2024-års Julius Ceasar återvänder till makten!

En reflekterande essä om 2016, althögern, krig, politik och en man som aldrig blir irrelevant

Han kom, han såg, han segrade, Ja, det låter en smula lökigt när man skriver på det sättet. Men vad gör det när orden är sanna? 2016 tog Trump världen med storm när han blev vald till president. Nu har han gjort det ännu en gång. Det politiska läget av 2016 års modell är emellertid så intressant att man kan dröja sig kvar och säga ett par ord om det. För det var både dynamiskt och spännande, men framför allt otroligt roligt. Det var althöger, memer och mängder med amerikaner som var ute och vevade på gatorna; ofta i konstiga kläder som förde tankarna till Mad Max och Water World. Stämningsläget var upptrissat och förväntansfullt.

Det är anmärkningsvärt hur lite av detta som finns kvar. Av den så kallade althögern, som under denna tid levde sitt bästa liv, återstår verkligen ingenting. Faktiskt inte ens spillrorna. Althögern var mer en strömning än en rörelse, och därför kunde den inte ha någon formell ledare. Men om en man ändå kan sägas haft denna roll så var det Richard Spencer. Han bestods enorm uppmärksamhet av media och blev världskänd som en sorts skurk av James Bond-modell. Spencer var intelligent, karismatisk och rolig. Rollen han tog på sig spelade han för det mesta med den äran. Emellertid var han också arrogant och refererade gärna till Trumps rörelse som “a body without a head”.

Underförstått var naturligtvis att de intellektuella och radikala högerkrafterna skulle sköta tänkandet. En tidstypisk överdrift var också att det var althögern som fick Trump vald genom memekampanjer och liknande. Hur rolig och träffsäker denna mycket överträdande och utmanande politiska kultur än kunde vara framstår det som närmast megalomant att påstå en sådan sak. I efterhand är det uppenbart att den mer radikala och spretiga högern som existerade vid sidan av Trump fick luft under vingarna genom att media ville associera den med honom. Trump var den skapande kraften här, inte tvärtom.

I valet som nyss klarades av gick Spencer ut och uppmuntrade sina följare av rösta på Kamala Harris. Under 2020 föll valet på Biden. Det är helt sanslöst. Men det speglar en mentalitet som inte är ovanlig bland mer radikala politiska kretsar både inom högern och vänstern. Det gäller i det närmaste en mentalitet man kan tala om som ‘permanent revolution’. och går ut på att aldrig vara nöjd, alltid kritisera, alltid förvänta det omöjliga och alltid vara beredd att vända sig emot den som man tidigare gett sitt stöd. Detta i kombination med en press på att alltid leverera den nya “heta tagningen”, som ingen kunnat vänta, kan ge upphov till de mest märkliga ståndpunkter.

Jag skriver detta som en reflektion över hur lite från 2016-års händelser som blev beständigt. Det mesta vittrade faktiskt bort och försvann. Förutom Trump. Han är inte bara kvar utan fortsätter att skörda segrar på löpande band. För all del fick han en rejäl motgång i och med 2020-års valförlust och den misslyckade kampanjen att upplösa valresultatet. Därefter följde ett par år i vad som kan uppfattas som något av en ökenvandring. Åtal följde på åtal, och även för en sympatisör blev det svårt att hitta något positivt att fästa sig vid. Vid någon punkt, oklart när, började saker emellertid att vända. Den gamla känslan kom tillbaka.

Som enskild händelse måste mordförsöket på Trump nämnas. Det handlade inte bara om det kusliga i att han vände på ansiktet precis när kulan låg i luften, vilket gjorde att den bara snuddade vid hans öra. Men hans reaktion. Det var den som gjorde händelsen så spektakulär. Han visade ingen rädsla, i stället höjde han sin näve och ropade “fight, fight, fight”. Bilderna blev förstås episka och i och med dem var valkampanjen igång. Det är en sådan sak som inte borde kunna hända i det verkliga livet. Likväl hände det. Mememaskinen kickade igång och det var nästan som 2016 igen.

