Återpublicering: Kris i Ukrainafrågan

Mina tankar om kriget och dess bakgrund

Jag sitter för närvarande och skriver på både det ena och det andra projektet. Därför väljer jag om åter publicera en essä som jag lade ut här för snart ett år sedan, och vilken behandlar det alltjämt pågående kriget i Ukraina. I motsats till många andra inom “högern” betraktar jag inte kriget som i första hand en utkomst av Nato-expansionen eller som ett amerikanskt proxykrig. Snarast är det ett ryskt anfallskrig, motiverat av imperialism och att man inte erkänner Ukrainas nationella identitet. När Putin själv fick tillfälle att förklara sin position hos Tucker Carlson lät han förstå att saken går djupare än att handla om Nato.

Tidigare har denna essä legat bakom betalvägg och jag tror därför att det finns många som därför nu kan få läsa den för första gången. Jag gör inga anspråk på att det ska vara någon heltäckande redogörelse över situationen, men det är en sammanfattning av mina tankar angående kriget. Även om den är skriven för snart ett år sedan vill jag säga att tankegångarna står sig väl. Det finns förstår saker jag vill lägga till, och kanske något jag vill dra ifrån, men jag låter den ändå stå som den är och utan någon förändring från juli föregående år.

För den som vill läsa fler av mina texter i en lite mer handgriplig form vill jag rekommendera ett exemplar av min skriftställning Marxism, modernism och radikalism (2022). Den finns tillgänglig dels hos Alterna Media, men kan också köpas direkt av mig genom ett mail till Anton.Stigermark@live.se. Priset är 250 kronor och då ingår frakt samt dedicering.

Vänligen,

Anton

---

I skrivande stund har kriget mellan Ukraina och Ryssland pågått i mer än 1,5 år. Trots att kriget har engagerat mig känslomässigt har jag av olika anledningar inte skrivit någonting mer substantiellt om det. Åtminstone inte mer än vad som framgått inom ramarna för diskussioner som jag medverkat i på den sociala medieplattformen Twitter. Debatterna har bitvis varit härska, och det är uppenbart att konflikten har polariserat den svenska debatten. Denna polarisering lämnar litet eller inget utrymme för nyansering, och försök att problematisera eller se till mer än ett perspektiv åt gången bemöts ofta med surmulet fientliga reaktioner.

Avseende min egen sympati ska det inte råda något tvivel om att den ligger med den ukrainska saken och inte med Ryssland. Jag erfar emellertid att merparten av ”högern” sympatiserar med Ryssland i detta, och att den gör bedömningen att det rör sig om ett amerikanskt proxykrig, vilket i grunden provocerats fram av en aggressiv Nato-expansion. Min egen bedömning skiljer sig från denna och jag är därmed tvungen att markera distans från vad som kan upplevas vara ”min” sida i den politiska sfären. Därmed har jag, inte utan förvåning, funnit mig vara på samma sida som etablissemanget, något som har varit en ny upplevelse för mig.

Just detta spelar ingen roll. Förutom att vara en närmast komisk omständighet med tanke på att det politiska engagemang jag bedrivit under de senaste tio åren mer ofta än inte gjort att jag kommit på kant med vår tids dominerande trender och institutioner. En tanke är att det är etablissemangets vurm för Ukraina och veritabla hat mot Ryssland som fått många på högerkanten att etablera sin hållning till frågan. Om etablissemanget intar en position, då måste förstås motsatsen vara rätt. Så erfar jag att många resonerar. Jag vill dock mena att detta sätt att resonera är felaktigt och att slutsatsen därför inte blir hållbar.

Det är således detta som jag egentligen vill diskutera: att “högern” närmar sig kriget från perspektiv som enligt mitt sätt att se är felaktiga. Begreppet höger kan förstås inrymma många betydelser. I detta fall avses dock de politiska rörelser och tendenser som ligger till höger om SD, när det kommer till ett svenskt sammanhang. I USA skulle en publicist som Tucker Carlsson kunna vara representativ. Överlag upplever jag att samma typer av attityder är gällande där med.

Vilka är då dessa perspektiv? I första hand gäller det att kriget i grunden är framtvingat genom en aggressiv Nato-expansion, och att merparten av skuldbördan därför inte kan falla på Ryssland. Snarast blir slutsatsen att skuldbördan bör hamna på USA, samt den ukrainske presidenten Zelensky som snarare än att kapitulera för övermakten håller stånd och därmed för sitt folk till en onödig blodspillan. I andra hand återkommer perspektivet att det är ett krig mellan “brödrafolk”, vilket provocerats fram av utomstående intressenter.

