskallar, skräckfilmer och alternativ livsstil rent allmänt. Idag hade förmodligen ingen höjt på ögonbrynen inför detta, men under 80-talets mer moralistiska klimat ansåg man omständigheterna som ytterst graverande. Det mest graverande i sammanhanget är att Teet ska ha köpt tjänster av prostituerade på Malmskillnadsgatan. Förvisso mycket olämpligt, men inget som gör honom till en given styckmördare.

Grunden för misstankarna emot Teet är att man från polishåll kände till honom och uppfattade att han var en konstig person. Teet betraktades som ett framtidsnamn på rättsläkarstationen och hans handledare, Jovan Rajs, betraktade från början anklagelserna som absurda. Det som händer därefter är en av de mest bisarra vändningarna i historien. Rajs, som från början tagit sin adept i försvar, tvärvände och blev hans främste anklagare. Lindeberg brottas med frågan om de psykologiska mekanismerna bakom detta, för någon konkret anledning kan inte konstateras. En möjlig förklaring är att Rajs fick uppfattningen att Teets klammer med rättvisan skulle dra med honom i fallet. Det bästa sättet att parera detta skulle i så fall vara distansera sig så mycket från Teet som möjligt.

Rajs skrev utlåtandet efter utförd obduktion. En av meningarna skulle visa sig ödesdiger. Det gällde att den som utfört styckningen med stor sannolikhet satt på medicinsk kompetens och hade kvalificerad erfarenhet av hur man obducerar en kropp. Med tanke på hur få sådana det finns i Sverige driver det ner antalet tänkbara gärningsmän avsevärt. Detta utlåtande skulle senare totalsågas av Rättsliga rådet, som är Sveriges högsta auktoritet på området. I deras rapport gjorde man gällande att det inte fanns någonting i den klumpigt gjorda styckningen som pekade på att gärningsmannen suttit på denna ovanliga kompetens. Att man sökte en så sällsynt kompetens stärkte uppfattningen att man var rätt ute i sina misstankar emot Teet.

Thomas dras in i fallet först senare. Här gäller ingången att Thomas dåvarande hustru får för sig att han utsatt deras dotter för sexuella övergrepp. Hon blir besatt av tanken och försöker genom intensiva kontakter med vården att leda sin misstanke i bevis. Det lyckas hon aldrig med även om Thomas kontakt med dottern blir förstörd för all framtid. När media börjar intensifiera rapporteringen om Teet uppmärksammas detta av exhustrun. Hon har träffat Teet flera år tidigare eftersom hon och Thomas en gång bjöd Teet och dennes dåvarande sambo. Sakta men säkert skiftar hon narrativet till att dottern har bevittnat mordet på da Costa. Detta ska ha skett på rättsläkarstationen i Solna. Thomas och Teet har genomfört mord, våldtäkt och styckning i sällskap med dottern. Som vid denna tidpunkt inte ens är två år gammal.

Exfrun säljer in denna berättelse till polisen. Där finns ett par konstaplar som är övertygade om att Teet och Thomas är skyldiga, och söker varje möjlighet att leda denna hypotes i bevis. De ger exfrun bandspelare så att hon ska kunna spela in dialogen med barnet. För barnet berättar olyckligtvis ingenting om den makabra mordritualen i sällskap med någon annan än exfrun. Journalisterna som lyssnat på banden uppmärksammar att barnet inte pratar någonting om styckmordet. Tvärtom är det exfrun som gör det och dessutom lägger orden i barnets mun. Trots att barnet inte berättar något av betydelse, och det är uppenbart hon är under stark påverkan, blir det en sanning att banden innehåller ett entydigt vittnesmål. Under huvudförhandlingen lyssnar rätten inte ens på banden, för de åkallas inte som bevisföring.

Detta är den något skakiga grunden för anklagelserna emot läkarna. Det blir en situation där de inblandade poliserna samt åklagaren Anders Helin bedriver en tesdrivande verksamhet. Man har redan bestämt sig. Bevis som kan tala för deras skuld tas på stort allvar, bevis som talar för deras oskuld ignoreras. Trots att det finns flera alternativa gärningsmän gör man ingen ansträngning att utreda dessa. En av de sista att ha kontakt med Catrine, en arkitekt som köpt sexuella tjänster av henne, lämnas därhän. En annan man, slaktare till yrket, tidigare dömd för att ha mördat en kvinna, bestås inte heller något intresse. I takt med att den mediala bevakningen skjuter i höjden börjar den stora detektiven allmänheten också att blanda sig in i processen. Det är värt att säga någonting om.