Den svenske modernisten. Om Axel Törneman och hans måleri
Tycker du om vad du läser? Överväg att teckna en prenumeration eller swisha en gåva till 072 307 1202.
Missa förresten inte att jag och Jonas Nilsson poddar tillsammans igen. Vårt senaste avsnitt kan höras här.
Under det föregående året samlade sig Bokförlaget Stolpe för att ge ut en antologi om den svenske målaren Axel Törneman (1880–1925). Törnemans levnadsbana var kort men intensiv och han mäktade under sina aktiva år med att bli en förgrundsgestalt för modernismens genombrott på den svenska konstscenen. Från föregångsländer som Tyskland och Frankrike förde han till Sverige de mer abstrakta former av måleri som var på modet där vid 1900-talets början. Det kan därför sägas att han var en portalgestalt som gick i bräschen för nydaning, samtidigt som han också var mer än kapabel till traditionellt måleri.
Just eftersom Törneman i flera avseenden utövade ett konstnärskap genom vilket stilar och strömningar möttes så tycks en antologi om hans verk och levnad som en lyckad idé från förlaget. Utförandet kan också sägas vara föredömligt. Ambitionen med boken stannar inte vid att nedteckna de rent biografiska detaljerna. Tvärtom gör den Törneman till utgångspunkt för en bredare diskussion om modernism, traditionalism och den svenska kulturens relation till kontinenten. Alltså betydligt mer intressant än att bara nedteckna det som går att läsa sig till på andra håll. I synnerhet finns här också intressant idéhistoriskt material om modernismens historia och betydelse.
Vad var då modernismen? Modernismen som litterär och konstnärlig rörelse började precis samtidigt som 1900-talet. På ett sätt var den besläktad med moderniteten, men den var inte nödvändigtvis samma sak som denna. Moderniteten hängde samman med upplysningens värderingar och filosofiska projekt. Det kunde exempelvis gälla att byta ut tradition och auktoritet mot förnuft och argumentation. Ambitionen var att ett nytt och på förnuft och framsteg grundat projekt skulle rycka fram på bekostnad av det gamla samhället, vilket uppfattades som reaktionärt och vidskepligt.
Modernismen gällde andra värden. Den var kaotisk och revolterande; sin popularitet vann den under en period när allting tyckts vara i upplösning. Just denna upplösning var vad den ville spegla i sina gestaltningar. Den ville inte avbilda världen så mycket som tolka den. Därför kunde den uppfattas som abstrakt och komplicerad av en allmänhet som ville titta på vackra och naturtrogna målningar. Modernismen var av skäl som dessa en angelägenhet för intellektuella, för de som ville gå i bräschen när det gällde att tolka ett samhälle i snabb förändring.
I boken behandlas modernismen i två essäer författade av Svante Nordin och Martin Kylhammar. Essän från Nordin går in mer på idéhistoria och den från Kylhammar är mer analytisk, och gör bland annat en intressant jämförelse mellan humanioran och naturvetenskapen. Ingen av dessa gör någon direkt koppling till Törneman. Det går i linje med redaktionens ambition att använda Törneman som utgångspunkt för att säga någonting mer allmänt. Draget är utmärkt. Bilden av Törneman och hans samtida klarnar när idévärlden de tillhörde ges en så omfångsrik och djuplodad beskrivning.
En intressant omständighet är Törnemans obestridliga konstnärliga talang. Modernismen så som den utvecklades under 1900-talet gick i en riktning mot obegriplighet, och associeras sällan eller aldrig med vackra målningar. Törneman kunde dock måla verk som gick att uppskatta i sin egen rätt, och när andan föll kunde han skapa sådant som också kunde tilltala den som inte satt sig in i modernismens tankevärld. En sådan målning är hans Tors strid med jättarna från 1910, vilken inte ska förväxlas med Mårten Eskil Winges målning med samma namn från 1872.
Min uppfattning är att denna målning faller in under vad jag vill kalla en ’heroisk modernism’, vilken också skulle göra sig gällande i fascismens Italien, nationalsocialismens Tyskland och Sovjetunionen. Härmed påstås inte på något sätt att Törneman skulle haft att skaffa med någon av dessa. Däremot finns en viss formmässig beröring. Motivet visar en muskulös Tor som bekrigar två lika muskulösa jättar. Just figurer som utstrålar kraft och styrka, i processen att uträtta fysiskt arbete för en högre sak, var precis det som skulle bli ledmotivet för konsten inom de former av modernism som var på modet hos dessa regimer.
Med anledning av denna betraktelse gör jag också reflektionen är Törnemans politiska hållning förblir outforskad. Anledningen till detta beslut kan förstås vara att han inte hade någon särskild politisk åskådning. Ämnet är annars intressant eftersom modernismen i allra högsta grad hade politiska konsekvenser. Fascismen och nationalsocialismen kunde drömma om det förflutna, men deras verkliga appell ställdes mot framtiden. Detta var ännu mer sant för kommunismen, vars mäktiga framtidsvision kunde rättfärdiga precis allt som skedde i nutiden. Hur ställde sig strömningarna som Törneman tillhörde till tidens aktuella samhällsfrågor?
En annan betraktelse är Törnemans individualism och vad man nästan skulle kunna kalla ensamhet. Han var visserligen del av tidens stora rörelser, men alltid på avstånd. Han tog intryck av allt det som hände i framstående länder som Frankrike, Tyskland och Spanien, men av dessa influenser gjorde han någonting eget. Någonting som var bättre anpassat till svenska och nordiska förhållanden än originalen från de kontinentala källorna. Att han dessutom var beredd till brödjobb, Tors strid med jättarna var exempel på ett sådant, bröt av det programmatiskt svåra och otillgängliga som var en central del av modernismen.
Det visar på en mångsidighet, både personlig och konstnärlig, att det avantgardiska sentimentet kunde läggas åt sidan för att ge plats åt det mer personliga och jordnära. Törneman hade för avsikt att kunna försörja sin familj, och då krävdes andra typer av arbetsinsatser än de som kunde komma på fråga som del av en intellektuell och kulturell förtrupp, med syfte att tolka den nya framväxande världen. Det finns ett riktigt bra citat från konsthistorikern Jan Svanberg som återges i en av bokens essäer och som jag anser med fördel kan lyftas in också här:
Han sökte hårdare väder än kanske någon av tidens svenska målare, han gick över större djup och under en högre himmel. De krafter både uppifrån och nedifrån, som drev honom framåt och blott med svårighet kunde tyglas, vibrerar med en hetta sällsynt i vårt konstklimat.
Och slutomdömet? En lysande bok. Dess vackra yttre speglar det rika innehållet. De många fina illustrationerna som passerar under läsningen ger en snabbkurs i Törnemans konstnärskap för den som, likt jag själv, var obekant med detta sedan tidigare. I flera intressanta essäer belyses modernismen och traditionen, Törnemans relationen till konstnärliga strömningar på kontinenten och i förlängningen förstås hela den svenska kulturens relation till vårt större europeiska sammanhang. Att spegla något stort genom något litet är inte helt enkelt, men här lyckas man.