Bödelns försvarare. Om Joseph de Maistre

Essä om en farlig, fascinerande och smått fanatisk tänkare som aldrig blir ointressant

Alla som plockat upp och läst en skolbok i samhällskunskap känner till att Edmund Burke räknas som konservatismens förgrundsgestalt. Liksom man brukar framhålla Karl Marx för socialismen och John Stuart Mill för liberalismen. Vid sidan om Burke finns emellertid en flora av andra konservativa tänkare, många av dem mer eller mindre bortglömda för eftervärlden. Kanske mest fascinerande av alla dessa var den i Frankrike baserade savojarden Joseph de Maistre. De Maistre avvisade den franska revolutionen och hela den moderna utvecklingen så totalt att han för allra flesta är svår att smälta.

Om Burkes kritik mot revolutionens handlingar och principer kan liknas vid en mild västanfläkt måste de Maistres betraktas som en orkan. Burke tillhörde trots allt Whigpartiet och hade tidigare ställt sig bakom Englands “ärorika revolution”, hans tänkande var rotat i en mer frihetligt orienterad anglosaxisk tradition. De Maistre hade innan revolution tillhört en fraktion som kanske inte kan betecknas som frihetlig, men som ändå kan utsträckas till att kallas en reforminriktad adel. Så även om han gärna utmålas som en hårdnackad motståndare till förändring fanns likväl en medvetenhet om att missförhållanden förelåg.

Revolutionen utbröt och blev inte bara ett startskott för regimskifte i Frankrike utan öppnade även upp för det tillstånd som vi kallar ‘moderniteten’. Den franska monarkin störtades och det revolutionära företaget hamnade snabbt under jakobinsk kontroll. De revolutionära excesserna tvingade till slut även de Maistre i landsflykt och han fick söka hamn i Sankt Petersburg där han kunde leva och verka under tsarens beskydd. Dessa händelser som både drabbat Frankrike, landet han genuint älskade, och de Maistre själv fick honom att radikaliseras, som man skulle kalla det med modern terminologi. Kritiken han skulle bedriva fortsättningsvis blev ypperligt skarp.

De Maistre var tanke- och trosmässigt förankrad i katolicismen. Hans enskilt mest kända arbete är Du Pape i vilket han lägger fram sina argument för påven och Katolska kyrkan. För de Maistre är detta emellertid inte bara en fråga om personlig tro. Han föreställer sig en gudomlig ordning som tronar över den profana och som då och då aktivt ingriper också i så låga saker som politiska aktiviteter. Burke var skarp i sin kritik, men han var på samma gång naiv när det kom till det franska styret. Han kunde inte förstå hur upproret kunde ske, och ställer sig därför frågan hur det kom sig att inte tusen gentlemän drog svärdet ur bältet för att försvara drottningens ära när det gällde?

Kritiken de Maistre framförde var ännu hårdare än den som Burke kom med. Men intressant nog är det också fallet att han parallellt med detta var medveten exakt om hur degenererat det franska styret i form av monarkin och adeln var. Han gjorde sig inga illusioner om att detta styre ledde Frankrike till välgång. På samma gång var det emellertid omöjligt för honom att ge sitt godkännande till mordet på kungafamiljen, avrättningarna, skändningen av kyrkor och präster, och allt annat som den revolutionära kommittén under Robespierre och de andra tog sig för. De Maistre läser av sin tids händelser mot bakgrund av sin lärdom, sin Gudstro, och det är inte för inte som han ibland jämförs med medeltidens skolastiska doktorer.

De Maistre föreställer sig att de revolutionära excesserna, i all sin ondska, följer vad man kan kalla en gudomlig plan. Det franska styret har inte betett sig så som goda härskare ska göra och det är därför behövligt att de bestraffas. Revolutionen är detta straff. De Maistre avskyr visserligen Robespierre och de andra med hela sitt hjärta, men han ser dem inte som revolutionens egentliga upphovsmän. Istället betraktar han revolutionen som en kraft i sin egen rätt vilken liksom en strömvirvel drar in ambitiösa och illvilliga människor med hybris och använder dem som sitt redskap. Som bevis därtill anför han att varje gång någon av revolutionens befälhavare försöker ta ett grepp om den och införa sin egen agenda – så blir det alltid fallet att det är han själv som hamnar i giljotinen.