En del av denna analys är också att kriget skulle kunna avläsas som en batalj mellan globalister och nationalister. Enligt denna ofta framförda tankefigur skulle Ryssland stå för den nationalistiska sidan, och USA och Ukraina med allierade skulle motsvara den globalistiska sidan. Min bedömning är att denna inramning ofta återkommer inom svenska och amerikanska analyser. Snarare än att gälla en konflikt mellan två grannländer blir kriget i stället enligt denna inramning en lokal representation för en global konflikt.

Min kritik mot detta utgår från att grundförutsättningen för dessa analyser är att man förutsätter att samma politiska trender som man upplever som gällande i Västvärlden också skulle vara de drivande avseende Ryssland/Ukraina. Detta blir i min mening alldeles för abstrakt. Det blir närmast en fråga om projicering, av att tolka en komplicerad främmande konflikt med hjälp av de fakta man har för handen, med andra ord det som gäller för den egna situationen vilken man ju är välbekant med.

Jag tror att det är ett bättre tillvägagångssätt att börja vid botten av abstraktionsstegen snarare än vid dess topp. I stället för att snärja in oss i världsomspännande omvälvningar fäster vi blicken vid regionens politik och historia. Det finns ingen anledning att släppa det geopolitiska perspektivet, men det måste förankras i sitt regionala sammanhang. Dessutom måste det kompletteras med ett historiskt perspektiv, där det som händer idag kan relateras till de tidigare händelser som ligger till grund för dagens situation. Snarare än att söka svaret i konspirationer av oändlig komplexitet tror jag att det finns bättre sätt att beskriva det som har inträffat.

Inledningsvis: är det en rimlig analys att detta krig är del i en världomspännande uppgörelse i en konflikt mellan nationalister och globalister? Är det i linje med detta fallet att USA/Ukraina representerar en globalistisk sida och Ryssland en motsvarande nationalistisk? Mitt svar på dessa frågor är nej. Min kritik är att den analysen är ett försök att stämjärna in kriget i en övergripande analysmodell - en sorts teoretisk prokrustessäng - och att det i stället vore mer fruktbart att applicera ett mer historiskt perspektiv på relationen mellan länderna.

Jag har för avsikt att erbjuda en alternativ förklaringsmodell till invasionen, men kommer först att uppehålla mig något vid Nato-förklaringen. Kan man helt avfärda uppfattningen om att det är Nato-expansionen som är den utlösande faktorn? Saken är inte helt enkel och den låter sig inte sammanfattas genom ett “ja eller nej”-svar. När Ukraina innan invasionen meddelade sin ambition att gå med i Nato tolkades detta mycket riktigt som en provokation. Det stämmer således att Natos etablering i Ukraina tolkas som en fientlig handling av Ryssland.

Att Ryssland upplever utsikten av Nato-anslutning som provocerande är emellertid inte samma sak som att Nato-medvetet provocerat fram angreppet genom att erbjuda Ukraina att ansluta sig. Den ryska reaktionen säger egentligen ingenting meningsfullt om avsikten. Det bör också sägas att Nato aldrig har tvingat Ukraina till anslutning, snarast motsatsen. I Ukraina finns folklig opinion för anslutning till Väst, vilket också inkluderar inträde i EU. Ett bättre sätt att närma sig denna fråga måste vara att undersöka varför Ukraina vill ansluta sig till Nato?

Vad är ett tänkbart skäl att vilja ansluta sig till ett militärt samarbete? Ett sådant skäl kan vara att man upplever sig som hotad av en granne som man saknar militär kapacitet att hantera på egen hand. Stormakten Ryssland skulle kunna vara ett sådant hot för nästan vilket land som helst. Finns det fog för Ukraina att uppleva detta hot från Ryssland? Finns det tidigare exempel på rysk aggression mot Ukraina och andra grannländer? Dessa frågor kommer jag att gå igenom och besvara nedan.

Min utgångspunkt vid bedömningen av Ryssland (och för den delen alla stormakter) är Halford Mackinders berömda analys av uppdelningen mellan land- respektive havsmakter. Enligt Macinder var denna uppdelning den spänningsalstrande dikotomin i den internationella politiken. Ett vanligt grepp är att låta de klassiska exemplen Sparta och Aten ge vägledning för hur man ska kunna göra begreppens innehåll tydligt: Sparta och Aten var idealtypiska land- respektive havsmakter.

Landmaktens främsta kännetecken är tillgången till stora inland, och ett begränsat intresse av att bygga upp stora flottor och färdas över haven. Den präglas emellertid av en lust att expandera och då utmed sin egen gräns. Tyskland så som det ofta agerat under sin historia är ett exempel på en landmakt. I vår tid är förstås Ryssland den främsta landmakten. USA och Storbritannien är i kontrast till detta exempel på havsmakter; fokus ligger på stora flottor, vidsträckta handelsnätverk, och världsomspännande intressen. Detta får förstås långtgående konsekvenser, avseende allt från inrikespolitik till hur man föredrar att agera i förhållande till andra länder.

