Den konservativa revolutionen. Från nationalsocialism till nyvänster
Svante Nordins "Världsandens partisaner"
(På bilden ovan synes Ernst Junger och Carl Schmitt)
Bok: Nordin, Svante: Världsandens partisaner.
Världsandens partisaner var tre till antalet: filosofen Heidegger, litteratören Jünger och juristen Schmitt. De hade gemensamt att de såg avgörande problem med den moderna världen, som de på olika sätt sökte hantera. En annan gemensam omständighet var att de efter världskriget blev komprometterade genom varierande grad av samröre med nationalsocialisterna. Svante Nordin konstaterar inledningsvis att man därför placerat dem i intellektuell karantän, till ingen nytta. Deras frågeställningar och inflytande lever trots det vidare och det är därför bättre att sätta dem i idéhistorisk belysning. Efter att ha läst hans intressanta framställning instämmer jag i bedömningen.
Dessa tre öppnade upp för en rad inträngande frågeställningar som gällde den moderna världens förutsättningar, existentiellt såväl som politiskt. Anledningen till att de interagerade med nationalsocialisterna var att de, för en kort tid, trodde att deras egna filosofiska problemställningar skulle kunna lösas inom ramarna för detta politiska projekt. Åtminstone gällde detta för Heidegger och Jünger, vilka båda sysselsatte sig med likartade undersökningar, som avsåg dels det teknikens herravälde man ansåg vara framryckande samt den nihilism man uppfattade avlöste en kristendom på tillbakagång. Vad gäller Schmitt anslöt han till den nya regimen främst av karriärmässiga skäl. För samtliga blev Hitler och nationalsocialismen en besvikelse.
När det kommer till Nordins behandling av denna interaktion uppfattar jag den som föredömlig. Anledningen därtill är att han inte fastnar i moralism, utan i stället ger vederhäftiga förklaringar till varför de agerade som de gjorde. Det gör att beskrivningen av denna interaktion och dess föresatser kan ge djupare insikter i deras filosofiska problemställningar. Heidegger och Jünger ansåg ju exempelvis att nationalsocialismen kunde utgöra en utmaning emot den moderna världens framväxande nihilism, likriktning och teknikherravälde. I efterhand ställde de den motsatta diagnosen: den innebar snarare en radikal och urspårad utlöpare från den modernitet man uppfattade som sin fiende.
Schmitt och Heidegger tappade merparten av sin trovärdighet efter denna otursamma affär, emedan Jünger klarade sig desto bättre. Han hade avstått alla karriärfördelar som regimen hade kunnat erbjuda utan enbart tjänat i en militär befattning under kriget, vilket kunde accepteras. Det samma kan inte sägas om Schmitt och Heidegger, vilka bägge sökt yrkesmässiga fördelar i nyordningen, och dessutom ställt sitt tänkande i dess sold. Eftervärlden ville därför inte ha någon beröring med deras personer, men däremot kunde man inte ignorera deras tänkande. Det fanns en vilja att ta sig an deras problemställningar och denna avklingade inte med åren, snarast motsatsen.
Därför blir det intressant när Nordin lämnar 40-talets Tyskland och rör sig mot samtiden. Det visar sig att världsandens partisaner kom till nytta för en vänster i behov av nytänkande. För 68-vänstern fanns det, förstås bland många andra, två filosofer som kunde märkas och som skulle bli ytterst betydelsefulla för dess tänkande. Det gällde Herbert Marcuse och Jean Paul Sartre. Marcuse hade haft Heidegger som lärare och hans eget tänkande anknöt till dennes, även om denna anknytning också innehöll en kraftig motreaktion. Sartre hade flera år tidigare tagit inspiration från tysk filosofi, och hans egen bok Vara och intet var förstås en blinkning till Heideggers Vara och tid som hade utkommit innan.
Nordin noterar brytpunkten mellan 68-vänstern, vilken ändå byggde på Marx, Engels, Lenin och Mao, och den franska vänster som skulle formeras ett par årtionden senare och ringas in under beteckningen ’postmodernism’. Denna var paradoxal i meningen att den hade sitt ursprung i marxismen, men samtidigt innebar marxismens negation. Marxismen hade varit en stor berättelse – i vilken mänsklighetens historia hade haft klasskampen som nav – och där en framtid utan djupare politiska och sociala motsättningar hade utlovats. Postmodernismen avvisade alla stora berättelser, inklusive marxismen, och skisserade i stället ett läge med en myriad av mindre berättelser som konkurrerade med varandra.
Det är här Schmitt och Heidegger triumferar på bekostnad av Marx och Mao. Schmitt hade utsett vän/fiende-distinktionen som politikens mest grundläggande princip och därmed gett dess konfliktfyllda natur en mer permanent karaktär. Det var denna uppdelning man började laborera med, till och med vidareutveckla, och använda på bekostnad av den gamla uppdelningen mellan proletärer och borgare. Heideggers teknikfientlighet upplevde högkonjunktur i ett läge där miljöfrågorna hamnade högt på dagordningen och en äldre vänsters bejakande av teknik och utveckling upplevdes som otidsenlig. Man kan notera att den radikala högerns tänkare blev viktiga för denna vänster, samtidigt som dess egna husgudar sköts åt sidan en aning.
På ett sätt kan man säga att boken i detta läge kommer in på ett annat ämne än det ursprungliga. Här handlar det snarast om att beskriva en ny vänster, som kallas postmodern snarare än marxistisk, och med geografisk förankring i Frankrike snarare än i Tyskland. Den är desillusionerad med marxismens högt ställda politiska målsättningar och med dess tro på både framsteg och framtid. Snarare än att tro på arbetarklassens historiska befrielseuppdrag tar man sig an olika minoriteters kamper i ett politiskt läge där den antagonistiska karaktären aldrig helt vill försvinna. Teknik, framsteg och utveckling framstår som chimärer i ett läge där man framför allt vill betona hur människan exploaterar naturen och där farhågan om kommande klimatkatastrof grumlar förhoppningarna för framtiden.
Boken är således en berättelse med flera vändningar. Därtill följer den en fördelaktig metodologi. Schmitt, Heidegger och Jünger bildar dess nav, och blir utgångspunkt för en undersökning angående stämningsläget kring de båda världskrigen samt efterkrigstiden. Att de tre hamnar i onåd och försvinner bara för att årtionden senare dyka upp hos vänstern är en spännande omständighet. Förstås kan det poängteras att de också är populära inom de högerkretsar som intresserar sig för den konservativa revolutionen med tillhörande tänkare. Sammantaget är detta en intressant och välskriven bok där författaren på ett fördelaktigt sätt tar sig an sitt ämne.