En grundtes i de Maistres filosofi är att vad man kan kalla “fysisk ondska” alltid har sin grund i “moralisk ondska”. När den franska kungafamiljen giljotineras har det således sin rot i att de var korrumperade. När samma öde drabbar revolutionsmännen har det sin rot i att de förde in samhället i en våldsam omvälvning som till slut urartade i ren terror. När en brottsling hamnar i galgen kan detta inte skyllas på lagen och skarprättaren, utan på brottslingen och brottet. De Maistre var en briljant stilist och han har uttryckt sina tankar om detta genom flera odödliga formuleringar. En av de bästa går som följer:

Like Tarquinius sceptre, struck down only the tallest heads. Like so many others they said, it is impossible to make a great revolution without incurring misfortunes. But when a philosopher justifies evil by the end in view, when he says in his heart: Let there be a hundred thousand deaths, provided we are free, and providence replies, I accept your offer, but you must be included in the number, where is the injustice? 

Revolutionsmännen fick med andra ord vad de förtjänade. De Maistre hade en stark tro på att människor får vad de förtjänar. Vid sidan av sin kritik mot franska revolutionen är De Maistre mest känd för sitt resoluta försvar för bödeln och straffet. Han tror att bödeln är kritiskt nödvändig för att upprätthålla den civilisatoriska ordningen och hålla tillbaka den ondska som finns inneboende i människornas hjärtan. De Maistre konsterneras av att bödeln betraktas som paria av samhället, trots att hans verksamhet inte är kriminell utan tvärtom går ut på att ta kriminella av daga. På samma gång hyser den allmänna opinionen beundran för soldater, som påfallande ofta är goda män som dödar andra goda män. Det finns ingen logik i att detta skulle vara så mycket mer ädelt.

Under de Maistres tid fanns två stora strömningar i omlopp: en civilisationsbejakande och en civilisationskritik. I den första framstod civilisationen som välgörande för människorna. Kultur, bildning och tillfredsställande av materiella behov lyfter människorna över det brutala naturtillståndet i vilket det rådde hård kamp för livhanken. Det är uppenbarligen denna som de Maistre tillhör. Den senare anfördes av Jean Jacques Rousseau, som de Maistre uppfattade som sin ärkefiende och ägnade flera polemiska skrifter. Rousseau trodde att civilisationen lockade bort människan från hennes naturliga godhet och införde på henne ett leverne som gav upphov till onaturliga laster som girighet, avundsjuka, våldsamhet, och så vidare.

De Maistre tror inte att naturen är god, han tror inte att människorna som existerar utanför civilisationen är goda. Denne fromme man ägnade mycket av sitt arbete åt att försvara kristendomen och Katolska kyrkan. Men den som läser hans böcker får närmast en känsla av att det finns något hedniskt över hans sätt att betrakta tillvaron. Naturen i de Maistres ögon är inte så mycket Guds skapelse så som den är någonting mörkt, mystiskt, våldsamt och ändlöst kraftfullt. Mot detta står civilisationen, där korset, kronan och svärdet ser till att hålla människorna på en rimlig nivå.

Det finns ett citat från Sankt Petersburgs-dialogerna som låter förstå hur de Maistre ser på naturen och som i allra högsta grad genljuder av hans hedniska temperament:

In the whole vast dome of living nature there reigns an open violence. A kind of prescriptive fury which arms all the creatures to their common doom: as soon as you leave the inanimate kingdom you find the decree of violent death inscribed on the very frontiers of life. You feel it already in the vegetable kingdom: from the great catalpa to the humblest herb, how many plants die and how many are killed; but, from the moment you enter the animal kingdom, this law is suddenly in the most dreadful evidence.

A Power, a violence, at once hidden and palpable. . . has in each species appointed a certain number of animals to devour the others. . . And who [in this general carnage] exterminates him who will exterminate all others? Himself. It is man who is charged with the slaughter of man. The whole earth, perpetually steeped in blood, is nothing but a vast altar upon which all that is living must be sacrificed without end, without measure, without pause, until the consummation of things, until evil is extinct, until the death of death.   

Historien är en slaktbänk och dödandet ska fortgå till all ondska är utrotad, tills döden är död. Detta är inte ett kristet sätt att uttrycka sig. Det finns ingen anledning att tvivla på de Maistres fromhet, men formuleringar som denna genljuder av en annan klang än den man kan förvänta sig från en människa med ett kristet temperament. Bortom hans gudstro, bortom anslutningen till kristendomens ideal, döljer sig någonting annat. Det är inte helt enkelt att säga vad, men här finns en känsla för tillvaron som går bortom det kristna, som anknyter till någonting mer ursprungligt. Någonting där det mörka och farliga står i centrum.