Under 1800-talet byggde britterna upp ett omfattande imperium med besittningar över hela världen. Erövringarna skedde dock inte i deras omedelbara närhet, utan de skickade ut sina flottor över haven i ett globalt expansionståg. På ett liknande sätt har USA agerat inom ramarna för modern historia. Liksom tidigare britterna har de skickat ut sina flottor för att på olika sätt ingripa och skydda sina intressen i länder både i Asien och Mellanöstern. Det är havsmaktens modus operandi när det kommer till imperiebyggande.

Landmakten fungerar på ett annat sätt. Den gör som sagts sina erövringar utmed sin egen gräns, vilket är exakt vad Ryssland har gjort och fortfarande gör. Sovjetunionen expanderade in i Europa efter andra världskriget, och gjorde dessutom anspråk på att erövra Afghanistan; där man dock fick vika sig för de envisa talibanerna. Denna tendens har fortsatt också efter Sovjetunionens upplösning. Under 1990-talet förde Ryssland en rad krig i Tjetjenien och 2008 angrep man Georgien, något som gav ytterligare en fingervisning om att man var beredd att bruka våld mot sina grannar.

Detta aggressiva beteende har fortsatt även efter 2008. Under 2014 agerade Ryssland mot Ukraina. Det gällde dels att den ryssvänlige presidenten Yanukovych avsattes, samt att man gjorde anspråk på Krimhalvön, vilket har en betydande rysk minoritetsbefolkning. Under början av 2022 kom den fullskaliga invasionen - ett krig som många bedömde att Ryssland skulle vinna på kort tid - men som fortfarande i allra högsta grad är pågående. I dagsläget finns heller inget tecken på att någon av sidorna är beredd att ge vika.

Detta är inte förvånande. I Ukrainas moderna historia finns de ryska övergreppen färskt i minnet. Man kan exempelvis anföra den från Moskva orkestrerade svältkatastrofen Holomodor, vilket genomfördes under 1930-talet, och måste betraktas som ett av de värsta folkmorden i modern tid. Detta har alltså skett inom ramarna för Ukrainas moderna historia, och det kan därför inte vara ägnat att förvåna att man känner oro inför sin militärt starkare granne.

Från den ryska sidan kan det förstås finnas ett genuint intresse av att införliva den ryska minoriteten som bebor Krim in i sitt land. Men inte minst ligger det i landmaktens natur att vilja etablera sig själv som den lokala stormakten, erövra ytterligare landområden och naturresurser, och låta detta ske genom gränsexpansion in mot sina grannar.

Det är utifrån denna bakgrund som en fråga måste ställas: är det nödvändigt att lägga Nato-expansionen för att kunna förklara det här angreppet? Inte på något sätt. Sättet Ryssland agerar på ligger helt i linje med hur landmakten historiskt sätt har agerat och hur landmakter kommer att agera i framtiden: de expanderar utmed sin gräns och på bekostnad av sina grannar. Ytterligare en sak som ska poängteras är att detta är ett verklighetsomdöme, inte ett värdeomdöme. Analysen i sig är inte menad att fördöma, dess syfte är att förklara.

Den ukrainska jordbruksmarken hör till världens bästa. Landet har tillgång till formidabla naturresurser. Dess befolkning är etniskt, kulturellt och språkligt besläktade med Ryssland. Med andra ord finns ett flertal skäl till varför en stormakt kan tänkas ha incitament att vilja införliva det i sin sfär. Att genomföra en invasion utifrån premisser som dessa ligger helt i linje med det som i Macinders teori ligger i landmaktens intressen.

En slutsats man kan dra från ovanstående är alltså att det inte fodras en aggressiv Nato-expansion för att förklara det ryska angreppet. Det finns heller inget behov av en “uppviglare”, förstådd som en tredje part, vilken kan ha intresse av att föra två annars fredligt inställda brödrafolk till väpnad konflikt. Tvärtom kan, vad jag uppfattar som en bättre och mer trovärdig förklaring, sökas i den regionala geopolitiken samt historien. Det innefattar bland annat en bedömning om att Rysslands agerande kan förstås utifrån dess geografiska position. Ukrainas agerande måste på ett likande sätt förstås utifrån dess historiska erfarenheter.

Detta sätter också Ukrainas önskan om Nato-medlemskap i ett annat ljus. Att vara granne till Ryssland är att leva i osäkerhet. Detta är väldokumenterat inom ramarna för modern historia. Oavsett vad man för egen del kan tycka om Nato måste det likväl konstateras att det inte är orimligt att ett land som fruktar en stormakt kan känna sig nödgade att skaffa sig garantier i form av allians med en annan stormakt. Det hela blir en hönan eller ägget-diskussion: utlöste Nato-expansionen rysk aggressivitet eller var det rysk aggressivitet som utlöste Nato-expansionen? Jag lutar åt den senare förklaringen.