Det var som att en hel värld väcktes till kärlek för fantasyn som genre när Game of Thrones slog igenom på bred front under 2011. Här fanns en serie som var hårdkokt, spännande och med gripande karaktärer vars öden stod i centrum. Den representerade någonting fundamentalt annorlunda än ”Drakar och demoner”-fantasyn som många säkerligen sett under sin uppväxt och uppfattat som för nördig för att kunna ha ett underhållningsvärde. I och med att GOT sände sin åttonde och avslutande säsong infann sig emellertid en massiv antiklimax: den sista säsongen var helt enkelt fruktansvärt dålig.
En hel värld som vid det här laget fattat tyckte för medeltidsinspirerad fantasy sökte någonting nytt att rikta sin uppmärksamhet mot. Det skulle snabbt bli uppenbart att detta nya var The Witcher: berättelsen om monsterdödaren Geralt of Rivia som skapats av den polske författaren Andrzej Sapowski. The Witcher har haft en närvaro inom populärkulturen under hyfsat lång tid. Böckerna har länge varit populära och Geralt vann insteg hos en betydligt större publik efter en trilogi av framgångsrika och mycket välgjorda datorspel lanserades. Men tv-serier ligger onekligen i tiden och Netflix, vilka producerade den, är ändå Netflix.
Framgången blev överväldigande. Världen ville ha Geralt of Rivia efter besvikelsen med GOT och han kom i precis rätt tillfälle. Därför väljer jag att ägna denna essä åt att behandla tv-serien snarare än böckerna eller datorspelen. Dessa skulle med all rätt kunna ges utrymme i en litterär behandling, men det får bli en annan gång. Netflix version av The Witcher är intressant i sin egen rätt och har gjort sig förtjänt av eget utrymme. Det är ingen slump att The Witcher tog världen med storm ungefär samtidigt som den av Disney producerade The Mandalorian gjorde samma sak. De är på ett sätt reflektioner av varandra, men den ena fantasy och den andra sci-fi. Både handlar om hårda män med stål i blicken, ultraindividualister men med ideal, som anser att problem löses bäst med ett svärd eller ett gevär.
En häxkarl (svensk översättning av witcher) är en man, det är så gott som alltid en man, som från tidig barndom blivit utsatt för mutationer för att uppnå förädlad styrka, snabbhet och sinnesnärvaro. Häxkarln har tränats i strategi, taktik och användandet av en mängd olika vapen. Syftet med allt detta är att han ska bli så kapabel som möjligt när det kommer till att döda monster. Till skillnad från vad man kan tro är emellertid allmänhetens uppskattning för denna yrkeskår mer eller mindre obefintlig. Dessa oerhört skickliga monsterjägare är nästan lika avskydda och misstänkliggjorda som monstren man hyr in dem för att döda. Monster finns det gott om i denna värld, så trots att man från allmänhetens sida ser på Geralt och hans yrkeskår med yttersta misstänksamhet är man likväl tvungen att förhålla sig till dem.
Varför är det så? En formulering lånad från bandet Raubtiers låt ”Lejonhjärta” kan ge en ledtråd till vad saken berör:
Fåren hatar herdehunden, för han påminner fåren om en varg.
Kanske kan det ligga någonting i detta även här? Människorna hatar Geralt och hans likar eftersom de, när allt kommer omkring, inte är helt mänskliga: de är mutanter. Genom olika former av svartkonst har häxkarlarna fått sina gener muterade för att de bättre ska kunna hävda sig mot de verkliga monstren. Detta är en nödvändighet eftersom de annars skulle vara lika chanslösa mot dessa som den vanliga breda allmänheten. De har tagit upp något av det onda och mörka i sig, för att kunna slåss mot det onda och mörka. Men just därför ses de som en del av det och de får inte den uppskattning man kan tycka att de förtjänar. Så här finns en dialektik som inte är till häxkarlarnas fördel när det kommer till deras popularitet i samhället, men desto mer så när det kommer till deras stridsfärdigheter.
När Netflix skildrar Geralt of Rivia ger de honom ett ansikte i form av den brittiske skådespelaren Henry Cavill, vilket får sägas vara ett lyckat drag. Geralt är en stoisk karaktär. På ytan är han lugnet självt och han uttrycker sig helst inte mer utförligt än genom korta fraser som ”hmm” och ”fuck”. Men bakom den lugna ytan döljer sig ett intensivt känsloliv som hotar att bubbla upp när det provoceras i tillräckligt hög grad. Geralt får under seriens gång pikar angående att han i egenskap av häxkarl inte skulle vara i besittning av mänskliga känslor. Men det stämmer inte. Det sitter långt inne, men Geralt är kapabel både till romantisk kärlek och till kamratskap.
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to Konsten att bli styrd med Anton Stigermark to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.