Utifrån betraktelser som denna är det inte ägnat att förvåna att han lägger sådan vikt vid den civilisatoriska ordningen och nödvändigheten av dess upprätthållande. Bödeln spelar en nyckelroll i detta, men han agerar inte ensam. Skarprättaren och hans bila är den sista försvarslinjen för den civilisatoriska ordningen. Före honom kommer kulturen, moralen, tron, de saker i tillvaron som förädlar människan och höjer henne över hennes ursprungliga låga nivå. De Maistre menar att tron och civilisationen är två sidor av samma mynt. Det är därför han säger att varhelst i världen man finner ett altare, där finner man också civilisation.

I sina Sankt Petersburgs-dialoger diskuterar de Maistre teodicéproblemet och kommer där fram till att det inte är önskvärt att Gud på regelbunden basis ingriper i människors handlingar. Det han vänder sig emot är att onda respektive goda handlingar skulle undvikas respektive företas enbart utifrån den omedelbara konsekvensen. Om Gud omedelbart bestraffade människor för onda handlingar skulle de avstå sådana enbart utifrån rädsla för straffet, men det skulle inte vara en verklig moralisk ordning. En verklig moralisk ordning bygger nämligen på handlingsfrihet och att beslut fattas utan att människorna upplever att de har ett damoklessvärd hängande över sina huvuden.

De Maistre är på flera sätt en underskattad tänkare. Det kan visserligen sägas att mycket av hans politiska tänkande är utdaterat. Hans resoluta försvar för kronan och korset framstår i vår tid som ett hopplöst företag, inte minst eftersom dessa institutioner vittrat bort som möjliga auktoriteter. Att överföra dessa principer och låta dem bli ett försvar för den moderna statens obegränsade auktoritet verkar inte heller önskvärt. Det sista som är behövligt i vår tid är statsteoretiska idéer som ger legitimitet till ökad centralism. Men de Maistre är inte i första hand en politisk tänkare och idéerna om kronan och korset utgör bara en liten del av hans massiva arbetsinsats.

Trots att de Maistre av idéhistoriker gärna avfärdas som en hopplös reaktionär, en skolastisk doktor som föddes flera århundraden för sent eller som en förlöpare till den senare fascismen, så är det inte detta intryck som infinner sig vid läsning av hans många skrifter. Det första som möter läsaren är en briljant stilkonst, som bland annat gjorde avtryck på den i sin egen rätt briljant stilisten Charles Baudelaire. Här finns också utrymme för humor, ironi och sarkasm. Inte minst Sankt Petersburgs-dialogerna genljuder av ett gott temperament och utgör förvånansvärt rolig läsning.

Den verkliga behållningen med de Maistre är emellertid att han konsekvent resonerar efter grundsatsen att naturen, även den mänskliga naturen, i grunden är någonting dynamiskt och farligt. Naturen som de Maistre betraktar den präglas av ett raseri som bättre passar en hednisk skapelseberättelse, men där boten han föreskriver ändå är kristna ideal och institutioner. Det krävs en civilisatorisk ordning som kan tygla ondskan som ligger inneboende i människornas hjärtan. Denna civilisatoriska ordning är så viktig för den allmänna välfärden och det är berättigat att bödeln står och väntar som det sista argumentet när alla andra diskussioner har misslyckats. Detta är en inställning som varje konservativ värd namnet borde ansluta sig till.

Slutligen kan noteras en motsägelse. De Maistre är ingen rationalist, han är inte någon Voltaire som upphöjer förnuftet till gudom. Det han försvarar är i grunden ett auktoritärt samhälle. Men hans metod förblir alltid den filosofiska. Han låter sig inte nöja med hänvisningar till auktoritet så som ofta sägs vara fallet med de medeltida skolastikerna och som definitivt varit fallet med nittonhundratalets troende kommunister.

De Maistre argumenterar, resonerar, försvarar sina principer och kommer så gott han kan med exempel hämtade ur erfarenheten för att stödja sina teser. Han var en filosof och om jag får tillåta mig att spekulera så tror jag inte att det var försvaret för obegränsad auktoritet för sin egen skull som stod högst på hans dagordning. Snarare tror jag det var försvaret för den civilisatoriska ordningen som förutsättning för ett gott samhälle som var den verkliga drivkraften bakom hans skrivande.