Den totala förstörelsen av Palestina

Högerns Israelvurm har nått vägs ände och det är dags för omprövning

Israel/Palestinafrågan har en särställning i svensk debatt. Den står så att säga över dagspolitiska överväganden. Tvärtom är den i hög grad integrerad med politisk identitet att din ideologiska tillhörighet med närmast logisk precision bestämmer din inställning i denna fråga. Om du är borgerlig så sympatiserar du med Israel, och om du är vänster så ligger din lojalitet med Palestina. Oavsett vad som händer på fältet kan man räkna med att det är ungefär på detta sätt det kommer att vara.

För egen del har jag svårt att relatera till den här konflikten. Jag har ingen koppling till Palestina, men heller ingen till Israel. Jag är definitivt inte vänster, men inte heller borgerlig. Emellertid har det funnits en tendens bland vissa nationella att ta klar ställning för Palestina, sannolikt motiverat utifrån en djup aversion mot Israel och judar. På ett motsvarande sätt finns det inom Sverigedemokraterna och deras mer auxiliära styrkor en i det närmaste fanatisk vurm för Israel. Sannolikt grundad i en motsvarande aversion emot muslimer, men ibland får jag uppfattningen att det rör sig om starkare affekter än så.

Men mig lämnar konflikten kall och det har i det närmaste blivit ett ställningstagande att inte ta ställning, just för att inte vara en del av detta. Gemenskapen med Israel är lika föreställd som den med Palestina. Ingen av parterna har någonting att göra med Sverige och svenskarna, och det förefaller onödigt att investera tid och möda i något som i grunden saknar betydelse för oss. Åtminstone är det så jag brukar tänka. För det senaste halvårets händelser har fått mig att tänka om, i alla fall en aning. Det grundar sig förstås i Israels invasion av Palestina, vilken i sin tur företas med anledning av ett brutalt terrorangrepp emot Israel.

Det är Israels gensvar på angreppet som behöver kommenteras. För detta motangrepp har visat sig vara något alldeles i särklass hänsynslöst. Att man söker vedergällning för sina döda, sårade och bortförda är inte märkligt, och min text handlar inte om att moralisera över detta i sig. Men även hämnden måste ha en gräns, en linje som inte bör överträdas. Det är denna gräns som jag nu uppfattar som passerad, vilket innebär att hämnden inte längre kan rättfärdigas. För att illustrera vad jag menar kommer jag att anföra siffror avseende döda och sätta dessa i ett bredare perspektiv.

När Israel attackerades den 7:e oktober dödades 1,129 israeler och nästan 250 tog till fånga. Det är horribla siffror och det är med dessa i övervägande inte svårt att förstå att hämnden skulle bli blodig. Nu har det emellertid passerat snart ett halvår sedan attacken, och vi kan kvantifiera konsekvenserna av den israeliska vedergällningen och betrakta den svart på vitt. Summan av detta är att mer än 30,000 palestinier har dödats genom israeliska attacker, med stor sannolikhet rör det sig om betydligt fler än så. Det bör dessutom sägas att merparten av dessa är kvinnor och barn, således inte män i stridande befattning. Den allmänna humanitära situationen är förstås katastrofal, med miljontals människor på flykt och en total misär i området.

Sveriges tidigare stats- och utrikesminister, Carl Bildt, gick ut på Twitter och kommenterade att det nu rör sig om en av de mest högintensiva konflikterna i modern tid. Antalet dödade samt den omgivande förstörelsen har gått i en rasande snabb takt. Bildt gick så långt att han ställde sig frågan huruvida Israel vill se Palestina som ett stort tältläger? Han har också förordat en tvåstatslösning och förklarat att han enbart ser fredliga förhandlingar som en väg framåt. Överlag kan man säga att Bildt står för en ovanligt sansad inställning i den här frågan, och det är beklagligt att det inte är hans inställning som är representativ.

Mer representativt är snarast en i den närmaste helt okritisk inställning till Israel landets förehavanden. Det verkar inte spela någon roll vad som händer, det finns alltid en ursäkt att tillgå. Här råder dessutom en ordning som gör gällande att den som kritiserar landet Israel per definition också gör sig skyldig till fientlighet och avsky gentemot hela den judiska folkgruppen. Detta sätt att betrakta kritik gäller inte vad avser något annat land - det är exempelvis möjligt att kritisera USA och Ryssland utan att det förutsätts att det är ländernas hela befolkningar som hamnar i skjutfältet. I detta finns det en israelisk exceptionalism som på intet sätt är hälsosam eftersom den omöjliggör berättigad och sakligt grundad kritik.

Ett tecken så gott som något på att situationen gått alldeles för långt är att USA aktivt ingriper och beordrar moderation från den israeliska sidan. Detta är vad som sker just nu. Biden-administrationen har gjort klart att den humanitära situationen är ohållbar i Gaza och att man måste öppna upp området för den benägna hjälp som erbjuds från omvärlden. I det här läget går man så långt som att säga att framtida hjälp till Israel beror på hur man fortsättningsvis kommer att hantera den här situationen.

Frågan kan dock ställas, är detta på något sätt relevant för oss i Sverige? I sak blir svaret nej, åtminstone inte mer än vad gäller någon annan konflikt. Här kan det emellertid tilläggas att en konflikt inte behöver beröra oss direkt för att det ska vara befogat att diskutera den. Eller att man i virrvarret av uppgifter och åsikter försöker att hitta någon form av rätt och fel. En omständighet som däremot skapar direkt beröring är det faktum att inställningen till denna konflikt är en del av mångas politiska identitet. Det gör att betydelsefulla politiker och opinionsbildare kommer att engagera sig och därför blir det nödvändigt att själv hålla koll på läget.

Inom SD och borgerligheten är ställningstagandet för Israel kompakt och det sker utan kritisk reservation. Det är något som jag och Jonas Nilsson diskuterade i vår senaste podd, i vilken vi tog ett samlat grepp kring “finborgerligheten”. Fram tills nu har jag lämnat denna omständighet okommenterad. Men med det senaste halvårets sanslösa brutalitet i åtanke är detta inte längre möjligt. Det reservationslösa stödet till Israel börjar bli ett problem, rentav en pinsamhet. En hel värld, den amerikanska regeringen inkluderat, reagerar emot den sanslösa brutaliteten men svenska politiker och opinionsbildare på högerkanten förblir okritiska.

Slutsatsen kan tyckas given: en ny politisk linje är nödvändig. Det ska inte betyda en lika okritisk vurm för Palestina och Hamas, för det handlar inte om att överta vänsterns politik. Snarast en rimlighetens politik, som erkänner att det finns två sidor och att situationen är komplicerad. För den som vill söka en levande förebild i kött och blod så finns Carl Bildt till hands. Låt honom forma ledmotivet för en ny och mer eftertänksam hållning.