Men det är inte 2016 igen. Det är en viktig sak att konstatera. Utmaningarna är annorlunda och förväntningarna är höga. Kriget mellan Ryssland och Ukraina är exempel på detta. För åtta år sedan var det möjligt att hävda att den utbredda rysslandsfientligheten inom etablissemangskretsar var kraftigt överdriven. För den var överdriven. Ryssland användes som en syndabock av politiker och opinionsbildare som var oförmögna att konfrontera sina egen misslyckanden och vilka konsekvenser dessa fått. I stället tillgrep man den mindre självkritiska vägen i det att man skyllde allting på främmande makt. Varför ska man lyssna på kritiker när dessa ändå bara är illvilliga agenter?

Nu har Ryssland lyft på masken och visat sina maktanspråk på riktigt. För det är inte som många på högerkanten verkar tro, att kriget mer eller mindre är påhittat av Zelensky och en aldrig namngiven cabal av “globalister”. Ryssland gick in i Ukraina därför att det ligger i linje med deras självbild att Ukraina inte har någon egen identitet utan ska tillhöra Ryssland. Det är något Putin låtit förstå i klara verba. Därefter är det en annan sak att Biden och USA:s styrande utnyttjat situationen för att försvaga Ryssland. Man borde hjälpt Ukraina att förhandla fram en rimlig kompromiss eller gett dem så mycket stöd att de kunnat avsluta kriget. Nu gjorde de varken eller.

Jag tror det mest sannolika blir att Trump kommer hjälpa att förhandla fram en kompromiss av något slag. Opinionen för att fortsätta med militär hjälp är låg över hela det politiska spektrumet. Förmodligen hade det inte blivit någon ökning av detta även om Harris blivit vald. I en rent militär mening är Ryssland som starkast utmed sin egen gräns och för en nation av Ukrainas storlek är detta en kamp man inte kan vinna på egen hand. Inte heller är det en kamp man kan vinna genom halvhjärtat engagemang. Förhoppningsvis kan Trump bistå med att få bort de stålhårda ryska kraven till något mer rimligt, något som faktiskt går att gå med på. I förlängningen är det också fallet att Ukraina inte kan förlita på den liberala opinionen. För denna är svekfull och när nästa trendiga konflikt tar vid kommer man glömma Ukraina.

En sak till vill jag nämna, och det gäller inrikespolitiken. När Trump installerade sig i Vita huset förra gången var det uppenbart att han inte hade de medarbetare han hade behövt. Det är en nackdel med det amerikanska systemet, där partiet är en plattform men egentligen ingen enad organisation. Man kan jämföra med det typiska svenska partiet, i vilket partiledaren är en general och partifunktionärerna dennes lojala trupper. Det kan förefalla kollektivistiskt, vilket det också är, men det innebär samtidigt att den som tillträder ett politiskt ämbete har mängder med lojalt folk att tillgå när det gäller att besätta viktiga poster. En general utan trupper kan inte uträtta något i politikens värld.

På den punkten får man förlåta den svenska politikens lite tråkiga system, som inte lämnar så mycket utrymme för privata initiativ. Men alla “partigängare”, som man brukar säga, visar sig nyttiga när det är dags att besätta den myriad av poster som finns i den politiska strukturen. Lojalitet är en mycket viktig egenskap; inte bara i privata relationer utan också när det kommer till att få sin vilja igenom inom politiken. På denna punkt, som kanske är den viktigaste, hoppas jag verkligen att Trump lärt sig sin läxa och kommer göra bättre rekryteringar än vad som skedde förra gången.

Allt allvarligt åt sidan, jag tror att vi har fyra roliga år framför oss!

---

Tycker du om det du läser? Swisha en valfria gåva till 0723071202. Men överväg ännu hellre att teckna en prenumeration. Den kostar 60kr i månaden eller 560 för ett helt år.